NULL Skriv ut sidan - SV: Lundius

Anbytarforum

Titel: SV: Lundius
Skrivet av: simson skrivet 2019-01-30, 12:11
Om Johan Edsbergs/Edsbergius/Edsbergii bröllop med Magdalena Lundia/Lundius i Uppsala 1694.

Namnallusionerna framstår, som nämnts, ibland som långsökta, så även i Venuspiltens Allrådande Makt till en teologie doktor Edsberg och hans brud Lundia, som gifte sig i Uppsala 1694.  Venuspilten (eller oftare ”Wenapilten”) är ett av Olof Rudbeck introducerat namn på kärleksguden.68  Det nya namnet användes marginellt i förhållande till det gamla, vilket också framgår av författarpseudonymen, ”Astrils frigifne på Helgön”.  Skriftens titel tycks utlova en variation på temat ’Astrilds makt’, men här handlar det inte om hur kärlek besegrar gudar och människor utan om ett berg (Edsberg), som av kärleken förvandlas på ett märkligt sätt.69  Huvuddikten, på alexandriner uppdelade i fyrradiga strofer, inleds med påståendet att ”Skogar/ Berg och Lund” enligt gammal sägen har kunnat flytta sig från sina platser, utöva kärlek och få barn, och detta bekräftas sedan genom antika exempel (Ossa, Pelion, Olympos, Othrys, Pinden), med noter till bergens namn i marginalen.  Att detta är sant kan man vara förvissad om, eftersom detsamma också hänt ganska nyligen ”wid deße Sala strömmar”, då ”Adlerberget” flyttade till ”en Ålder-Man”.70 Se, utropas det sedan, nu har också ett berg, som har stått ”rätt NÄR i RJKES länder” (i Närke, tydligen. Född i Kumla, Simanders anmärkning)  flyttat sig till vårt Parnassus.  I ”MAJAS LENA famn” har ”Astar-Guden” förvandlat ”berge-kullen” till ”ett förståndigt hufwu”, med ögon som liknar
                                         
67  En typisk ’repertoarsak’ vid denna tid var att samer ansågs vara särskilt spådomkloka: detta möter t.ex. hos Lucidor i en bröllopsskrift från 1672.
68  Namnet fanns i den ovannämnda skriften till Häggman-Tornea 1695 och dyker upp i ytterligare fyra skrifter — i två av dessa är brud eller brudgum Rudbecks egna barn.
69  Förvandlingsakten går tydligen tillbaka på Ovidius’ Metamorfoser, berättelsen om Deukalion och Pyrrha i bok I, som var de enda människor som var kvar efter floden och som på oraklets bud sådde stenar, ur vilka de nya människorna växte fram.   
70  Här åsyftas ett bröllop i Uppsala en knapp månad tidigare med brudparet Olderman-Adlerberg, till vilket det finns hela fem skrifter i materialet.


(sidan)  305

stjärnor eller fönstren i en präktig sal.  Kullarna grenar nu ut sig i armar, händer och fingrar, och känsla väcks i bergets stenbröst genom kärlekens eld.  Bergets fot delar upp sig i två fötter, gräset på berget blir till hår och stenarna blir ben.  Däremot förändras inte springkällorna som hållit berget grönt och frodigt och inte heller den lagerkrans med vilken ”tinningskogen” nyss bekröntes, fast Hymen nu vill fläta in myrtenkvistar i den.  Edsberg själv undrar, sägs det sedan, varför han blivit så förändrad och vet inte vad han skall ta sig till.  Han beger sig dock till andra orter, kända för ”gode öfnings wärk” och ”dygder”, för att få ”rätt kundskap om den Guden utan like” (nu handlar det alltså om den kristne guden).  Återkommen erinrar han en lund, där han tidigare tillbragt ljuva dagar med ”Mö-gudinnan sin”, som han inte sett på länge.  Trots årstiden grönskar lunden fortfarande, ingen köld har kunnat rå på den.  Där möter han sin brud som han omfamnar och kysser.  Ur lunden hörs en ljuvlig röst som lyckönskar: ”lef O Edsberg säll! Ett BERG en borg för LUNDEN/   Så skall Ehr DYGDELUND och blifwa till sin död    Ehr NÖJELUND och Ro/ i lust och uti nöd”.  Detta, avslutas dikten, ”spår den mera ej med Astrils band är bunden”, en anspelning på författarpseudonymen.   Skriften avslutas med en gåta ”till Jungfrurna”, som utvecklar bergstemat i ekivok riktning.  Vad är det för ett ”berge-par”, som hänger över ”Lunden” ungefär som tornet i Pisa, fattigt på metall men rikt på källor, där ”Honingz-safften hwit” tränger ända upp till toppen?  Här finns varken sand, grus, sten eller jord, här är inte brant men inte heller ”flatt”.  Toppen är röd och grå, det övriga vitt och glatt.  Det hela växer ”när det rörs”, medan djupet jäser och väller.  Efter några ytterligare påpekanden om vad som inte finns där — örter, gräs, stubbar, guld, silver, ädelstenar — men att berget ändå föder alla, avslutas gåtan med påståendet att det handlar om ”Musers ro” och ”unge-Swänners nöje”, samt att även gamla män ler när de tänker tillbaka på hur de lekte där.  Vart man än har hunnit irra med sina tankar står det nu klart, att det är Parnassen, som en bild för universitetet, som har beskrivits i gåtan.

Källa: Stina Hanssons Svensk bröllopsdiktning (2011)
https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/28577/1/gupea_2077_28577_1.pdf

I registret har det råkat bli ett fel! Det står:
"Edsberg, Johan-Lundia, Margareta 1694    304 f"
Det ska förstås vara Magdalena, vilket även framgår av Maja Lena i texten i bröllopsversen!

I samma skrift nämns också:
55  Första skriften är Tycke och Mißtycke i Giffto-wal till det borgerliga brudparet Körsner-Schütte 1721; den andra, Tycke-Bråk wid Giften, gällde det borgerliga brudparet Kæsell-Lundia 1723. 56  Bland skrifterna som anknyter till Brenner vill jag särskilt nämna Carl Johan Lohmans  Qwinkönets-Seger Öfwer männerna, 1720, till prästparet Holst-Tibelia(Tibelius), som hävdar att kvinnor skulle kunna överträffa män i bokliga konster om de bara fick möjlighet att studera.

Kæsell, Michael-Lundia, Christina  1723    367

Liksom om Erik Bozaeus/Bozaeii bröllop 1671:

 Som ännu mer ansträngda framstår allusionerna i en skrift till ett dubbelbröllop samma år till brudparen Strööm-Bieurnklou och Bozæus-Bieurnklou, av ett författarkollektiv, där det heter att ”Strömen han hygges hoos sitt/ wid strömar roliga bygger;   Gör och Bozæus boo/ wid lång’ och högtönskande boning”

Ström, Michael-Bieurnklou, Anna Knutzdotter / Bozæus, Erich-Bieurnklou, Catharina Knutzdotter 1671   236