NULL
Skriv ut sidan - En julberättelse från Jämtland
Anbytarforum
Titel: En julberättelse från Jämtland
Skrivet av: Martin Bergman skrivet 2005-12-05, 07:42
Tack Karin, för den fina julberättelsen från Jämtland. Vi behöver lite av det här i dessa uppstressade juletider. Sören Nilsson, en god vän och hembygdsforskare skickade mig en julberättelse från de östra delarna av Jämtland och som utspelar sig i början av 1900-talet. Jag letade i mina arkiv och hittade den. Håll till godo. Otto Persson Enestubbes barndomsjul
I mina ytterst oordnade och dammiga samlingar av brev och uppteckningar har jag återfunnit en redogörelse för hur vi firade jul i våra trakter omkring år 1900 d. v.s. vid det förra seklets början. Berättaren var född, om jag minns rätt år 1892 och hette Otto Persson Enestubbe. Han gick ur tiden år 1986. Vi var släkt lite grann och han skrev långa och många brev som jag sparat, och vari han berättar minnen från Fors och Sönneråsen. Han var född i Österåsen men flyttade i unga år till Håsjö med sina föräldrar. Han återkom till Fors när hans mor dött och fadern emigrerat till Amerika.
Han blev med tiden järnvägstjänsteman och fick tack vare sin begåvning flera stipendier för att läsa språk både i Frankrike och England. Han blev göteborgare på skattsedeln men forsbo i hjärtat.
Han målade tavlor, åtminstone en hänger i hembygdsgården i Fors, han gjorde sig en orgel och sist men inte minst: han gjorde fioler och vår egen mästerspelman Erik Englund spelar på en Enestubbefiol! I förbigående kan nämnas att Otto var bror med spelmannen Pip-Adolf i Österåsen.
På gamla dar satt han vid sitt skrivbord i Göteborg och med hjälp aven karta gick han i minnet sin ungdoms vägar och fäbodstigar. Han mindes stenarna vid vägkanten, han mindes bäckarna där han fiskat stämbiten, och han drog sig till minnes vad gammalt folk berättat. Allt detta har han berättat om i sina brev till mig. Jag tror rent av att jag har en skattkammare i min ägo!
Och sålunda berättade Otto när han var i 85-årsåldern om sin barn- och ungdoms jular:
Förberedelserna inför julen togo lång tid. Det började i stort sett med höstslakten i början av november, då kylan blivit så pass att köttet frös i bodar och härbren, där köttet sedan i fruset tillstånd förvarades hela vintern. Kylan och vintrarna var mycket strängare då än nuförtiden. Grisslakten utfördes senare i december, närmare julen, ty grisen skulle gödas lång tid före slakten. En mager gris var inget att slakta, den fick ofta leva till nästa jul. Fläsk skulle vara fläsk.
Korn skulle mältas i bastun för att malas till den mustiga julbrygden. Någon hembränning av brännvin i gårdarna förekom inte. Brännvinet kostade c. 95 öre litern, varför folket verkligen hade råd att köpa sitt brännvin av staten. Vidare gällde litermåttet en liter på den tiden!
Vid tiden omkring sekelskiftet bedrevs ingen skogsavverkning före jul. Det var först efter trettondagsjul som skogsavverkarna drog till avverkningsplatserna med sina hästar och doningar.
Längre fram mot jul slaktades då grisen. Av denna slakt skulle mycken mat beredas. Av grishuvudet bereddes pressylta. Vidare gjordes blodpalt och flera sorters korv. Vid grisslakten voro vi barn rädda för den otäcka farbror som kom med lod bössa och de långa knivarna för att ta livet av grisen. Vi barn fick inte vara åsyna vittnen då slakt pågick. De gamle berättade ofta hur det hade gått till vid julgrisslakten i deras barndom.
