NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 19 november, 2015
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 19 november, 2015
Skrivet av: Bo Lindberg skrivet 2015-10-26, 10:53
Utan att vara insatt i Björkviks släkter undrar jag om inte det dödfödda barnet i E:1 s. 121 är det samma som i E:1 s. 515. I det senare fallet står ju inget datum- Jag har intresseat mig för de märkvärdiga barnen från 1681 ur en annan synpunkt. En artikel kommer att publiceras i november 2015 i Svensk Medicinhistorisk tidskrift. Ett utdrag av den artikeln kommer här: Anencefali eller myten om människor utan huvud Anomalier av varierande svårighetsgrad uppkommer vid störningar i fostrets utveckling under dag 23 till 27 efter befruktningen. Neuralröret sluts inte normalt utan ryggmärgen (ryggmärgsbråck) och/eller hjärnan ligger blottade (anencefali). En av de första beskrivningarna av ett barn med anencefali gjordes av den grekiske läkaren Ctésias från Cnide vid Artaxertès Mnémons hov i Persien. Roxane, som var gift med sin bror kung Cambyse II, födde 426 före Kristus ett barn med anencefali. Några avbildningar från den tiden är inte kända, men en av 1800-talets främsta teratologer Étienne Geoffry Saint-Hilaire (1772-1844), beskrev vid ett föredrag i Paris en egyptisk mumie med anencefali och myelo-meningocele. Intill mumien hade man också funnit en hund, som anses symbolisera guden Toth. Plinius den äldre, som omkom vid Vesuvius utbrott år 79 efter Kristus, hänvisar till berättelser av Mégasthènes från Herodotos (484-425 före Kristus) när han skriver i Historia Naturalis om ett folk som levde i utkanten av världen vid Etiopiens kust och i Indien. Människorna, som Plinius kallade blemmyæ saknade huvud: Blemmyæ traduntur capita abesse, ore et oculis pectora adfixis. Shakespeare skriver också om dem i Otello (Akt 1, scen 3): And of the Cannibals that each other eat, The Anthropophagi, and men whose heads Do grow beneath their shoulders. Några bilder, som illustrerade dessa märkliga varelser, finns inte i de äldsta skrifterna utan kom först på 1100-talet och särskilt under renässansen. I ett manuskript tillskrivet Tiberius och kallat Marvels of the East visas en sådan varelse som griper tag i tavlans ram och stiger betraktaren till mötes. Det är ingen tvekan om att legenderna om människor utan huvud inspirerats av åsynen av barn med anencefali. Anencefali blandades ihop med acrani ända fram till 1673 då Theodore Kerckring i Spicilegium Anatomicum, continens Observatorium Anatomicarum centuriam unam, (observation XXIII) gav den första beskrivningen av anencefali. Étienne Geoffroy Saint-Hilaire och i synnerhet hans son Isidore (1805-1861) ägnade stora ansträngningar åt att skapa en enhetlig klassifikation, som omfattade alla varianter av rubbningar i neuralrörets slutning. Termen anencefali användes första gången 1812 av François Chaussier.10 Endast 18 år efter Kerckrings beskrivning av anencefali, gjorde en ung svensk student en teckning av ett barn som fötts i den lilla socknen Björkvik i Södermanland. Det första kända fallet av anencefali i Sverige Enligt 1686 års kyrkolag skulle prästerna inte bara föra böcker över dop, vigslar och begravningar utan också Hwad sälsamt i Sochnen sig tildragit hafwer, bestående af ens eller annans synnerlige gode eller onde bedrift, eller och thet, som utom Naturens ordentelige skickelse, i Elementerne, eller på quicht och dödt, sig teer och wijsar, som wärdt är at upteckna. Sådana anteckningar fördes inte i varje socken och ofta kunde det gå många år innan något inträffade, som prästen ansåg vara värt att notera. Anteckningarna kan ge ögonblicksbilder från livet i socknen för flera hundra år sedan, men är svårtillgängliga eftersom de inte är systematiskt införda i kyrkböckerna, utan kan återfinnas var som helst där prästen funnit lämpligt. Även om de kan ge intressant information om sjukdomar förr i tiden är de mycket lite utnyttjade i forskningen. Ett sådant exempel på något sällsamt ger kyrkboken (signum E1:1 sidan 514) för Björkvik i Södermanland 1691. Texten i kyrkboken lyder: Anno 1691 uthi Januarij Månadt föddes thetta barn i Biörckwijks sochn och Stora Boda, föräldrarna Nils Joenson och Ingrid Pärsdotter. Hade i pannan en stor swart snibb; I munnen en stor en liten tand. Bakhufwudet war lijk en myssa, med walck och alt behör. Hade ingen hals. Dess längd was 1 ½ qwarter Lefde något lijtet; men blef inthet döpt. Anno 1691: Samma åhr föddes ett barn desso lijkt; Löfgiöle, föräldrarna Olof Hindriksson, och Ingrid Nilsdotter. detta barn skrattade först i födzen. Hade tänder fullkommel: Kunde sielf wända sig i waggan. Blef straxt döpt af närwarande qwinfolken, Nämbdes Nils, afled straxt som en annan Menniskia. Vidi & qvantum potuit fieri, his lineis expressi Olaus Ol:Bröms S. Th: Studiosus. [Dvs. Jag har sett och, så långt det har låtit sig göras, återgivit detta med dessa rader. Olof Olofsson Bröms, teologie studerande]. På den här tiden ansågs det viktigt att så snart som möjligt döpa barn för att dess själ skulle komma till Gud. Annars fanns risk att Djävulen förde det till Helvetet. Om barnet var så svagt att det riskerade att dö innan prästen hann döpa det kunde det döpas av en närvarande person, som var konfirmerad. Nils Joensons och Ingrid Pärsdotters barn ansågs uppenbarligen som ett monster som inte var värt att rädda från Djävulens grepp. Enligt dåtida tro skulle ett sådant odöpt för alltid gå miste om saligheten. Bilden har aldrig publicerats tidigare och är, såvitt känt, den första avbildningen i Sverige av ett barn med anencefali. Barnet i Björkvik döptes inte. Det berodde sannolikt på att det levde så kort tid att prästen inte hann rådfrågas och att föräldrarna och barnmorskan blev så chockade att de inte hann tänka på att nöddöpa barnet. När ett liknade barn föddes samma år hade man hunnit diskutera frågan om dop med prästen och man var bättre förberedd. Gossen Nils dog, som det står i kyrkboken, som en annan människa; han var döpt. Ingen i socknen var säkerligen medveten om att frågan om dop av vad som betraktades som monster då hade diskuterats under många hundra år av lärda teologer.