Fast jag tror ändå man får skilja på två saker. Ett agnatiskt släktbegrepp som grund är vi nog många både inom och utom Riddarhuset som accepterar, och där alltså går på agnatisk härstamning - såväl inom som utom äktenskap.
Sedan bygger däremot grunden för adelskap i sig på att det ska vara äktenskapligt födda barn till ättens manliga medlemmar. Därmed för alltså agnatiska men oäktenskapiga barn inte den adliga ätten vidare, men väl den agnatiska släkten.
Till det kan läggas när makar och/eller barn till kvinnliga ättemedlemmar upptar eller för det adliga namnet vidare, vilket då räknas som en Yngre släkten NN, vilket brukar publiceras i anslutning till huvudslkten vid borgerliga släkters publiceringar i Svenska Släktkalendern, och vilket sådana grenar av adliga ätter förstås kan publicera där också. Liksom förstås när någon tar mormors eller farmors flicknamn, adligt eller inte.
Jag skulle räkna alla agnatiska linjer av en adlig ätt som samma släkt om än inte medlemmar av den adliga ätten, och jag skulle tro att berörda adliga ätter och även Riddarhuset ser det så också.
Så har jag inte fel om det ska man kanske inte kalla det för deras syn på en släkt, bara deras syn på hur adelskapet ärvs och som alltså konstituerar den adliga ätten.
Och där kommer de kanske att få lov att modernisera sin syn på äktenskapet som institution med tiden. Det vore ju omåttligt fånigt om flera adelsätter skulle dö ut som adliga bara för att de sista kvarvarande adelsmännen bara hade avlat barn i samboförhållanden. Och förr eller senare händer väl säkert sådant om de inte ser upp. Faktum är ju att självaste grevliga ätten Brahe, nummer 1, dog ut (1930), just för att siste greven länge och väl (under slutet av 1800-talet) hade ett stockholmsäktenskap och två söner med sin älskade som inte ansågs fin nog att få bli ingift i ätten, och att han sedan föll för påtryckningar och letade upp en ståndsmässig hustru, men aldrig fick barn med henne. Så problemet har ju förelegat länge...
Idag finns en landslagsman i handboll som bär båda föräldrarnas namn, och faderns är adligt. Men föräldrarna var aldrig gifta och är numera inte ens tillsammans, så han kan aldrig bli adelsman. Och mina egna Pemer-ättade grenar av ätter på Riddarhuset har gett mig ett exempel på att man inte ska utgå ifrån att en friherre inte har familj bara för att han bara står som ogift i adelskalendrarna. Plötsligt in på 2000-talet ingås ett äktenskap och barn och barnbarn födda på 60- respektive 90-talet legitimeras retroaktivt...
Så det där blir de nog tvungna att se över med tiden. Och när något väl sker kanske de kan vara storsinta nog att tillämpa det retroaktivt och äntligen acceptera en del uppmärksammade samboavlade grenar av ätter, som i vissa fall är utdöda som adliga. Johan R:son Sjöberg har 2002 skrivit i ShF om ett sådant fall i officiellt utdöda ätten Ehrencrona, och i ett par årgångar av Svenska Släktkalendern finns släkten Djurberg II med, som härrör från söner till en adlig Leijonmarck som fick sina barn med en Djurberg, och där en son faktiskt förde faderns namn Leijonmarck vidare.
Det kan trots allt inte krylla så fullkomligt av sådana fall genom alla tider. Carl-Fredrik Hanzon har dessutom i någon tråd påvisat sådana fall där man faktiskt har infört hela grenar retroaktivt utifrån att de felande leden var trolovningsbarn.
Ett gammalt inlägg men ser att du fortfarande är aktiv på forumet så jag kör på!
Har du någon som helst aning om hur stort antalet oäkta ättlingar via agnatisk härstamning är? Är kanske en uppgift för Per Andersson (slekt.se - Långarydssläkten, Vasa-ättlingar) att sätta tänderna i. Hade blivit en rolig bastard-version på adelskalendern som troligtvis sålt likt smör i solsken.
Med tanke på sambo-förhållanden men kanske framför allt kortare utomäktenskapliga romanser torde antalet adliga personer öka kraftigt om utomäktenskapliga agnatiska ättlingar godkänns, från dagens 0.2 % av befolkningen till säkert det dubbla. Kommer nog aldrig att ske, då "vanligt enkelt folk" skulle komma in och exklusiviteten utarmas.