Titel: Gustav IV Adolfs döttrar
Skrivet av: Carl-Fredrik Hanzon skrivet 2005-05-31, 23:21
Hej Nina, Björn och Ralf (m.fl.)!
Kungliga personer ansågs ju inte ha några egentliga efternamn, och jag förstår att du är medveten om detta när du sätter ordet efternamn inom citationstecken. Däremot tillhörde de ju olika furstehus, och det naturliga är ju att ange dessa, om det inte är fråga om regerande furstehus. Då brukar man ju i stället sätta ut kejsardömets/kungarikets/furstendömets (etc.) namn; alltså av Danmark i stället för av Oldenburg, av Frankrike i stället för av Bourbon/de Bourbon, av Bayern i stället för av Wittelsbach, av Österrike i stället för av Habsburg resp. av Habsburg-Lothringen och av Ryssland i stället för Romanov/Romanov-Holstein-Gottorp (av framför dessa namn skulle bara låta konstigt och malplacerat).
Således är ju den korrekta titulaturen för de ovan nämnda personerna prinsar resp. prinsessor av Sverige (den förstnämnde t.o.m. kronprins), åtminstone fram till 1809. Efter 1809 års händelser och Gustaf IV Adolfs avsättning blir det lite mera problematiskt och komplicerat med titulaturen. Europa var ju delat: för eller emot Napoleon, och Europas legitimister betraktade ju den franske kejsaren, hans lydkonungar och övriga maktsfär som ursupatorer - de legitima innehavarna av tronerna skulle ju snart komma tillbaka (vilket de i de flesta fall också gjorde, till skillnad från det svenska). Många europeiska furstehus betraktade ju länge den avsatte kungens familj som Sveriges legitima kungahus, och i synnerhet gäller detta åren efter 1818, då Carl XIII (som man till nöds accepterade) ersatts med den forne fienden Bernadotte/Carl XIV Johan, vilken inte bara betraktades som en ofrälse uppkomling, utan också (vilket var värre) intimt förknippad med det napoleonska imperiet.
Åtminstone Gustaf IV Adolfs barn (Han själv sågs kanske som något av en förbrukad kraft) betraktades ju med den största välvilja av de flesta legitimistiska furstehov - inte minst som varande nära släktingar, och många räknade med att de så småningom skulle kunna återfå den svenska tronen (inte minst Carl Johan själv, som ständigt fruktade restaurationsförsök till den gamla dynastins förmån - exakt detta hade ju hänt i såväl Frankrike och Spanien som Holland), och betraktades och titulerades med självklarhet som prins resp. prinsessor av Sverige. Nu rör vi oss ännu i början/mitten av 1820-talet.
Året 1829 blev dock en vändpunkt. Carl XIV Johan (som såg ett rött skynke i allt som hade med det gamla kungahuset att göra) lyckades utverka att f.d. kronprins Gustaf inte längre skulle få kalla sig prins av Sverige, vilket han hittills (till Carl Johans stora vämjelse) brukat göra. Som ersättning fick Gustaf av kejsar Frans I (av Österrike) den påhittade titeln ”prins av Vasa”. Det kan diskuteras huruvida denna titel var avsedd som personlig, eller om den också skulle omfatta hans ättlingar. Jag är inte helt säker, men jag uppfattar nog snarast titeln som personlig, eftersom hans enda dotter Carolina (Carola) inte förefaller nämnas med titeln. I stället benämns hon i genealogiska lexika etc. i regel som Carolina ”av Holstein-Gottorp” (med eller utan prinsesstitel; hon blev f.ö. så småningom drottning av Sachsen). Oavsett hur det nu är med hennes titulatur, kan vi dock fastslå att hennes fastrar, prinsens tre systrar inte inkluderades i titeln. Således kan vi därmed utesluta Ninas första alternativ: ”av Vasa”.
