NULL Skriv ut sidan - SV: Walkendorff

Anbytarforum

Titel: SV: Walkendorff
Skrivet av: Ann Walkendorff skrivet 2020-04-12, 15:37

Jag vet inte riktigt hur man ska tolka och bemöta det som står i Fäderneslandet 1865-11-04.


Det som påstås i denna artikel, har vad jag känner till, inte kunnat beläggas med någon form av bevis.
Det är ju en allvarlig anklagelse som riktas mot friherren C.V Leijonhufvud,
att han köpt en fullmakt av huvudmannen för ätten Walkendorff. Likaså om Walkendorff skulle ha sålt sin fullmakt.


Den riktigt dryper av förakt för "tjenstedrängen" skrivet i kursiv stil, likaså för torparen.
Eller så ska det föreställa att de representerar det vanliga folket, som genom detta förfarande fått makt att påverka?


År 1865 och åren däromkring så torde det ha varit antingen
Johan Erik Tab.14, som var huvudman för ätten Walkendorff (son av Anders Peter, Tab. 13), född 1842-05-16 i Hjälsta socken, Uppsala län. Tjänade i Övergrans socken, Uppsala län. Soldat för roten nr 123 vid Sigtuna kompani av Upplands regemente 1864-04-13. Avsked 1881-05-19. Arrenderade Väster-Til i Hjälsta socken, sedan hemmansägare.


Eller Carl Fredrik Tab.19 (översiktstab. 5, son av Anders, Tab. 12), född 1818-06-19 i Kulla socken, Uppsala län. Rättare först vid Övergrans. Prästgård, sedan vid Vij i Övergrans socken, Uppsala län. Kallade sig Andersson. Död 1896-02-22 vid Vij.
Källa till båda herrarna är EÄ.


Om de kan beskrivas som "tjenstedrängar" får andra avgöra, brukligt var väl också att man som ung, fick lära sig yrket från grunden, och då som dräng.
Det är inte första gången en Walkendorffare blir beskylld för att ha sålt sin röst. J.C. Barfod beskriver liknande scenarion i sin bok Märkvärdigheter rörande den skånska adeln s.406-408. Inga bevis för vad som påstås presenteras. Barfod var ju på sin tid något av en "skandalskribent" även han.


Jag kan ledsamt nog konstatera att efter att släkten blev "svensk" så beskrivs den oftast i negativa ordalag. Genom förminskning och hån beskrivs familjerna, och man vill ju då förstås inte nämna den yngre grenen, som tjänstgör som soldater för den svenska sidan. De förflyttas till Nyland och senare till Uppland. Att de ger sina liv i olika slag nämns inte med en stavelse.


Det går att följa, som en röd tråd, med start från det att Christopher Walkendorff (1621-1690), förmodligen ångrar sitt svenska adelskap, och vill återgå till danskarna. 
För detta ska vi tydligen straffas och förtalas, och det ska som en förbannelse följa släktens medlemmar ända in i vår tid. Man bara kan inte låta bli, med tjuvnyp och slag under bältetkommentarer.
Att beskriva att "ätten sjunkit ner i bondeståndet" är ett exempel. Ja det är väl vi inte ensamma om, och vad är det för fel att försörja sig på lantbruk? Andra kommentarer " adliga men utfattiga". Ja, och vad beror det på? Kanske att man blev av med sin rikedom genom reformationen, och genom konfiskering av egendom. Nu levande Walkendorffare lever dock i allsköns välmåga, om man får dryfta sig och påtala det.

Uppgifter i tidskriften Fäderneslandet ska man nog ta med en stor nypa salt.
Söker man på namnet så framstår den som sin tids skandalblaska, Lars Johan Hierta refererade till tidningen med anagrammet Fanderseländet, som följde tidningen genom hela dess historia.(källa Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906)


Under åren 1852-1857 beskrivs följande: "Tidningen drev vad som i moderna termer skulle kallas populistisk kampanjjournalistik mot orättvisor i samhället, mot statskyrkan och mot kungliga och adliga privilegier. Artiklarna möttes regelbundet av protester och stämningar. Vid något tillfälle lär utgivaren ha haft 11 tryckfrihetsmål på gång samtidigt." Källa Mattsson, Per Eric. ”Tidningen som Mollie sänkte”)


Samma källa uppger att under den aktuella perioden 1865 var tidningen"en säregen företeelse i den svenska pressen: politiskt på sitt vis radikal, ständigt kritisk mot myndigheter och ämbetsmän men också ytterst begiven på skandal och personförföljelse".


Just denna personförföljelse känns som sagt igen. Det enda rätta är att försöka råda bot mot den, genom att bemöta påståenden, och söka sanningen genom forskning och säkra källor så långt så är möjligt.