Titel: Mat & dryck
Skrivet av: Göte Ingelman skrivet 2002-11-30, 06:27
hEJ! mAT OCH DRYCK HAR SIN PLATS PÅ BORDET, SÅ VAR SÅ GOD: VÄLKOMMEN TILL BORDET.
Det är angenämt att bli bjuden till bords och få njuta av framdukade läckerheter. Men hur var det för tusen år sen, och ännu längre tillbaka i historien då det inte fanns något bord att duka fram läckerheterna på? Bordets historia som möbel är inte så lång i tidsperspektivet. Ursprungligen var bordet en skiva eller bräda. Tasitus, en romersk författare under första århundradet e. Kr. skrev, att germanerna åt på matbräden, som de kallade diskar. När de skulle äta, skriver han, lade de matbrädan, eller disken, tvärs över knäna, och i allmogekretsar använde de fingrarna som bestick. Så småningom blev matbrädan, disken, större och rustikare och placerades över bockar, eller försågs med egna ben, och då föddes bordet i nuvarande betydelse. Det finns belägg för, att de högre stånden i vardagslag, så sent som under 15-1600 talen, ställde diskar i stället för tallrikar på matbordet. (Kanske så som vi idag äter plankstek?) Från detta bruk härrör, enligt källorna, benämningen disk på matkärl som ska rengöras, dvs. diskas. Matbordet kom liksom allt annat att vidareutvecklas av skickliga hantverkare, men designen skilde sej mycket mellan hovsnickaren och allmogesnickaren. Det finns en gammal uppteckning från Dalarna, där matbordet hade en 4-5 tum tjock träskiva, där varje matplats runt bordet hade en urgröpt skål i skivan att äta ur. Urgröpningarna kallades grötholkar. På en del av dessa allmogebord fanns ibland en mindre skål urgröpt, och den kallades saltgrav. Den kom till användning för att doppa kålrötter, och senare potatisen i, när man saknade annat sovel, och den dilemman förekom ofta. ”Supamaten” åt man ofta från en gemensam skål eller gryta mitt på bordet, och då kom nästa fas i den långa utvecklingen, och vi fick trätallriken i stället för grötholkarna i bordsskivan. Trätallriken och träskeden hade sin givna plats i allmogehushållet ända in på 1900 talet. Så var förhållandet även i familjer som var lyckliga ägare till en porslinsservis, för den fick användas endast vid högtidliga tillfällen, som exempelvis bröllop och begravningar. Seden att äta gröt från en gemensam skål mitt på bordet, levde kvar ända in på 1920- talet hos en del äldre personer. Det gick så till, att var och en hällde upp en skvätt mjölk i sin tallrik, och åt gröten med sylt eller sirap till. Ibland låg enbart en smörklick mitt på grötfatet, en s.k. smörbrunn. Alla tog sedan en klick gröt på skeden från sin kant på karotten, och doppade den i mjölken, och det gällde att hålla sej på sin kant. Men naturligtvis ville väl alla försöka komma sej upp i smöret. (Uttrycken emanerar också från den seden,) Fördelen var åtminstone den, att mjölken aldrig blev varm av gröten.
En ordningsfråga vid bordet.
Även om bordet i allmogestugan normalt användes som matbord, var den platsen i vissa regioner i vårt land, ända in på 1900-talet, inte husmors plats. Husmor åt vid spisen, nästan i smyg, medan de andra njöt belåtet vid bordet. Högaktningsfullt kunde hon väl ibland få inta sin måltid vid bordet, men då skulle hon göra det stående, ständigt beredd att snabbt betjäna.
Här kan det avslutningsvis passa bra med en ramsa barn fick lära sej under svenskundervisningen i den gamla folkskolan omkring 1900: På tallrik ätes efterrätt. Men om man tänker efter rätt, man och för tallrik kallar den trakt som talrik är på tallar.