NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 03 februari, 2012
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 03 februari, 2012
Skrivet av: Ingemar Johansson skrivet 2010-12-30, 16:44
Hej Gert.
Henrik Husman bor 1732 vid Mosshult Tived. Soldat 1738 och Kolare. Bor senare vid Mon Ramundeboda där han avlider 4 Januari 1760
Anders Samuelsson Spångberg svor masmästareden den 22 juni 1757 vid Lerbecks Bergmästerskaps hammarting. Han var verksam vid Holms masungn. Anders Samuelsson Spångberg dömdes från livet för dråpet på Henrik Husman vid Sundbo häradsrätt. Sidorna som behandlar målet fattas i domboken.Dödsdommar verkställdes inte utan godkännade av Hovrätten. Utslaget från Kunglig Majts Svea Hovrätt skickades till landshövdingen i Örebro län för verkställande. Örebro länstyrelse Landskansliet Hofrätter 1759-1764 står det på boken som fins på Landsarkivet i Uppsala
1760 Kungl Majt och Riksens Swea Hofrätts utslag, uppå en af Sundbo Häradsrätt hållen och af Häradshöfwdingen Ädel och Hwälbördig Carl Caspar Gyllenbååt insänd Ransakning med bemälte Rätts den 3 sistlidne April fälte utslag öfwer Masmästaren Anders Samuelsson Spångberg hwilken för det han den 30 sistlidne December med ett wedträ af björk slagit kohlaren Hindrik Husman i Hufwudet at han den 4 derpå följande Januari döden ljutit, är i förmåga af 24 Cap 9st Missg bl dömd at lif sitt mista, Gifwit i Stockholm den 3 Junu 1760. Kungl Hofrätten har den inkommna ranskningen sig föreläsas låtit och deraf funnit, at det under förbemälte Husman och hans 2ne söner Mårten och Nils samt dotter Stina Hindriksdotter tillika med Anders Samuelsson Spångberg hans hustru Katharina och swåger gossen Nils Hindriksson jämte Reserwe Soldaten Arwid Jonsson den 30 sistlidne December (1759) om aftonen warit tillsammans uti Spångbergs swärfaders Hindrik Andersson på Mon stugu der och Spångberg haft sitt hemwist, har efter någon uppkomen ordwäxling, Spångberg sin enligt Arwid Jonsson intygande vid Härads Rätten warit ganska mycket förtörnad och såsom utom sig själf stött till Husman och hans söner at Husman fallit omkull, hwilken sistnämnde då han uppstiget funnits hafwa et blodsår på wänstra sidan wid tinningen, dock utan at bemälte Arwid Jonsson wetat antingen Husman fått samma åkomma wid fallet eller af någon Spångberg förutgången handawerkan, derpå wittnet sagt sig icke hafwa aktning , men då Spångberg welat ofreda Husman hafwa både witnet och Spånbergs hustru hindrat honom så länge at Mårten och Nils emellertid fåht rådrum utur stufwan ledsaga Husman hwilken derefter tillika med med Mårten och Stina begifwit sig på wägen till Husmans hemwist, Hwarpå Spångberg äfwen gådt ut, som han wid ranskningen förklarat hafwa skidt i det wände att kasta sitt watten deremot förbemälte Arfwid Jonsson intygat at när han som i anledning af Spångbergs fördröjande inte gådt at se om Spångberg följt efter Husman at med honom förlikas, kommit fram på den wäg, som Husman godt, till en ifrån de andra husen vid pass 40 alnar belägen lada, har Arfwid fådt höra Mårten beklaga sig att Spångberg illa slagit hans fader och i det samma mött Spångberg, gående samt tillbaka till stufwan, Arfwid tillika med Husmans son Nils kommit ut efter, hafwa altså gått till det ställe der Husman liggat slagen och som Mårten yttrat sig at Husman hwilken hwarken nämnd sig eller talt wore död hafwande hämtade itända stickor och lyste på honom och sådant närmare efterse då Spångberg, sedan han tagit rocken på sig, och welat gå bort, blifwit därifrån af Arfwid hindrad, under mycken wist oro, bundit honom och de andra bära in Husman, hwilken så har kommit i säng fådt upkastningar, och derefter rest sig up på armar och knän, men utan at tala något ord. Oäkta försvarande med Husman hafwa bägge hans söner derpå förehållit Spångberg Och Mårten förmenat tagit fram det wedträd med vilket Husman blifwit slagen, samt frågat Spångberg hwarföre han dermed slagit Husman i skallen Spångberg i början på det ena eller andra ej något swar gifwit, utanbed synts bedröfwad, och änteligen bedit honom och hans broder gifwa sig till frids, med utlåtelse at det blifwa fälder wäl. Dagen efter eller den 31 december, då Petter Jansson i Skrämma och Anders Lennartsson i Holmen anmodade af Mårten kommit