Efter att nu ha följt familjen i alla källor kan jag bara konstatera att ingen säker slutsats kan dras vad gäller faderskapet. Men av allt att döma blev din mormors mor varken legaliserad eller adopterad av moderns make och därmed hade hon ingen arvsrätt efter honom, endast efter modern.
Som du påpekat är hon konsekvent antecknad som ”hustruns oäkta”. Men uppgifter i en husförhörslängd fördes vidare till nästa, och vad som stod där kände föräldrarna inte till. Såvida de inte frågade och bad om ändring av eventuellt felaktiga uppgifter. Om äldsta dottern var deras gemensamma barn hade det varit en synnerligen enkel sak att legalisera henne i samband med vigseln eller vid senare tillfälle.
I konfirmationslängden 1883 står mannens namn i kolumnen för ”föräldrars och målsmans namn”. Det säger alltså inget om eventuellt faderskap; en styvfar var också målsman. Inte heller flickans efternamn indikerar att mannen var hennes riktige far; barn fick ofta styvfaders namn.
Jag antar att du sett att makarna upprättade två inbördes testamenten, det första 1899 och det andra 1923, cirka ett halvår före hustruns död. Egendomligt nog uppvisades det första testamentet vid bouppteckningen efter henne. Enligt detta skulle den av makarna som överlevde den andra sitta i orubbat bo och efter ”bådas vår död skall kvarlåtenskapen delas mellan våra arvingar efter lag”.
Den skrivningen väcker frågor. Visste makarna att äldsta flickan saknade arvsrätt efter mannen? I så fall kunde de i testamentet ha gjort henne till arvtagare med samma rätt som syskonen. Eller trodde de att hon hade full arvsrätt som de övriga barnen?
Vid bouppteckningen efter änklingen drygt ett år senare kom det andra testamentet fram, där makarna utsett hemmadottern till ensam arvinge. Nu blev det väl knappast något att ärva – dödsboets skulder översteg tillgångarna. I annat fall kunde ett eller flera av syskonen, om de så velat, ha begärt sin laglott (halva arvslotten) som de hade rätt till oavsett vad som stipulerats i testamentet.
Jag lutar nog åt att din mormors mor hade en annan biologisk far, eftersom mannen – av allt att döma – aldrig gjorde sig det ytterligt lilla besväret att legalisera henne. Det är i så fall fullt möjligt att varken hon eller syskonen fick veta att de inte hade samma far.
Vad tror du?
Jag antar att du läst en annan tråd om min anmoder, som hette Bengta Östergren. Efternamnet är den trolige styvfaderns. (Eftersom jag inte nämnt några namn i denna tråd.) Jag känner inte till mer än ett testamente, det senare av de du nämner. Det verkar som att jag aldrig kommer få veta, om min mormors mor hade en annan biologisk far. Men det känns som om så var fallet. Vid det här laget tror jag inte att min mormor visste om detta. Det var viktigt för mormor att vara gift när man fick barn. Mormor beskrev sin morfar som en fin man. När han gifte sig med Bengtas mor Ingar hade de tjänat dräng och piga på samma gods. Ingar var vid vigseln höggravid med Bengtas lillebror/ halv-lillebror. Jag trodde att det var mer noga med att i kyrkoböckerna klargöra faderskap i mitten/ slutet av 1800-talet, än vad det visat sig vara. Tack för all hjälp!