Titel: SV: Blix
Skrivet av: Sten Lindquist skrivet 2022-10-19, 12:22
[/img]Hej detta fick jag av pastorsämbetet i Kramfors från Styrnäs kyrka.
Hej Sten
Jag heter Per-Henrik Bodin är kyrkvärd och inventarieansvarig i Styrnäs.
Det finns ett epitafium och en gravsten efter Peder Månsson Blix. Epitafiet hänger i kyrkorummet och stenen ligger i sakristians golv. Jag bifogar bilder ur inventarieförteckningen.
Har du fler frågor besvara jag dem om min kuskap räcker till.
Epitafium:
"Petrus Magni Blix, vilkens berömda förfäder och släktingar nästan alla undan- röjts i fäderneslandet Norge under den danske konungen Kristian Tyrann, ligger med sina hustrur Elisabeta Flur och Anna Nortman begraven under denna sten, som här ses. I båda äktenskapen hade han 16 söner och 5 döttrar. Född i nådens år 1532, avled han, när han levat över 96 år."
Gravstenen:
Inskriptioner: Runt stenen: ANNO 1631 DEN 29 JULI BEGROVS HER UNDER S PEDER MANSON BLIX OCH ANNO 1634 DEN 16 APRIL HANS KÄRA HUSTRU ANNA JONSDOTHER Ps3 v5:JAG LIGGER OCH SOWER OCH WAKNAR UPP TY HERREN UPPHALLER MIGH Ph1 v24 KRISTUS ÄR MITT LIV OCH DÖDEN ÄR MIN WINNING
. I fråga om Everts mäktigaste granne, den vittfamnande kostgärdsföreståndaren Peder Månsson (Blix) på Styrnäsgården, syns Nordlander utan vidare instämma i klagande grannars tillvitelse för ”bortramad” (undansnillad) skattejord och annat svek mot kronan.
. På Styrnäsgården i Styrnäs socken bodde på Everts tid f. d. fogdeskrivaren Peder Månsson Blix. Enligt äldre uppgifter skall denne hava varit ättling av en norsk adelsman, som för att rädda livet flytt till Jämtland, varifrån släkten med Peder Månsson kommit till ångermanland. Här blev Per boende i Styrnäs ej långt ifrån Kungsgården och tjänstgjorde som fogdens skrivare. Sedan blev han kostgärdsföreståndare 1) och samlade med tiden under sig ovanligt mycket jord. Peder var fogden Hans Anderssons måg
Kyrkoherden i Boteå gäll hette på denna tid Petrus Jonae, vilken underskrev Uppsala mötes beslut. Även denne fick i en farlig strid erfara Everts mäktiga hjälp. Dn. Petrus hade av någon okänd anledning råkat i ovänskap eller ”träta”, som man då uttryckte sig, med den mäktige Peder Månsson på Styrnäsgården, och det hade gått så långt, att kyrkoherden blivit avstängd från tjänsten. Men kyrkoherden ville ej finna sig i detta. Han skickade ett ombud vid namn Vaste Nilsson i Offer till Uppsala domkapitel med många skriftliga vittnesbörd. Den 24 januari 1599 kom mannen inför capitulares och framförde sitt ärende, varvid han företedde de skriftliga intyg, som Dn. Petrus sänt med honom till sitt försvar. Dessa voro utfärdade av Evert Hindersson på Holm, hövitsmannen Måns Gudmundsson, prosten, socknen och de tolv edsvurna. Alle dessa hade vittnat om D:ni Petri oskyldighet och begärt, att han måtte bliva restituerad. Domkapitlet lät sig ock övertyga av de företedda handlingarna och insatte pastorn i hans ämbete, ”emedan”, såsom det heter i protokollet, ”icke rätt är, att den oskyldige må bliva straffad”
Peder Månsson, Boteå-pastorns vederdeloman, var väl en man av annat skrot och korn, men hans rykte är dock icke alldeles fläckfritt. Gällde det att slå under sig jord, var han tydligen icke så nogräknad om medlen. Om vi ej misstaga oss, var detta också orsaken, varför han kom i delo med Dn. Petrus. Om Peder Månsson handlar ock en vidlyftig klagoskrift, som bönderna i Styrnäs socken och deras ”gamle, trogne kyrkoherde” (= Petrus Jonae), som tjänat dem i samfällig 40 år, avläto till hertig Karl den 30 maj 1600. 