Att Joseph inte t.ex. skulle kunna vara bror till Olof Persson Drake av orsak att namnet annars inte finns i släkten kanske inte är ett bärande argument. När Bibeln översattes till svenska blev den tillgänglig inte bara för läskunniga, utan även för andra som fick höra hela avsnitt från det översatta originalet. Min gissning är att det revolutionerade synen på Bibeln, och nya namn hämtade från Bibeln började användas: Abraham, Daniel, Elias, Esaias, Zacharias osv. Josef bör ha varit ett sådant namn. De nya namnen märks framför allt bland allmogen. Kanske gäller det även präster. Därför är det inte omöjligt att Peder Andersson kallade en son Joseph trots att namnet inte fanns i släkten. Men å andra sidan levde Joseph Persson 1618, ja t.o.m. 1621 (jag hittade honom i mtl). Kan det verkligen varit omöjligt att utreda arvet efter honom?
Joseph är inte avfärdad som frände till herr Olof Drake. Din reflektion om att många bibliska namn debuterar under denna tid håller jag med om. Mitt intryck är att det, i alla fall i Jämtland som jag mest kikat på, är i synnerhet bland prästernas barn namn som Sara, Daniel och Elias först slår rot.
Om Joseph i Dynäs var en bror till herr Olof, så måste han ha dött utan bröstarvingar innan 1629, annars hade även hans arv tagits upp när frågan om arvet till "svensksystrarna" Ursula i Hudiksvall och Elisabet i Härnösand var uppe i rätten, juli 1629, vilket inte motsägs av det du skriver. Joseph ska i så fall ha dött mellan 1621 och 1629, och hade alltså varit död i kanske 25 år när herr Olof genom ombud efterfrågar arvet efter honom.
Men stämmer det med formuleringen ährendet uar gammalt och Uhrminnes hefd kommen? Ingen mindes längre hur det låg till, alltså. Utan att ha konsulterat jordabalkens 18 kapitel, säger min magkänsla att äldre arvsfördelningar än så åtminstone togs upp till förhandling vid tinget, men därefter kan ha lagts ned för att arvet inte hade klandrats i laga tid. Jag skulle tro att vi har med en betydligt äldre arvsfördelning att göra, men det är verkligen inget jag egentligen vet.
Vilken relation Kristoffer Kristoffersson hade till herr Olof framgår ju inte, men min tolkning är att Kristoffer själv inte kan ha varit en medarvinge, utan företrädde Brunflo-prästen av andra skäl. Och då funderar jag över om det spelar in att Jämtland hösten 1645 kommit att tillfalla Sverige, så att detta var ett arv herr Olof antingen inte varit medveten om, eller inte hade trott sig ha möjlighet att få del av, medan Jämtland var danskt.
Spekulation: Kan herr Olof relativt nyligen blivit medveten om att han möjligen hade arv att utfordra i Dynäs? Våren 1647 utbröts Härnösands superintendentia från Uppsala ärkestift, och i samband med detta bör herr Olof, som prost över Jämtland, ha vistats mycket i Härnösand. Kanske kom han där att prata med Kristoffer Kristoffersson, som av något skäl kände till herr Olofs familj och att det fanns en koppling till Dynäs? Och kanske erbjöd han sig att åtminstone kolla upp den saken, varpå herr Olof gav honom en fullmakt.
Det vill säga att relationen mellan Kristoffer i Härnösand och herr Olof inte var närmre än att de var bekanta. Prosten hyste så pass stort förtroende för Kristoffer (alternativt så låg förhoppning om att det verkligen fanns ett arv att hämta) att K fick en fullmakt att fordra efter "något arv", men detta är inget som herr Olof och hans medarvingar har lagt ned så mycket möda på. Det var herr Olof ensam som frågade efter arvet, inte hans syskon (jag tror att Ursula ännu levde) eller syskonbarn, som borde ha varit medarvingar till detta arv, oavsett om det var en bror eller tidigare generationer som arvet kom från.