till Mon, at se huru Husman varit medfaren har Spångberg enligt deras wid ransakningen giorda Ediliga berättelser, på till frågan hwarför han slagit Husman? Svarat at han skulle lida för det ena slaget han gifwit Husman blifwa det derwid dock skall han i alt icke warit orsaken, som orden liydt samt därpå yttrat sig wilja med Husman förlikas. Spångberg har sedermera den 1 Januari tagit till flykten, dertill han vid ransakningen förklarade sig sedan Husmans söner skylt honom för baneman, hafwa till undwikande af at långsamt och swårt fängelse, blifwit föranlåten, dock ej kommit längre än till Wisnums härad, förän Spångberg såsom oförpassad är worden gripen, och förd till Örebro slott derifrån har likwäl genast blifwit lösgiwen, emedan hans brott änu warit obekant, men då ej begifwit sig hem, utan tagit wägen till sin swåger Jan Hindriksson på Näset (Brunnsnäs) dit han den 7 januari om aftonen anlände, och där enligt hustrun Maria Eliedotter,wid tingsrätten awlagda wittnesmål efterfrågat Husmans tillstånd, Samt omtalt, at han slagit Husman med ett wedträd, deröfver han wore mycket bedröfwad, med yttrande at han ej wiste hwar at taga wägen och om någon kunde gömma honom till wåren, då han wäl finge någon nåd, gjorde den samme en himmelriks gierning, som orden lydt. Hwarförutan drängen Anders Persson hwilken då efwen warit på Näset (Brunnsnäs) och närmare åhört Spångbergs tal nu bemälte Hustru Maria Eliedotter som icke så ständigt warit men tingsrätten efter aflagd Ed, gifwidt den berättelse: at sedan Spångberg wid ankomsten till Näset (Brunnsnäs) den 7 januari om aftonen frågat om Husman än lewde men någon der ej kunnat lemna honom den begärda underrättelse har Spångberg morgonen därpå, omtalat både sin flykt och hwad räddhåga honom dermed öfwergått, samt huru han at giöra sig okänd på et ställe bydt bort sin Carpus (Mössa) och efter det han i Visnum blifwit gripen, sökt förmå dem som fört honom till skyndsamhet, på det Prästen ej måhte man hans ankomst till Örebro medföra underrättelse om hans brott som han då för witnet sagt sig hafwa begådt i det han med et wedträd hwilket han hållit twehändes, slaget Husman i hufwudet beklagandes sig med tårar i ögonen at han trodde samma slag gifwet swårare wärkan än han sig kunnat föreställa, som och Spångberg jemte det han badt witnet ej omtala dess wistande på Näset (Brunnsnäs) utlåtit sig vara sig wara mäst bekymrad deröfer at han sprungit efter Husman och gifwit honom berörda slag, och at han wore nögd, om han sluppe med lifwet änsiönt han icke skulle få behålla mer än skortan. och widare at huru han bära sig till skulle han taga flykten, hwarwid han trodt sig Rätten komma undan till Wermeland allenast han sedan blifwa hulpen därifram. Men samma dag, eller den 8 januari medan Spångberg ännu warit kwar på Näset, har han blifwit gripen, då Spångberg för dom som fört honom fängslig in till Örebro slott, likmäktigt dennes vid Ting Rätten med ed fästa berättelse tillstådt sin begångna misshandel, i det han för Lars Larsson i Weltorp och Lars Gunnarsson vid Jordbron, på deras tillfrågan, om orsaken till hans förfarande med Husman, fälde orden: Hwem kunde råda för olyckan! Och wid det Spångberg i Weltorp tändt eld på sin pipa knackat henne mot spiseln, och sagt att om han ej slagit Husman hårdare så hade Husman lika fullt blifwit död, samt enär Lars Larssons hustru spordt honom hwarför han så illa skulle slå den gammle mannen, swaradt: at sådan händt deraf at Husman kommit in på Spångberg, och kallat honom både tjuf och skälm. Så och yttermera för Carl Andersson i Weltorp, beklagadt sig och den som råkade ut för en feg människa, och at Spångberg då wiste det hans dagar wore snart farne, men om han finge behålla lifwet aktade han ej hwad lidande honom öfwergå skulle, till hwilken ände witnet blifvit af Spångberg ombeden at igenom Spångbergs släkt, söka förmå Husmans änka och söner at till rätten för honom inlägga en Bönskrift. Utom detta föromnämnda witnen hafwa och Spångbergs moster Hustru Maria Olofsdotter och Swåger Jan Hindriksson på Näset tillika med gosse Nils Hindriksson 12 år gammal äfwen Spångbergs swåger blifwit i detta mål åberopade och ehuruwäl Tingsrätten förklaradt den icke kunna emot 17 Cap. Rbl för laga witnen anses, äro de lika wäl