Titel: Pergamentsbrev från 1122
Skrivet av: Kaj Janzon skrivet 2009-05-24, 14:50
Nix, det här köper vi inte.
Den normala formuleringen för ett brev från 1100-talet hade varit i stil med: ett konung X:s odaterade brev lydande så att....
Det är nämligen så att Viby-brevet inte är något undantag. De tidigaste bevarade svenska 1100-talsbreven är odaterade och måste därför dateras utifrån utfärdaren och/eller övriga i brevet nämnda, från andra sammanhang kända personer. Den svenska statsförvaltningen trampade fortfarande under Karl Sverkerssons (ca 1161-67) och Knut Erikssons regeringstid (1167-1195/6) omkring i barnskor och det var lite si och så med förståelsen för vad pergamentsbrev egentligen var bra för och vilka formalia som var mer eller mindre nödvändiga.
Det äldsta bevarade daterade brevet är från 1191 (DS 113). Till saken hör att man enligt dåtida påvlig kanslipraxis daterat på två olika sätt, med inkarnationsår (det kyrkliga dateringssättet) och indiktionsår med epakter (det gamla romerska sättet), och det gick inte bättre än att man fick fram två datum som inte överensstämde sinsemellan. Brevet är därmed INTE daterat till 1191 utan det årtalet är faktiskt med viss möda framräknat av eftervärldens expertis.
Det dröjde faktiskt ända till andra hälften av 1200-talet innan man kommit så långt att utfärdandedatum (år) rutinmässigt började anges i breven. I den långa sviten av Nydala klosters brev (inte helt irrelevanta i detta sammanhang) som grundligt undersökts av Claes Gejrot är t ex det första med angivet årtal från 1219 [Gejrot, Diplomata Novevallensia. The Nydala Charters 1172-1280 (Stockholm 1994)].
Vad jag vill ha sagt med detta är att vi lugnt kan utesluta alternativet att en lagläsare vid någon av 1600-talets svenska häradsrätter har tagit emot ett brev från 1122 och därefter glatt utropat Minsann, ett brev från 1122!.
Däremot är det teoretiskt möjligt, fast ytterst osannolikt, att han kunde ha plockat fram ett brev från 1122 och hojtat att Minsann ett odaterat brev från kung X:s regeringstid....
Det som är verkligt suspekt här, oavsett dateringsfrågan, är enligt min mening just det att rätten inte utpekar brevets utfärdare. Det är, oavsett när brevet är utfärdat, utfärdarens formella rättsliga status och utfärdarens sigill som ger brevet rättsgiltighet, inte brevets ålder.
Det vore intressant att veta om det aktuella rättsfallet gick vidare till högre instans och vilken bevisning som i så fall presterades.