1) Med knäfall och flytandes tårar tacka de honom för hans omvårdnad, möda och stora arbete för deras skull och bönfalla, att han ville höra dem, som de i sin nöd och i sitt trångmål utskickat till honom, och anse den stora orätt, som ”den våldsmannen Per Månsson” dem tillfogat och då ännu dagligen tillfogade ”med osannfärdighet, list och lämpa”. Utom annat, som de klaga över, hade han, med hjälp av fogden Hans Andersson, från prästen och kyrkan ”bortramat” 16 seland skattejord, av konung Erik given till prästen därstädes, varjämte han tillägnat sig ett stycke äng, kallad kyrkans frihetsjord, vari kyrkan stod mitt uti, och som var lagt till huvudkyrkan (d. v. s. Boteå kyrka), vilket skulle ha skett ”genom falsk berättelse och stora mutor”. Till följd härav vore, heter det, kyrkan, den äldsta i landet 2), nu alldeles blott (och bar). Uti tretton år hade Peder Månsson innehaft denna kyrkans frihetsjord och därtill en god humlegård samt en halv laxnot, också prästen tillhörig; under de sista tio åren hade han ock förhållit denne all den tionde, som han var pliktig att giva honom, fastän prästen ej var honom en penning skyldig. Ja, det skulle bliva för långt, säga männen, att skriva om den orätt, som ”den orolige mannen” dem tillfogade. Om Peder Månssons villkor lämna för övrigt de klagande den upplysningen, att
1) Bland allmogens besvär. V. Norrlands län. 2. $S. och N. Ångermanland. R. A. 2) landskapet,
han, bortsett från den omtvistade jorden, hade sex hemman, en välbyggder gård på landet och några skeppsparter, varav han dock hade tjänt kronan ringa till godo. Äntligen skulle vi ock här ha litet utförligare redogjort för beskyllningarna mot kyrkoherden i Härnösand, Laurentius Jonae, men dessa, gjorda som de voro av en dräng och en piga, lära helt visst riktigast betecknas såsom blott skvaller. Resultatet av denna undersökning rörande de män, mot vilka Evert Hindersson hjälpte de av dem anklagade prästerna, måste bliva det, att han ej kan misstänkas för att ha velat hjälpa dessa av rent personliga skäl, utan hans bevekelsegrunder ha säkert varit de renaste och ädlaste. Evert och Kungsgårdsborna i delo med Peder Månsson.
Utan tvivel åtnjöt Evert stort anseende som domare, och det är endast några gånger, som man ser hans domar överklagade. Mot slutet av sin underlagmanstid råkade han emellertid att ådraga sig den myndige kostgärdsföreståndaren Peder Månssons i Styrnäs misshag. De förhållanden, som beröras i denna sak, äro av så stort intresse, att en kort framställning därav här ej kan förbigås. Kungsgården i Bjärtrå var egentligen ett Uppsala ödsgods och omnämnes såsom sådant i Hälsinge-lagen. Under medeltiden var gården anslagen åt fogden i landskapet, och detta fortfor, tills Härnösands stad anlades. Så bodde den här ofta nämnde fogden Hans Andersson där. För att bereda utrymme åt den nya staden skedde nu ett byte, i det att byn Hov anslogs till denna, varemot bönderna därstädes fingo flytta till Kungsgården och taga denna i besittning. Men innan detta skedde, hade två små holmar eller skär avsöndrats från Kungsgården och enligt ett kungligt brev år 1582 sålts till den nämnde Peder Månsson. Föga belåtna härmed, gjorde de nykomna bönderna på Kungsgården snart anspråk på dessa två holmar, vilket föranledde Peder att andraga saken på tinget i Boteå den 14 maj 1590 och av Evert Hindersson begära ett sant vittnesbörd om huru härmed förhöll sig. Han fick även en utförlig framställning av saken. De två holmarna hade, säger Evert, kommit under Peder Månsson genom kungligt tillstånd, och det hade skett på den tid, då konungen såväl där i landskapet som i hela riket hade låtit uppbjuda alla kronohemman till köps. I Ångermanland hade ock alla, som behövde sådan jord, begagnat sig av tillfället, och det var på detta