Titel: SV: Vem skrev kyrkböckerna
Skrivet av: Bo Persson skrivet 2016-08-02, 16:53
Vad gäller sättet för ministerialanteckningarnas införande i kyrkoböckerna, har regler och vanor skiftat mellan stiften och även inom desamma. De böcker som bevarats i arkiven har tillkommit efterhand genom renskrift och anteckningarna har inte förts in i dem successivt. Historisk forskning och framställning kan inte utgå från vår tids förhållanden och tänkesätt. Arnold Sandberg, som i sin avhandling Linköpings stifts kyrkoarkivalier till och med år 1800 (1948) berört frågan (ssk. s. 213-218), konstaterar, att böckerna mestadels utgörs av renskrifter av på lösa blad eller i häften förda kladdanteckningar, vilka i sin tur också kan bygga på tidigare gjorda kladdar. Klockaren var ofta behjälplig med anteckningarna. Anteckningarna byggde ofta på kvittenserna för dop, vigsel och begravning. Brister i kyrkobokföringen noterades vid biskopsvisitationer, varvid prästerna ålagts att renskriva anteckningarna. Kladdarna har därefter kastats (tyvärr ibland utan att den begärda renskriften gjorts). Sandberg konstaterar sammanfattningsvis: ”De ministerialanteckningar, som finnas i våra kyrkoböcker, kunna sålunda vara resultatet av mera än en omskrivning”.
De som närmast hade åtkomst till kyrkoarkiven var de som svarade för vården av dem. För de handlingar som, för att undvika att de förstördes av fukt, vanligen förvarades i prästgårdarna – trots den större brandrisk som de därmed utsattes för – svarade pastor, medan klockaren svarade för de handlingar som förvarades i kyrkorna. I prästgården förvarades katekisationslängder och ministerialböcker och i kyrkorna sockenstämmoprotokoll, räkenskaper och övriga handlingar. Handlingarna i kyrkorna riskerade i första hand att förstöras och förmultna av den fukt som rådde där. Att folkbokföringen förvarades hos pastor betydde ju att tillgången till dem var starkt begränsad, men det var räkenskaper och protokoll som behövde vara tillgängliga. I ett samhälle med stor läskunnighet – inte blott till följd av nödvändigheten att läsa Bibeln och andra kyrkliga böcker, utan också till följd av nödvändigheten att kunna läsa stämningar till ting och andra handskrifter – kunde dock sannolikt de flesta läskunniga uttyda även i våra ögon svårartade handstilar. Man noterar också att prästerna gärna noterat de saftigare kommentarerna om leverne och vandel på latin.