Titel: SV: Bröms
Skrivet av: Urban Sikeborg skrivet 2024-01-04, 17:50
Martin: Det blir ibland nödvändigt att resonera som du, väga för och emot, se vem som säger vad om vem och när.
När det gäller namnskicket är 1600-talet en brytningstid. Under första delen av seklet börjar allt fler inom borgerskapet och prästeståndet att använda tillnamn, men fortfarande är basen för identifieringen dopnamn + fadersnamn. Enda undantaget är adliga släkter, som tvingats ta ett fixerat släktnamn vid Riddarhusets grundande 1626. Trots det fortsatte ändå vissa inom adeln att bara skriva sig med dopnamn + fadersnamn. Namnskicket i det svenska riket kan också ha påverkats av den allt större exponeringen mot övriga Europa på 1600-talet.
Vi ser inom flera släkter på 1600-talet att hela barnkullar tar sig tillnamn medan föräldrarna fortsatt nöjer sig med dopnamn och fadersnamn. Och också fall där barnen retroaktivt tilldelar föräldrarna det nya tillnamnet. Ett sådant exempel tror jag vi har i landskamreraren över Västernorrland Peder Eriksson. På den gravhäll som 1669, sju år efter hans död 1662, beställdes för honom att ligga i Gävle kyrka har denne tilldelats det namn Tiernsten som först hans barn verkar ha börjat med. [Sikeborg, »Johannes Joachimi, kyrkoherde i Hamrånge ...«, Släkt och Hävd 1991:3-4, s. 410]
Under andra delen av 1600-talet blir tillnamnen vanligare och dessutom mer fixerade. På 1700-talet verkar det bli norm att ofrälse personer inom de högre sociala skikten, åtminstone ovanför allmogen, har fasta tillnamn. Det tror jag i sin tur bidrar till att man tillskriver tidigare generationer tillnamn de aldrig burit, anakronistiskt.
Samtidigt, för att hårdra det, kan man fundera över om det alltid är fel att skriva personer på 1600-talet med tillnamn, beroende på namnets funktion. Vi associerar släkttillhörighet primärt genom släktnamn, som fortfarande mest ärvs genom manssidan. Men tänk om det var så att personer i äldre tid inte såg tillnamnet som det väsentliga utan vad det i själva verket representerade: en släktidentitet, en självbild, något man anknyter till men som inte alls behöver uttryckas genom fixerade tillnamn? Utan genom gemensamma berättelser, familjetraditioner, val av dopnamn, val av yrke, eller annat?
I Johan Bures släktbok över Bureätten, från 1600-talets början, är det få som faktiskt kallar sig Bure eller Burman av släktmedlemmarna. Ändå vet vi att det redan på 1500-talet inom vissa kretsar fanns en »Bureätts-identitet«, och denna var inte knuten till det faktiska tillnamnet Bure/Burman. Är det speciella med Bureätten från Västerbotten och Sursillsläkten i Österbotten egentligen att två personer på 1600-talet fick för sig att nedteckna dem, inte att de var unika i sin släktuppfattning?
Börd, släktnätverk och patron-klient-förhållanden var avgörande på både 1500-talet och 1600-talet, men deras insatser är många gånger osynliga för oss. Sådana relationer behöver inte ha definierats genom tillnamn När Samuel Bröms och Erik Bröms i sina dissertationer 1624 tillägnar dem vissa äldre släktingar är det inte för att det är kul att säga "hej farbror!" i tryck utan för att dessa på olika sätt har bistått dem, som gynnare och patroner.
Ett namn behöver inte uttryckas i skrift för att känslan av släkttillhörighet ska finnas. Det kan ligga och pyra med sporadiska utbrott på oväntade ställen. Ett par exempel:
Släkten Grubb från Grubbe i Umeå härstammar från kronoköpmannen Anders Persson. Dennes sonson, prosten Andreas Petri (1525–1611) i Luleå, saknar släktnamn i samtida källor och på sin gravsten men han har G som initial i sitt sigill 1590. [Svenskt biografiskt lexikon, »Grubb, släkt«]
Kyrkoherden i Valbo i Gästrikland, Magnus OEstanis, skriver sig 1584 oväntat som »Magnus Ödstensson Rålam«, men 1586 med enbart dopnamn och fadersnamn och 1588 åter med tillnamnet Rålamb. Men man kan se att han har gjort den anknytningen redan tidigare: i det nya sigill han använder 1582 har han nämligen lagt till initialen »R«. Bara en av hans söner fortsätter dock med namnet, då latiniserat Rhalambius. [Sikeborg, »Adliga ätten Rålambstiernas ursprung«, Släkt och Hävd 1991:2, s. 330]
Tillnamn behöver inte heller ha varit officiella; inofficiella benämningar kan ha räckt gott och väl i det dagliga livet: Trönökrankar, Sven-Orsarne och så vidare – kanske också Brömsarna?
Det har varit brukligt bland nutida historiker att lägga släktnamn inom parentes för personer som tillhörde en specifik släktkrets men som då inte själva skrev sig så – till exempel: »Anders Persson (Grubb)« – och det har varit välgörande. Det systemet har inte slagit igenom i de stora genealogiska databaserna, genom deras uppbyggnad. Därigenom har forna seklers försyndelser återuppstått.