Slakten skedde tidigt på morgonen, vid fyratiden. Grisen skulle då föras ifrån grishuset till bryggstugan. Grisen gjorde givetvis motstånd, varför flera män måste skjuta på och dra grisen framåt, varunder grisen skrek fruktansvärt. För att i någon mån dämpa skriket användes ett s.k. svin- eller tryn-trä, en träkäpp c. halvmetern lång som på mitten var försedd med en ögla gjord aven björkvidja som var flätad och vriden. Öglan träddes på grisens tryne, varefter käppen vreds om så att grisen inte skulle kunna skrika. Skriket dämpades väl till någon del, men det berättades att vid fyratiden på morgnarna genljöd hela byn av detta fruktansvärda gristjut. Grisen bedövades inte före blodavtappningen, utan denna skedde direkt med kniv.
I julölet blandades bryggjäst, varefter allt hälldes i den gamla hemmalaggade öltunnan för jäsning.
Storbak skulle ske i bryggstugan som ju var försedd med bakugn. I vanliga fall bakades allt bröd hemma av egen kornmäld s.k. kammekake och ännu tunnare tunnbröd. Detta mörka kornmjöl, ofta mald i skvaltkvarn, ansågs inte fint nog till julen, utan baket blandades med vetemjöl och rågsikt, s.k. köpemjöl ifrån sydligare nejder av landet.
Vidare skulle ljus stöpas. Dessa ljus voro mycket vackra till utseendet och av smält fårtalg. De hade den nackdelen att de måste klippas med ljussax vartefter de brann, ty i ljusveken fanns icke de kemikalier som kröker ut ur ljuslågan så att den brann upp. Den måste klippas om ljusskenet skulle fungera.
Till julförberedelserna hörde även att inköpa julbrännvin, vilket som regel skedde i Sollefteå och oftast i större eller mindre plåtkaggar. Ibland hände det att s.k. spritprovare kom och tog upp order på julbrännvinet. Dessa agenter hade som regel fasta kunder. De fingo icke sälja mindre parti än 100 liter och varan fick icke beläggas med efterkrav. Detta räknades som grosshandel. I dessa fall slogo sig flera grannar tillsammans och delade på fatets innehåll. Som regel sålde denna agent brännvinet några ören billigare per liter.
Några dagar före jul kom en kvinna till gården. Hon skulle baka julkrusa. Dessa blevo ofta av ansenlig mängd och av många sorter. De skulle räcka till gårdens folk samt till de många kafferepen efter jul, gårdarna emellan.
Då krustanten kom fingo vi barn förväntansfulla blickar, ty det vankades för oss barn en eller annan kaka under arbetets gång. Barnen voro ej så bortskämda med snask som nutidens barn.
En hel del förnödenheter måste likväl inköpas till julen, och oftast fanns då dessa hos ortens lanthandlare som visste på pricken sina kunders behov till denna högtid.
Den tidens lutfisk bestod av från Norge importerad klippfisk som bestod av gråsej och som var betydligt billigare än den söderut använda spillångan. Det tog ca 3 veckor att luta och vattna ur lutfisken.
Något luciafirande förekom inte i Fors på den tiden. Däremot anordnade ungdomarna ofta bjudningsbaler på Oskardagen. Kungen över Sverige Norge var ju Oscar II.
Dagen före julafton skulle julgranen fraktas hem och klädas, i den mån julgran förekom. Det var inte i alla gårdar som julgran förekom, även om det fanns barn i familjen. En julgran skulle ju förses med tända ljus, och jag skulle tro att många bönders avoghet mot julgranen bottnade i dess eldfara.
Så kom då äntligen den efterlängtade julaftonen, eller som vi kallade den, julkvällen.
Vi barn skulle bära in ved i köket så att det räckte över annandagen.
Hemmavävda trasmattor lades så att de täckte hela köksgolvet och allt gav intryck av värme, och finrummen i stugan eldades upp. Folk togo av sina vardagskläder och togo på sig helgdagsstassen. Vid tretiden på eftermiddagen drack man kaffe med stora mängder krus, samt till de vuxna, manliga gårdsfolket en eller ett par kaffekaskar. Man såg aldrig en kvinna dricka sprit på den tiden. Då blev hon utskämd i hela byn.