sätt, som Peder Månsson hade kommit i besittning av de båda holmarna. Han vore också i behov av dem, emedan till hans hemman hörde litet ängesbol, under det att Kungsgården däremot, även dessa holmar förutan, vore med äng välbehållen. För övrigt hade fogdarna på den tid, då de brukade dessa holmar, inte synnerligen aktat dem eller hävdat dem så väl, men däremot hade Peder Månsson förbättrat dem med utröjning, lador och annat bruk. Icke heller hade de varit inberäknade i det byte, som skedde, när Kungsgården blev förbytt uti bondehemman vid Härnösand, utan av Kungsgårdsägorna hade nio seland jord avkortats för de flyttandes besvär och omak, ”hvilket kan nog vara”, heter det. För övrigt hade dessa skär ej avhänts Kungsgården, sedan denna kom i böndernas våld utan långt förut eller år 1582, och då hade de upplåtits och sålts till Peder för så många penningar, som hans brev därom förmälde, och detta hade skett så mycket hellre, som ändock två skär Tiuffue holmen och Nyskieret fortfarande vore behållna under Kungsgården. Den sak, som här avhandlades, ansågs tydligen såsom högviktig. I början av brevet nämnes ock, att många ärliga beskedliga män för synnerliga orsakers skull vid det tillfället voro med domaren församlade ”vid Bota tingsvall”. Den grundliga utredning, som här lämnas, svarar ock mot denna uppfattning. Det dröjde emellertid icke länge, förrän Evert fick anledning att åter sysselsätta sig med samma fråga. På Boteå ting den 6 nov. året därpå eller 1591 infann sig nämligen åter Peder Månsson och klagade fortfarande på de bönder, som voro boendes på Kungsgården. De hade, sade han, klagat på honom hos överheten med anledning av dessa två små skär, som förut hört till Kungsgården men nu kommit under Styrnäs. Men till att styrka sin rätt kunde Peder hänvisa på två kungl. brev, enligt vilka han fått köpa dessa, emedan hans eget hemman hade svaga och små ängar, så att han icke kunde rätteligen bruka och hävda sin jord, såsom sig borde, medan däremot under Kungsgården vore så goda ängar och tillfällen, att icke mångenstädes sådana ängar funnes under något hemman. Det året hade där inbärgats 70 gillingar 1) hö i gott mål, ehuru byn i skatt ej stege till mera än 54 seland, under det att däremot Peder Månsson med 48 seland i Styrnäs och Viätt ej bekommit mera än 24 1/2 gilling. Denna uppskattning hade gjorts av tolv beskedliga män, som särskilt kallats därtill och som med ed bekräftat densamma. Om någon nu menade, att orätt vore skedd genom detta köp, så vore det icke sant, yttrar Evert, alldenstund Peder Månssons hemman varit kronans så väl som Kungsgården, och genom en sådan jämkning skulle dessa båda bliva välbeholpne. I sitt långa dombrev inrycker Evert ett kungl. brev av den 27 febr. 1591, 2) tydligen resultatet av Kungsgårdsbornas Gilling som mått för hö utgjorde i regel 40 lispund. Ett lass som fyllde detta mått, borde för att vara gillt från hörnen räknat vara 3 alnar högt och 2 alnar brett. 2) Saknas i riksregistraturet.
klagan hos konungen. I detta föreskrives, dels att det av underlagmannen, länsmannen och nämnden skulle rannsakas om köpet av de två holmarna eller skären, dels ock att, därest skären dömdes ifrån Peder Månsson, de, som bodde på Kungsgården, skulle giva honom hans penningar tillbaka. Efter allt detta kunde nu Evert och nämnden ej annat döma eller besluta, än att Peder Månsson skulle njuta det konungen med två brev efterlåtit honom; var annorlunda skedde, skulle det vara emot K. M:ts brev. Att Evert Hindersson gjorde sitt allra bästa för att åt Peder Månsson rädda de båda holmarna, är tydligt. Men att otack är världens lön, fick även han erfara. Ty vad följde?
