Titel: Gravstenar som försvinner
Skrivet av: Fredd Holm skrivet 2009-01-17, 13:07
Jag håller med Irene, det vore mycket intressant med en sådan sökbar databas med bilder av alla gravstenar, där man även kan få lite personhistoria kring de begravda. Problemet är dock att få tag i duktiga programmerare som kan göra databashemsidor. Själv kan jag bara html-programmering, vilket man inte kommer långt med idag, samt vilket också tar tid att uppdatera.
Det vore intressant att höra hur kyrkogårdar skötts/sköts i andra delar av landet (jag har läst lite i tidigare inlägg om hur det är i Göteborg). Jag hörde för något år sedan av mig till Täby församling i Stockholm där min biologiske farfar ligger begravd (min halvfaster ville ha honom begravd nära sig), och där gäller 25 års gravrätt.
I allmänhet har jag märkt på de flesta kyrkogårdar jag besökt att de har 25 års gravrätt. Dör gravrättsinnehavaren så anser kyrkogårds-/vaktmästarexpeditionen att det är för krångligt att leta på efterlevande släktingar, så de sätter istället en liten skylt vid graven som deklarerar att de eftersöker gravrättsinnehavare (minns inte exakt vad som står på skyltarna - men ser man en sådan skylt så ska man kontakta expeditionen), hör ingen av sig så tas gravstenen/graven bort efter en tid (jag vet inte hur lång tid dock). Det händer dock att vissa församlingar rensar ur gravar utan vidare som de tycker ser vanvårdade och eftersatta ut. På vissa kyrkogårdar kan man vid bodväggar, murar och/eller dungar i närheten hitta kasserade gravstenar (dvs. gravstenar från bortrensade gravar). I Yttergran i Uppland hittade jag t.ex. en sådan nära åkern rakt nedanför kyrktornet och det var gravstenar ända fram till slutet av 1950-talet.
Tyvärr är det ju först på senare år som gravstenar och gravar börjat dokumenteras ordentligt, men inte alltid med bild - därför försvinner ju många människors gravar, gravstenar och minne åt eftervärlden spårlöst - även om de efterlevande släktingarna en gång i tiden fick löftet om att graven skulle bevaras i evinnerlig tid. Så detta bör ju helt klart vara en angelägen fråga för de gravintresserade och kulturhistoriskt intresserade att engagera sig mera för (gravstenarna är ju ofta utformade enligt tidens mode, och är ibland väldigt vackert utsmyckade - och många ser nog gärna att gamla släktgravar bevaras).
Historiskt sett har jag hört att i Hällefors i Västmanland tillgick det så, långt tillbaka, att folk själva fick gräva gravar åt sina anhöriga. Det brukade ske i all enkelhet - man brukade lägga lite granris runt graven vid själva jordfästningen, och prästen läste vid graven. Sedan grävde de anhöriga igen graven själva och lade spadarna i kors över graven så att nästa personer som skulle begrava någon kunde hämta dem där. Det blev förstås rena anarkin med tiden där man råkade gräva fram andras kistor osv., så jag har för mig att det blev klockarens uppgift under tidigt 1800-tal (kanske sent 1700-tal) att se till vart det var ledigt att begrava folk - dessutom var man tvungen att betala klockarpenning eller dylikt för att få jordfästa på kyrkogården - klockaren skulle ju dessutom ha sin lön för själaringningen. Runt tidigt 1900-tal tror jag att den första dödgrävaren anställdes. Kring dessa var det ju en del skrock och skrömt - fick de med sig kyrkogårdsjord under stövlarna in i huset kunde de t.ex. få se vålnader i sitt hus m.m.
I början av 1700-talet samlades det bland församlingen i Hällefors in medel till en kyrkobalk (detta var ofta enkla staket eller murar runt kyrkogården, som förhindrade att betande djur skulle gå in på kyrkogården och böka upp liken). Vid den tiden ville man ta ned alla björkar på kyrkogården också eftersom de fastnade på- och ansågs förstöra den tjärade spånpanelen på kyrkan. Om man tittar på bilder från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal från gamla kyrkogårdar kan man ofta se att det var väldigt högväxt gräs på kyrkogårdarna och nästan inga gravvårdar alls. Här i Filipstad vet jag att det fanns enkla träkors med en liten plåt på med namnet (ibland ett även ett litet psalmnummer). Det finns även några handsmidda järnkors bevarade här på gamla kyrkogården som är från slutet av 1800-talet - annars är det jättelika monument över brukspatroner och deras familjer. Allmogen hade nog helt enkelt aldrig råd med gravstenar och dylikt. I övrigt kan nämnas att i skogstrakter hade man ofta vinterbegravningsplatser där man begravde folk tills man hade möjlighet att föra dem till kyrkogården. I Tomsjön i Hällefors fanns en sådan, och när man på 1950-talet skulle hämta grus där så hittade man människoben. Tyvärr gjordes inga analyser om ålder osv. då - på den tiden insåg man ofta inte värdet i det historiska, även om det fanns många förgrundsfigurer som gick runt på landsbygden och dokumenterade andra saker. På andra håll har det förekommit s.k. likholmar ute i sjöar osv - och i folktradition har berättats att liken var synliga från land. På flera ställen har man faktiskt hittat ben på sådana holmar och i Ljusnarsberg - eller om det var Norrbärke i Dalarna? Har man hittat ben som daterats till medeltiden.
Jag vet vidare när det gäller kyrkogårdar, att det i vissa trakter förekommit benhus (kyrkogårdarna blev ju överfulla ganska snabbt ibland efter epidemier och dylikt), så då blev man tvungna att tömma gravar - även om liken inte förmultnat helt, för att få plats. Jag minns att jag läst i någon bok om Grangärde i södra Dalarna att det var en enorm stank från dessa benhus. Vart benen tog vägen sedan vet jag inte. Men för djur- och fiskben fanns ju benkvarnar där man gjorde mjöl av benen - kanske gjorde man mjöl av mänskligt avskräde också?
I början av 1900-talet när man fick värme och elektricitet i kyrkorna och tvättade golven så läckte det lätt ned vatten i springorna vid gravhällarna i kyrkgolven till kistorna (tidigare var ju kyrkorna väldigt kalla, och då bevarades ju liken väl), men när de sedan utsattes för värme och det ibland rann ned vatten i gravarna vid städning så kan ni nog själva föreställa er vilka sanitära olägenheter det blev när liken började förmultna. Det finns vittnesbörd om det från många håll där den sötsura stanken låg tät i hela kyrkan. Därför slutade man begrava inne i kyrkorna, och på vissa håll vet jag även att man tömde kyrkorna på gravar - t.ex. i Grythyttan. Jag läste i en tidskrift som heter Grythyttan i ord och bild som gavs ut på 1950-talet, att de hade tagit upp ett lik från 1700-talet ur kyrkgolvet som var från Saxhyttan, och efterlevande till denna kvinna som fortfarande bodde i Saxhyttan kunde klart känna igen släktdragen. Tänk om dylikt hade dokumenterats i bild! (Kanske otrevligt för vissa - men så här gamla lik får man nästan se mera som arkeologiska artefakter). Det finns ju inte alls mycket bevarat där man kan se hur människor såg ut förr (mer än de riktiga högreståndspersonerna, som ofta finns avporträtterade; kungliga gravar har dessutom dokumenterats ett flertal gånger, bl.a. i Uppsala, Riddarholmskyrkan och Västerås).
Mvh, Fredd
(Meddelandet ändrat av fredd den 17 januari, 2009)