Titel: Ingrid Ylva
Skrivet av: Kaj Janzon skrivet 2005-12-16, 21:31
”En swensk cröneka” utgavs första gången i tryck först 1818 efter att ha cirkulerat i närmare 300 år endast i form av olika handskrifter. Orsaken är att den först inte kunde tryckas och sedan blev den helt enkelt inaktuell. Man måste nämligen ha klart för sig att krönikan egentligen var en politisk skrift, riktad mot Gustav Vasa och utformad från den utgångspunkten att denne inte var någon rättfärdig konung. När OP t ex berättade om kung Magnus ”ladulås”, var syftet att leverera kraftfull kritik mot Gustavs skattepolitik snarare än att ge en historisk skildring av kung Magnus verksamhet. Det var inte någon tillfällig tandvärk som fick kungen att ge order om att OP:s arkiv skulle förstöras. Där fanns enligt Gustavs uppfattning mängder av samhällsfarligt material. Det var först långt senare man kom att uppfatta krönikan som en intressant berättelse om Sveriges historia och värd att tryckas av det skälet.
Saken är alltså helt enkelt den att krönikan inte kunde tryckas under Olaus Petris livstid eftersom den tiden högst sannolikt då förkortats väsentligt. OP dömdes som bekant till döden en gång (på nyårsaftonen 1539) men benådades då av kungen, ett ”mirakel” som knappast skulle ha skett en gång till. Ett antal handskriftskopior cirkulerade dock redan under OP:s livstid (de flesta av de 130 bevarade) och lästes i hemlighet, vilket bl a visas av marginalkommentarer med formuleringar som måste ha gjorts medan Gustav Vasa fortfarande var i livet och som läsarna knappast hade vågat låta kungen ta del av. I mitten av 1550-talet fick kungen emellertid reda på att krönikan cirkulerade i otryckta versioner och beordrade att dessa skulle uppspåras, beslagtas och förstöras. En av de ”underjordiska” handskrifter som gick från hand till hand och lästes i hemlighet är den som använts som underlag för 1917 års tryckta utgåva (Sahlgren).
Jöran Sahlgren utreder förhållandet mellan händerna A och B rätt noga i förordet till sin utgåva. Den KB-handskrift som Sahlgren och före honom Klemming har valt att utnyttja, bedömdes av Klemming som den äldsta bevarade versionen av krönikan (d v s ”hand A”). Möjligen är den i själva verket den näst äldsta. Den senare skrivaren, ”hand B” har själv daterat sin verksamhet genom en anmärkning gällande kung Karl Knutssons dödsår, drygt 80 år tidigare. Vi vet därför att ”hand B” bedrev sitt farliga arbete med handskriften 1553, strax efter Olaus Petris död (han dog 19 april 1552). Vi vet också av andra saker i texten att handskriften påbörjats betydligt tidigare, troligen före 1547 och att ”hand B” avslutat sitt arbete före 1560, d v s medan kung Gustav fortfarande levde.
Det som är väsentligt för oss i det här sammanhanget är att vi har en försäkran av kungens nära medarbetare Rasmus Ludvigsson att krönikans uppgift om Ingrid Ylvas far fanns i en av Olaus Petris originalexcerpter, av vilken det dock inte framgår vad det är som excerperats. Men som jag påpekat ovan, är det något skumt med denna uppgift. Den förmenas komma från en krönikör som själv uppgav att han kompilerat sin krönika från en mängd tidigare, men ändå kan uppgiften inte återfinnas i någon annan krönika och inte i någon annan typ av tidigare text heller.
Även Ahnlund menade att det var ”egendomligt” att det inte i någon annan källa ens finns en antydan om vem Ingrid Ylvas far var [HT 1945 s 348]. Han drog dock inte den för weibullianer karakteristiska slutsatsen av denna egendomlighet utan hänvisade i stället till ”denna gamla släktlängd”, d v s ytterst till en källa vars existens endast indirekt är känd utifrån Johannes Petris skriverier från 1400-talets slut. Ahnlunds huvudargument på denna punkt är alltså att eftersom vi inte känner till någon annan källa i vilken uppgiften förekommer så måste den alltså ha stått i någon av de gamla ”munkaskrifter” som Johannes Petri hade tillgång till. Uppgiften kan tydligen enligt Ahnlund inte vara felaktig men det främsta skälet till den ståndpunkten tycks vara att Ahnlund inte ville att den skulle vara felaktig.
Gråbrödraklostrets diarium verkar vara den enda av oss kända skriftliga källa som möjligen kunde ha löst detta problem. Att det inte finns kvar är förresten också Gustav Vasas fel.