NULL
Skriv ut sidan - En julberättelse från Jämtland
Anbytarforum
Titel: En julberättelse från Jämtland
Skrivet av: Karin Bergström (Athen) skrivet 2005-12-04, 16:20
Bland min farfars efterlämnade brev hittade jag denna vackra berättelse om en jul i Jämtland år 1900.Kvinnan som skrivit ned berättelsen var född 1891. Hon var alltså 9 år gammal år 1900 när detta utspelade sig.Brevet till min farfar har hon skrivit vid nästan 90 års ålder. Tänk vilket minne hon hade. Att kunna minnas alla dessa detaljer! Brevet är också skrivet med en vacker och sirlig handstil.
Det var julafton 1900
Det var djup snö, och stark kyla. När någon öppnade dörren strömmade den kalla luften in som en grå dimma och lägrade sig över hela rummet. Förberedelserna till jul voro så gott som klara. Barnen hade badat och tagit rena kläder på sig. Längtande sprungo de omkring och väntade att granen skulle klädas. Far hade satt in granen dagen före. Så den var torr och färdig att fästa ljusstakarna i kvistarna och sätta i julgransljusen och fästa tråd i olikfärgade sockerkrus och färgglada papperskarameller. Glitter och änglar.
Risgryn och lutfisk lågo i vatten. Det låg färggranna trasmattor på golven. Och far höll på att sätta toppspiran i granens topp. Då ropade han till mig, som var äldst och säger : ” Nu får du Selma gå väst om Storvågen. Farmor kan inte komma hit och fira jul i år, hon har en ko som skall kalva.” Jag stod tyst, så gick jag in i kammaren till mor och sade: ” Måste jag gå just idag? ”Ja, när far säger det.” Ingenting gladde mig så mycket som att få gå till farmor, men idag hade jag velat vara hemma och sett ljusen i granen brinna. Farmor hade ingen gran, det visste jag. ” Nu skall du ge dig iväg. Det blir fort mörkt”, sa far. Mor knöt på mig en schal, och gav mig 2 par vantar. Så gick jag. Det var en skogsväg att gå ner till sjön Lillvågen. Över den var ingen väg alls. Men några grankvistar var uppsatta som visade var man skulle gå. Snön gick över knäna och jag frös. När jag var över följde jag ån ett stycke tills jag kom till ett torp som heter Stupelberget. När jag kom till Storvågen gruvade jag mig. Där fanns ett spår av en häst och släde. Det var svårt att gå och jag sjönk ner i de djupa hästspåren och ramlade omkull. När jag slutligen kom över sjön var det ganska mörkt och jag var trött. Nu hade jag en mycket brant backe att pulsa uppöver. Farmor bodde längst uppe i byn. Nu var det mörkt och jag hade svårt att se den lilla stig jag hade att gå. Men ett lyse från farmors fjös ledde mig rätt, fast det bara var en fetvedsticka. När jag kom in sade farmor: ” Välsignade barn. God jul!” - Vi skall snart gå in men först skall djuren få sin julkväll, sade farmor. De har ätit som vanligt. Men getterna och fåren fingo en extra lövkärve, salt och gröpe och korna fingo salt och gröpe och en brödkaka var. Den nyfödda kalven fick spenvarm mjölk. Så sade hon till alla djuren: ” Ikväll är Julkväll.” Alla sågo på henne, de visste det var helg. Hon hade sagt de orden alla jular.
Fetvedstickan som var instucken i en springa i väggen mitt ovanför vattentunnan flammade och brann. Den byttes ut mot en ny som farmor höll i handen och lyste med när vi gingo in i stugan. Hon hade ingen lykta.
Inne i stugan var nyskurat och småhackat granris var strött på golvet. Farmor gjorde en brasa i den öppna spisen så det blev ljust i stugan. Så tvättade hon sig noga och bytte kläder. Ovanför matbordet hängde ett kort på Oskar II i hans klarblå kläder och Carmmössa. Vid ena fönstret stod ett litet bord med en blå drällduk på. Där låg bibel, psalmbok och glasögon. Gardinerna voro vita och stärkta. En säng, en soffa, tre stolar, två stora skåp, en stor vedlår, tvåfärdspann, en kyrklampa. Så skulle vi dricka kaffe. Men hon gjorde inte som min mamma, lade upp kaffebröd på doppskålar. Utan lade en hög vid kaffekoppen. Den hette julhögen som bestod av en liten brödkaka viken i sex, en storrån, en rullrån, smörring, en stor pepparkaka, vetebulle och klenäter kokat i ister. Brödkakan var god, bakad av grädde och sirup.
När vi druckit julkaffe berättade farmor om Jesusbarnet. - Det lilla barnet i krubban blev en mycket rik man som äger solen, månen och alla stjärnor, himmelen och jorden. Och han blev så stark att han rår på alla människor. Och så vis att han vet allt. Han lever och skall alltid leva.
Så lättfattligt var detta tal att jag förstod det väl. När vi skulle äta julkväll hade farmor ingen lutfisk och ingen risgrynsgröt. Men hon kokade en annan vitgröt som vi strödde kanel och socker på. Och en hel rökt fårbog lade hon fram som jag fick skära och äta så mycket jag ville av, grynost, sötost, getost och gammelost. Efterrätt var kesfil med grädde. När vi ätit sade farmor : ” Tack gode Gud för maten!”
Då sade jag, nu är jag inte ledsen längre, för fårköttet var bättre än lutfisken, det var inga ben i köttet och efterrätten var godare än risgrynsgröt.
Sedan berättade farmor den ena julsagan efter den andra och jag lyssnade tills det var tid att gå till vila. Men först skulle vi gå ut och se hela himlen gnistra av julstjärnor.
Denna jul blev ett minne och än idag minns jag sagorna och vad farmor sa om Jesusbarnet. Farmor visste lika litet som jag om något som hette julklapp. Men nu slumpade det sig så att jag fick en liten kvast och en ännu mindre tvaga. Som farmor tillverkat själv. Och jag blev överlycklig för min gåva.