Titel: Västgötaknallar
Skrivet av: Kalle Bengtsson skrivet 2006-12-25, 12:09
Lite kring knallar: Det var mckt vanligt med knallar (ordet torde vara av västgötamål att knalla gå i sakta mak) som gick omkring i bösta (landsbygden) med sin fässing (knallesäck) som man bar över axeln, och nasade (sålde) i bygden. Att vara knalle var ofta inte ofarligt, man blev ibland rånad och en hel del historier finns om ihjälslagna knallar längs vägarna. Dessa blev ibland då begravda på den plats de blev ihjälslagna, och förbipasserande slängde pinnar på platsen så stora högar kunde uppstå. En del knallar sålde lite vitt ett pulver som var olagligt men ibland användes för att bli av med äldre eller handikappade ett stort antal berättelser kring detta finns. Arsenik kallades för lite vitt och var olagligt att sälja. Giftmord förekom men var svårbevisade, en undantakskärring blev ju lätt i vägen, och det blev ibland lättare om hon kom bort. En nypa arsenik (sk curis) ansågs bra för hästar då dessa blev piggare, detta utnyttjades av bl.a hästhandlare, men det hände ibland att även folk tog det. Språket månsing lever än kvar i bl.a skaraborg där ordet tjuring betyder kniv samt en hel del andra ännu kvarlevande ord som man knappast ens tänker på varifrån dessa kommit från i dag. Det ansågs att slättfolk prutade ettrigt men det var ofarligt att lämna kredit, då dessa oftast skötte sina betalningar. Vid regn blev bygatorna leriga, det var vanligt med träskor eller grova stövlar som även de kunde ingå i varulagret. Rutigt huvudtyg ansågs fint att ha på sig bland flickorna och var ibland därför lättsålt. Resande bodde ofta hos bönder för där ansågs lugnare än på värdshusen. Knallen var den som kom med nyherer från bygderna. Svegsvarv användes av kringvandrande knallar, de svarvade skålar till folk, de kallades även fataknalle. Som lön skulle fatet fyllas med spannmål som lön efter utförd svarvning. Man spann och vävde ofta i stugorna, linne såldes ofta till knallar som sålde det vidare. Dessa knallar som vandrade kring försvann runt 1857 när lagen ändrades och det vid denna tid blev vanligt med lanthandlare. Kalle