Titel: SV: Efternamn
Skrivet av: Ingemar Skarpås skrivet 2017-09-10, 17:43
Karl-Göran Eriksson! Jan Kärrman m fl.
[/size][/color] [/size]Förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn, vanligen kallad namnlagen, kom att ändras 1919, 1920, 1921, 1922, 1931, 1946 och 1962. ... [/color][/size]Namnlagen beskriver på vilket sätt en person kan förvärva ett [/color][/size]efternamn (https://sv.wikipedia.org/wiki/Efternamn)[/color][/size] respektive förlora rätten till ett efternamn. I senare ändringar så specificerar man också skyddet för s k egenartade efternamn.[/color]
Det handlar inte så mycket om vad de kallar sig - för t ex personen som flyttar till Östersund fick ett flyttbetyg med sig från hemsocknen - hemförsamligen kallas det efter 1895 -(övergången från HFL till församlingsböcker). På så sätt visste prästen/skrivaren vad det stod.
Det var nämligen så att man innan namnlagen 1901 gick till prästen och anmälde sig med ett nytt efternamn. Det gamla patronymikon följde strikta regler, men att Eriksson blev Ersson och Nilsson blev Nelsson, m m berodde på att stavningssättet ej alls var enhetligt! Först i och med stavningssystem kring 1840 och folkskolans införande blev det lite bättre. Du fick din fars namn, som son eller dotter-namn, om du tillhörde vanligt folk. Men var man oäkta son eller dotter till en kvinna så fick man hennes faders förnamn som patronymikon. Nils Svenssons dotter, Kristina Nilsdotters oäkta son fick heta Nilsson, och ev oäkta dotter blev Nilsdotter. Undantag gjordes ibland när fadern till hennes oäkta barn tog på sig faderskapet. Men jag har exempel från efter namnlagen ca: 1900 att en gosse vars far, ca 1915, tog på sig faderskapet, men att sonen då inte fick ta sin faders efternamn!
Före detta så var det vanligt att borgare, och hantverkare (även på landsbygden) tog sig släktnamn, så även "viktigare" bönder, liksom klockaren. Och man måste även skilja på soldatnamnen. I det sistnämnda fallet så föll soldatnamnet bort om man slutade som soldat, men i och med att staten uppmuntrade nya släktnamn så blev det vanligare att soldaterna behöll soldat/rotenamn.
Det som skrivs här handlar ju om den tiden just kring alla namnbyten - det blev då så att de flesta med -dotternamn som fötts på 1800-talet, men inte varit myndiga förrän en bit inpå 1900-talet automatiskt fick sin faders son-namn. Jag har dock sett att flera ogifta kvinnor som blivit myndiga, ogifta eller blivit änkor, har fått behålla sina -dotternamn från före 1900. Man hittar en hel del ogifta Svensdotter (säkert runt 200) t ex i CD:n Sveriges Dödbok 1901-2013. Ytterligare en stor del i dödböckerna har patronymikon samt släktnamn.
En annan sak är ju att prästerna ju via kyrkböckerna vad som skrivits i av tidigare präster visste hur namn stavas. Så även i större socknar där man hade sockenskrivare. Man kan även se att omyndiga inte fick sitt släktnamn förrän de var myndiga.
Så att de som föds från runt efter 1881-1901 och inte hunnit bli myndiga ca 1902 och som inte gift sig och vars far inte antagit ett nytt släktnamn - de har då sin fars patronymikon (då baserat på deras farfars förnamn)! Eller så har de via lagen fått rätt att i efterhand ta sig faderns släktnamn.