utan Ed hörda, af hwilka Maria Olofsdotter berättat at Spångberg när han den 7 januari om aftonen kommit till Marias måg Jan Hindriksson på Näset (Brunnsnäs) med mycken sorgfällighet efterfrågat Husmans tillstånd, och om han lefde eller ej, samt tillika anfördt att han af Husmans och hans söners swordom och owäsende råkat i slagsmål med Husman, och sedan Maria Andersdotter själv ärbjudit sig att gå till Husman och skaffa den åstundade efterrättelse har Spångberg anmodat henne bedja hans hustru elda pörtet, till dess han kom hem emedan han ej dristade gå in i stufwan innan honom blifwa kunnigt huru med Husman tillstode. Jan Hindriksson utan at Spångberg för honom omtalt det han med et wedträd slagit Husman i hufwudet, hwilket han sagt hafwa deraf händt, at Husmans söner hos honom warit otidiga och rifwit sönder Spångbergs lifstycke. Och sluteligen han gossen Nils Hindriksson som warit tillstädes, då inrusande i Spångberg swärfaders stufwa sig tilldragit berättat at sedan Husman tillika med Mårten och Stina begifwit sig på hemwägen hade Spångberg kommit ut med et wedträd i handen, skyndat sig efter Husman och under swordom yttrat sig at han skall klippa dem. Nils har då sagta följt efter och som det warit månljust granneligen sedt at Spångberg när han hint upp Husman med berörda wedträd, hwiket Spångberg hållit med båda händerna, slagit Husman på wänstra sidan i hufwudet, at Husman fallit ned på marken der och Spångberg då lämnat trädet qwar och skyndat sig hädan, samt klagat, at han ej wiste annat än Norrige för sig. Nu ehuruväl Spångberg vid den öfver honom anställda ransakningen föregifwet at åfwanberörda utlåtelser, hwilka han tillstådt sig hafwa för de afhörda witnen fäldt warit ogundade och at han i deras närwaro om sig själf osanning talt, som Spångberg för ment ej kunna honom till last räknas, så wida han dem ej skulle warit någon sanning skyldig docklikawäl och alldenstund Spångberg, då Mårten och Nils Hinriksöner knapt efter det Husman warit slagen förbehållit honom hans straffbara gerning, samt wisa honom wedträdet dermed han slagit icke på något sätt försökt urskulda sig , eller bestrida den honom gjorda beskyllning utan i det stället då genast giort sig färdig at rymma fast han af Arfwid Jonsson den gången blifwit derifrån hindrad, samt för Petter Jansson och Lennart Hindriksson när de på Mårtens anmodan kommit till Mon at besikta Husmans tillståndt at han gifwit denne sistnämda et slag ehuru Spångberg förewändt, at han icke i alt ware orsaken hwarefter Spångberg ej wärkeligen begifwit sig på flykten, dertill ej någon efter Spångbergs föregifwande af Mårten och Nils Hindrikssoner åfannämnde beskyllning åstadkommen fruktan för långsamt och swårt fängelse kunnat honom förwänta, om han skyldig warit, Spångberg jämwäl för dom som honom senare gången till Örebro slott infört gierningen tillstådt i hwilken bekännelse Spångberg sedan så långt kommit. at han såsom Husmans baneman blifwit fängslad allraminst då gjort sin framt icke egen öfwertygelse och samwetsrörelsr öfwer hans missgärning hindrat honom at då än tänka på de af Spångberg sedermera sökta undanflykter i ansende hwartill och då åfwannämnda wittnes måhl äro enhälliga däruti at Spångberg wid sina berättelser om denna gjerning wist en sinnets oro som icke kunnat wara förestäld, Spångbergs återkallande inför tings rätten och hwadhan förut erkändt gähla kan, för den och som Spångberg å genom egen för witnen gjorde,och med omständigheter styrkte bekännelser således är förwunnen at med at wedträd hafwa gifwit kohlaren Hindrik Husman det slag i hufwudet, som honom den 30 sistl December blifwit tillfogad enligt prowicial fältskären Stephan Bloms efter hållen besiktning gifwa intygande förorsakat Husmans d 4: derpå följande Januari (1760) timade död. At så och till följe af 24 Cap 9§ Missg b pröfwar Kungl Hofrätten med häradsrätten rättvist det skall Anders Samuelsson Spångberg för det af honom begångna dråp sig sielf till wälförtjänt straff och androm till warnagel gifwa lif för lif och warda halshuggen. År och dag som föreskrifwet står.
På den kungliga hofrättens wägnar Samuel Roselius¶ ¶ JAG HAR INTE LYCKATS HITTA AVRÄTTNINGSDAG FÖR ANDERS SPÅNGBERG.¶ ENLIGT TABBELLVERKET UPPGIFTER AVRÄTTAS EN PERSON I RAMUNDEBODA 1761