I striden om de till Kungsgården hörande holmarna uppträdde snart en tredje part, nämligen bönderna i byn Öster Hammar på Ängermanälvens motsatta strand. På laga ting hade dessa styrkt att den holme, Tiuffueholmen kallad, som i brevet av den 14 maj 1590 av Evert uppgivits såsom hörande till Kungsgården, i själva verket hörde dem till och av ålder legat under deras by. Men någon tid därförut hade den vederkänts (indragits) av en fogde v. n: Jacob Västgöte ”för den orsaken, att han lät där en tjuv oppsättia”. Och sedan hade fogde efter fogde honom haft och icke det skär allenast utan ock själva ön och det skär Fåre[-skier] till sina hästar och boskap, ehuru Hammars-männen skattat därför årligen för 16 seland. Då hade dessa för konungen klagat över denna orätt och utverkat sig K. M:ts brev, att fogdarna skulle avstå därmed, vilket ock hade skett. Då Hammars-männen på detta sätt med lagliga vittnen hade igenvunnit denna holme, hade Evert också givit dem bevis däruppå. Nu klagade emellertid dessa Öster Hammars-män den 10 april 1594 för Evert, att Peder Månsson genom hemlig stämpling berövat dem detta vittnesbörd, som de bekommit uppenbarligen för lag och rätta. Tillika med fogden gav Evert dem därför ett nytt bevis om samma sak, lydandes ord för ord såsom det förra, vilket lät sig göra, ”emedan det äldre”, såsom han säger, ”var i min dombok förvarat. Evert hade sålunda haft olika uppgifter om Tjuvholmen. Ehuru detta i själva verket var ganska förlåtligt, hade Peder Månsson där söder (d. v. s. inför konungen) påpekat detta, i det han sagt, att hans vittnesbörder skulle lyda emot varandra. Att en sådan beskyllning skulle gå Evert med hans utpräglade rättskänsla djupt till sinnes, är helt naturligt. Han bestrider den också med bestämdhet och säger, att den skall icke kunna bevisas. När han i sitt intyg skrev, att holmen hörde till Kungsgården, mindes han ej annat; att den på svaga skäl vederkänts av fogden och att Hammars-borna fortfarit att länge därefter skatta för holmen, hade först senare kommit i dagen. Att han icke mindes annat, än vad han skrev, må ock vara förlåtligt, då man vet, att Jacob Västgöte var fogde i Ångermanland år 1527—1530. Ännu en annan beskyllning hade Peder Månsson framkastat emot Evert, även den kränkande för honom som domare. Man undrar, om också denna var gjord ”där söder”. Enligt denna skulle Evert tillåtit Hammars-männen att vittna och svära i sin egen sak; men om detta tal säger han rent ut, att det är ock orätt sagt. Det var nämligen Öster Hammarsmännen, som hade framställt anspråk på Tjuvholmen. Men det var tre män från Väster Hammar, som jämte andra hade vittnat men icke om sina egna skär utan om Tjuvholmen ”som dem platt intet vederkommer eller tillhörer, utan allenast de Öster Hammarsbor”. Att den gamle, förtjänte domaren känt sig sårad av en sådan, troligen inför Konungen framställd anklagelse, synes framgå av slutorden i brevet. ”Och haver jag så noga och flitelig härom på många ting rannsakat”, yttrar han, ”att jag befruktar icke, min vittnesbörd lagligen ryggas kunna, efter de, som både vittnat och svurit hava, icke äro barn utan alle mest utlevade män, dock meste parten äro ännu i livet och en part så gamle, att de minnas själva begynnelsen till den handelen, det de ännu bestå vilja för var ärlig man, som dem därom tillfråga vill.” Knappast gör man sig skyldig till något misstag om man i dessa ord spårar djup harm och allvarsam förtrytelse. Och det må icke heller förundra någon. Anklagelserna kommo dock icke från någon obetydlig man utan från en av de högst uppsatta i landskapet, de hade framställts inför högsta överheten och gingo på heder och ära. Ej heller minskades den berättigade harmen därav, att underlagmannen tydligen på allt sätt vinnlagt sig om att hjälpa sin granne, så att köpet av de båda holmarna eller skären skulle bliva bestående. Evert slutade sina dagar först 1624, men han nedlägger sitt domareämbete mot slutet av 1590-talet, och då undrar man gärna, om dessa visserligen obefogade men dock förargliga anklagelser på ett eller annat sätt sammanhänga därmed.
Källor: Svenska kyrkan i Kramfors
Peder Mogensson Blix f. 1542 i Undersåker, död 1642 i Styrnäsgården
på tavlan står det Petrus Magni Blix, på latin står det på tavlan
"Petrus Magni Blix, vilkens berömda förfäder och släktingar nästan alla undanröjts i fäderneslandet Norge under den danske konungen Kristian Tyrann, ligger med sina hustrur Elisabeta Flur och Anna Nortman begraven under denna sten, som här ses. I båda äktenskapen hade han 16 söner och 5 döttrar. Född i nådens år 1532, avled han, när han levat över 96 år."
På gravsten står det:
Gravstenen: Inskriptioner: Runt stenen: ANNO 1631 DEN 29 JULI BEGROVS HER UNDER S PEDER MANSON BLIX OCH ANNO 1634 DEN 16 APRIL HANS KÄRA HUSTRU ANNA JONSDOTHER Ps3 v5:JAG LIGGER OCH SOWER OCH WAKNAR UPP TY HERREN UPPHALLER MIGH Ph1 v24 KRISTUS ÄR MITT LIV OCH DÖDEN ÄR MIN WINNING Tillverkningsår 1640-1670