Krävs? För vad då? Säger vem? (nej inte jag som du påstår). Det kan vara bra om du prefixar dina personliga åsikter med ”Jag tycker”.
Logiken säger det. Och det är fakta, inget "tyckande".
För att med hjälp av DNA kunna fastslå att Key är din förfader, så behöver du naturligtvis jämföra med ett DNA-test från någon som du vet är Keys ättling. Men det du har är bara en annan släktforskare som också har ett oäkta barn bland sina anor, vars mor, liksom din oäkta anas mor, vistats i närheten av Key. Det gör det naturligtvis möjligt att Key är bådas far - men det kan, som sagt, lika gärna vara någon annan i Keys närhet: En släkting, en anställd, en gäst.
Din DNA-träff är alltså inte i närheten av ett bevis. Och det erkänner du ju också själv - även om du bagatelliserar det.
Så inga bevis utan bara ett antal efterforskade uppgifter som resulterar i en uppskattad grad av sannolikhet, men så är det ju nästan alltid när vi kopplar på en fader till en ana i släktträdet, oavsett vad prästerna skriver i böckerna.
Som jag avslutade förra meddelandet - varenda fader i ditt släktträd är där med en grad av sannolikhet. Om du, utan DNA-kopplingar, vore en super-släktforskare som alltid hittar kompletta födelseuppgifter och dessa har rätt fader i 99% av fallen så har du ändå i snitt tre felaktiga fäder i ett träd med bara sex generationer upp.
Liknande argument dyker alltid förr eller senare upp i diskussioner om källkritik och noggrannhet i släktforskningen. Det är bara ett annat sätt att säga "Alla sätt att släktforska är lika goda - vi behöver inte vara så petnoga, för vi kan ändå inte vara säkra på de skriftliga källornas uppgifter stämmer".
Det är ett tramsargument som inte hör hemma i en seriös diskussion. Som släktforskare ska man naturligtvis göra sitt yttersta för att hitta korrekta uppgifter. Varför släktforskar vi annars, om det inte är för att försöka finna sanningen om våra förfäder? Och om vi har trovärdiga skriftliga källor, som inte motsägs av annat, så får vi naturligtvis utgå ifrån att de stämmer - tills motsatsen är bevisad.
Självklart kan man aldrig veta med 100 % säkerhet att allt stämmer, men om det betyder att vi lika gärna kan tro på skrönor som motsägs av källorna, eller fantisera ihop olika teorier på egen hand, eller gissa - ja, då förvandlas ju släktforskningen till ett sagoberättande som vi har sett ett antal exempel på i Anbytarforum genom åren.
Ditt DNA-test är inte något bevis på att Key är din förfader - det visar bara att det är möjligt att han är det. Och teoretiska spekulationer om hur många procent av alla barn som har en annan far än moderns make ändrar inte på den saken... :)