Efter kaffet delades julklapparna ut i den mån sådana förekom. Och om de förekom voro de emellertid av ringa omfattning. Jag kan inte erinra mig att jag fick någon julklapp, utom ett år då jag tjänade bonddräng. Det var nästan ett värdfolks skyldighet att giva tjänstefolket julklappar. I övrigt förekommo de sparsamt, utom beträffande fästmännens julklappar till sina fästmör. Givaren ville vara anonym, varför givaren kastade in julklappen efter golvet, skymd av dörren. Kvickt tog den inkastande till bens för att undkomma osedd i mörkret.
Vid sextiden åts aftonvard med flera matsupar till för de manliga. Maten bestod av lutfisk, varvid det för ovanlighets skull bjöds på råskalad potatis. I vardagslag fick var och en själv skala de kokta skinnpotatisarna.
Vad bestod nu detta julbord av för maträtter utom lutfisk och potatis???
Något dopp i grytan eller julskinka förekom inte. Jag skulle tro att den tidens bönder uppfattade dopp i grytan som någon sorts fattigmansmat som kunde få förekomma till vardags men inte till julen.
Men ett där stod ett mycket rikligt smörgåsbord bestående av t.ex. hemkärnat smör, vackert upplagt med räfflade träspadar av trä. Messmör, vitost, sötost, samt torkad fårbog som kallades spickekött, kokta grisfötter och grissvansar. De senare vågade vi barn inte äta av rädsla för att då sluta växa.
Vidare förekom pressylta, kalvsylta, julkorv samt små köttbullar, och som kronan på verket - den delikata gammelosten från sommarens fäbodar, och det färska, jästa julölet. Brödet bestod av kammekake och tunnbröd samt hemmabakat rågbröd och rågbröd formade i åldriga mönster s.k. julkusar.
Husdjuren i stall och ladugård skulle även de ha bättre foder än vanligt till nattfoder. Hästarna i stallet skulle denna kväll ha var sin kaka av årets skörd, och tomten skulle ha ett litet fat av julgröten utsatt i stallet, där ju tomten brukade ha sin hemvist. Detta bringade god skörd och gårdens välgång under det kommande året.
Oftast fanns i gårdarna ungdomar som voro musikaliska och trakterade dragspel och fiol. Lappnisses vackra triolpolskor voro mycket omtyckta objekt i musiken, och Hammarforsens brus likaså när den utkom c:a 1907.
I övrigt förflöt tiden med samtal, då de gamle berättade om forna tiders julseder, då folket voro nödsakade att koka sitt julbrännvin själva. Därom vittnade även de i många gårdar förekommande stora, bastanta brännvinsapparaterna smidda av koppar. Sista gången då bönderna blevo fråntagna sina brännvinsapparater var i mitten av 1800-talet. Men många bönder skaffade sig en apparat i lönndom och som undgick länsmännens samlarnit.
De gamle berättade även om hur de i sin ungdom i fäbodarna haft kontakt med jordfolket, vettran, och deras hundar och kreatur. Och om hur vissa illasinnade personer förgjort deras bössor, varvid de blevo helt eller delvis skämda. Vidare hade de att förtälja hur forna tiders människor kunde modstjäla djur. Fingo djuren sår i mularna var detta ett säkert tecken på att djuret var modstulet. Ibland vankades ett par kaffekaskar före kvällsgröten av risgryn som åts vid niotiden på kvällen.
Därefter gingo alla till sängs, ty många skulle upp tidigt till julottan. Någon nämnvärd kaskdrickning förekom inte på julkvällen eller juldagen, det andades liksom högtid över dessa dagar. Då skulle alla stanna i sina hem, utom besöket i julottan.