Vi får nog betrakta det som oundvikligt att det uttryckliga förbudet för brodern att använda den svenska prinstiteln även kom att påverka synen på systrarnas titulaur. Jag tror att man kan följa mycket av denna förändrade attityd i familjens placering i ”Almanach de Gotha” under 1820-talet. I 1822 års upplaga återfinnes Gustaf IV Adolf med familj fortfarande under ”Sverige” (Su?de); men i en halvt om halvt separat avdelning efter Carl XIV Johan och hans familj (och med kortfattad upplysning om han avsatts). Men i 1829 års upplaga återfinnes under Sverige endast Bernadottarna. Men nu ljuger jag faktiskt lite: För en medlem av det ”gamla” kungahuset finns faktiskt fortfarande med: Prinsessan Sofia Albertina, Gustaf III:s och Carl XIII:s syster, som en kvardröjande gengångare från en svunnen epok, den gustavianska. Men Gustaf IV Adolf och han familj (han dör ju först 1837) finns nu (1829) i stället upptagen under: ”Holstein-Gottorp”, och då som ”äldre linjens yngre gren”. Den ”äldre grenen”, som endast hänvisas till, utgöres av det ryska kejserliga huset (Romanov-Holstein-Gottorp).
Detta år (1829) hade Carl XIV Johan f.ö. fått sin tredje sonson (den blivande Oscar II), så dynastins fortlevnad föreföll tryggad. Ungefär vid denna tid börjar en ”normalisering” emellan huset Bernadotte och de övriga europeiska kunga- och furstehusen att äga rum. Trots det förstnämndas ringa ursprung och sättet det kom till makten, börjar det ”krönta Europa” - tidigare legitimistiskt eller inte - långsamt att inse, att Carl XIV Johans regim, till skillnad från alla andra konungadömen som den napoleonska eran skapat, inte bara var en dagslända, utan fastmera ett välde som hade etablerats och konsoliderats. Fastän man ”inom skål och vägg” kanske fortfarande talade nedlåtande om dessa ”uppkomlingar” i Europas furstehage, var ju dessa numera en politisk realitet, som man utåt och i praktiken måste leva med, och i bästa diplomatiska anda var tvungen att hålla sig väl med. Därför gick det inte att på samma sätt som tidigare betrakta och benämna medlemmarna av det avsatta kungahuset såsom varande prinsar och prinsessor ”av Sverige”, vilket skulle uppfattas som att man ifrågasatte eller underkände Carl Johans och hans familjs legitimitet. Detta krävde nog stora doser av finkänslighet och diplomati, eftersom man ju heller inte ville förolämpa och såra sina nära släktingar och vänner inom ”det gamla” kungahuset. Det förefaller som om man har försökt lösa problemet genom att titulera dessa senare som ”prins” resp. ”prinsessor” (precis som tidigare), men att man i den mån man gav titlarna någon hemort (vilket man kanske helst avstod ifrån), successivt övergick från att benämna prinsessorna ”av Sverige” till ”av Holstein-Gottorp”. Vad beträffar prinsen, var ju problemet med hans titulatur som sagt redan löst genom den nyskapade titeln ”prins av Vasa” (även om han självfallet fortfarande ansåg sig som rättmätig arvtagare till den svenska tronen, och manifesterade detta vid varje svenskt tronskifte [men undantag av 1872] fram till sin död 1877). Vi får dock räkna med att alla motsättningar mellan ”den gamla” och ”den nya” dynastin slutgiltigt hade bilagts, när Gustaf IV Adolfs dottersondotter Victoria 1881 förmäldes med Carl XIV Johans sonsonson Gustaf (V) (f.ö. det namn och kunganummer prinsen av Vasa räknade som sitt).
Beträffande frågan om Gustaf IV Adolfs döttrar i stället kunde ha titulerats efter de furstendömen den var ingifta i (Baden resp. Oldenburg), så är svaret att det kunde de visst ha blivit, under förutsättning att titeln funnes med, t.ex. ”storhertiginnan Sofia Wilhelmina av Baden”, eller ”Sofia Wilhelmina, storhertiginna av Baden”. Men att bara kalla henne ”Sofia Wilhelmina av Baden” vore felaktigt, eftersom man då skulle bibringas föreställningen att hon kom från, och var född ”av Baden”. Beträffande tanken på att systrarna i så fall inte skulle kunna kallas namn + av Oldenburg, så blir ju den ironiska genealogiska sanningen att fast de enligt den ovan aviserade regeln egentligen inte skulle kunna benämns så, hade ju slutresultatet ändå blivit helt korrekt, eftersom huset Holstein-Gottorp (som systrarna tillhörde) är en gren av - huset Oldenburg.