Julottan började som regel klockan fem på morgonen vid den här tiden, varför folket måste upp tidigt den dagen, då största delen av sockenborna hade lång väg till kyrkan. Vi på sörsidan om ån fingo inte åka efter häst till julottan alla år, ty isen var ofta icke bärkraftig vid tiden ifråga, på grund av det strida flödet i älven. Vid dessa tillfällen fingo vi gå fram och tillbaka. Människorna voro vana att gå till fots på den tiden, varför aldrig någon invändning hördes.
Efter morgonkaffet och de obligatoriska krusa samt ett par kaffekaskar för de vuxna anträddes färden till julottan.
Kyrkan var vackert upplyst av de många julljusen. Kyrkan var som regel upptagen till sista plats den morgonen.
Hemkomsten ifrån kyrkan skedde som regel vid niotiden då frukost serverades. Den bestod av som huvudrätt uppstekt blodpalt jämte smörgåsbordet. Till denna måltid vankades ingen matsup, endast julöl.
Det var som regel smått om skönlitterära skrifter i gårdarna, men det fanns psalmbok, bibel och huspostilla i hemmen för s.k. husandakt. På förmiddagen hände det att någon av de äldre familjemedlemmarna fick läsa högt ur dagens predikan ur postillan.
I övrigt förflöt juldagen stilla.
Så blev det middagsmat med kokt kött i kyndel och salt jämte skalad potatis, kålrötter och morötter vidare förekom ett något förminskat smörgåsbord med en eller flera supar till. Till efterrätt serverades köttsoppa med kokta morötter och vetmjölsklimp. Svamp och grönsaker har föraktats av de svenska bönderna fordomdags, det var mat för korna. Efter middagen togo de flesta en s. k. tyst timme, ty många hade ju varit uppe tidigt i julottan.
Så kom annandagen.
Då var den tysta tiden överstånden. Då var besök i granngårdarna tillåtet - i synnerhet för de som trängtade efter kaffekask. Och för dessa blevo som regel kaskarna för många med känt resultat. Var det sträng kyla blevo dessa överlastade individer ofta liggande längre eller kortare tid i någon snödriva med många gånger ödesdiger påföljd.
Annandagens kväll kom ungdomarna tillsammans i någon torp- eller bondstuga för att dansa. Det fanns alltid några i varje by som trakterade fiol eller dragspel och som kunde svara för musiken. Gamle skräddare Moberg i Böle hade skrivit i sin efterlämnade måttagningsbok på kostymer, att en viss yngling skulle ha enradig väst, men att ynglingen var innehavare av tvåradigt dragspel, vilket visar vilken betydelse det nya instrumentet hade.
Många av pojkarna hade brännvinspluntan med sig i rockfickan, varför det rätt ofta hände att det blev slagsmål vid dessa danser. Slagvapnet var den bastanta mässingssnusdosan som alltid fanns i byxfickan.
Oförrätter och tvisteämnen var det alltid gott om.
Mellan jul och tjugondagen var det de stora kaffekalasens tid med många koppar starkt kaffe och mängder av krus. Det var gårdarnas kvinnor och de mindre barnen som deltogo i dessa kalas.
Efter trettondagen blev det nog någon dags avbrott i kalasandet, ty då skulle karlarna rustas ut på skogsavverkningarna för vintern. Dessa varade till slutet av mars eller början av april. Före jul höggs och hemforslades årsbehovet av ved, som bestod av rå björk och torra, större tallar, raskan, vidare kördes svartmyra hem på den magra åkerjorden från någon närbelägen myr eller torvmosse.
Tjugondagknut, som det hette, då dansades granen och julen ut. Då vidtog arbetet på gården igen.
Jag minns inte att det nya året vakades in på den tiden, utan folket gick till sängs som vanligt. Ett undantag utgjorde emellertid sekelskiftesåret 1900, då folket i alla gårdar vakade in det nya året och seklet.
Ja, och där slutar Otto sin berättelse.
Själv får jag önska er alla, oavsett ålder och visdom, en god jul och ett gott nytt år.