NULL
Skriv ut sidan - SV: Slaget vid Rosslau, 1813
Anbytarforum
Titel: SV: Slaget vid Rosslau, 1813
Skrivet av: Charles LaVine skrivet 2016-06-25, 20:42
Hej allasom är intresserade i slaget vis Rosslau.
Här är en översättning från tyskan till svensksom jag har gört.
MVH
Charles LaVine
Den förglömt slagsmål dessa svenskar vid Rosslau i 1813
Det finns mycket uppskriven över de stora slagsmålen av det Frigörelse Kriget.. Därmed är ett tydligen attt de svenska trupperna endast ringa, mest nästan inte, hade andelat i de slagsmålen. Dessa är därin grundats för att den Kronprins Carl Johan ville sina trupper spara för de plannerada fälttåget mot Norge. Tillsammanslutningen av Norge var från början målet av Carl Johan dock måste han tillsidosätta det.
När man läste de tyska böker över de historia av Frihetskriget, man mycket fort får kritik av ledningen av den Nord Armén under Carl Johan. Denna försökte att hålla sin armé från alla kampar. Grundarna därför är oft diisktereades och jag i enstaka faktar ville inte ingå. därin
Trots all försiktigheter av Carl Johan, de svenska trupper doch var offer som insats under fälttåget av 1813. Börjande med slagsmål av Grossbeeren, senare Dennewitz och Leipzig, slagsmålet av Bornhövden och några skottutbytte och smärre belägeringar, [dessa skulle inte vara] förglömt. In dessa slagmålen, kom dock mest nur enstaka svenska regimenter, mestadels artilleri eller husar som ensliga instatsar.
Jag skulle doch i dessa artikel berätta över slagsmålet vid Rosslau. Här var mera än ett fullständig svenska brigad delaktig mot de franska.
Efter slagsmålet vid Dennewitz, de tre armékår av Marshalk Ney (IV, VII och XII) drog tillbaka från vänster strand av den Elbefloden för att återorganizera sig. Ney rapporterade till Napoleon att han skulle ta up en ställning mellan den Elbe och den Mülde för att vänta för slutgiltig förstarkning, som han inte var i stand att engagera den stärkare Nord Armé. På den 10:de september, han erhöll från Kejsaren uppgiften att samla vid Torgau. På dessa grund, Neys armé drog sig närmare till Elbefloden. Ney var rädd att den Allierta hade redan gjört en övergång av Elbefloden. Det fanns en rykte av en övergång av den Preussen vid Coswig som cirkulerade. Visserlig hade några enheter, huvudsakliga Kossakar, övergott den Elba och hotade de baksida förbingelserna av franskarna.
Marshalken genast meddelades från Napoleon sanningen om ställningen och erhöll på samma tid befälet att vara beredd att stanna kvar, som Kejsaren plannerade en offensiv mot den Nord Armén. Ney igen frasmbrakte sina beskymmar berörande saken om förstarkning, [och] utom några hin och här planlösa marscherande, ingenting vidare passerade. Under denna tid, skedde en omställning av Neys armé. Den XII Kår var avlösts. Trupperna av de två andra kåren förstarkade. De Bayernska trupperna var ställte i marsch i riktningen av Dresden för att förstarka den huvud armén.
I denna tid av lugn, den Förbund/Allierta Armén drog närmare till Elbefloden vid Elster. Vid Rosslau och Ruhe det fanns broar över floden. Redan på 16:de september, ett hundra svenskar var över floden och ställdes sig i riktningen till Dessau. Det fanns redan några Kossaker där . På den samma dagen, ett enhet av ca 1000 männer från olika svenska enheter, bland annat 200 Värmlands Jägare gick fram för att kungöra de fiendliga ställningarna. De voro pä vägen en hel vecka som rekognoscering och hade ridat på slutet av dessa tid, under en nattlig skjuts, mot Wittenburg och kommit under skottväxel och måsta draga sig tillbaka. I det förbindna slagsmålet, Värmlands Jägaren måste förlora deras ställning i Nachhut, med tre döda och 40 blessade. De gick därefter tillbaka mot Rosslau.
På den 19:de, 500 männar gick mot den Wuttemburgiska brohuvud för att övertaga dennas säkerhet..Under skottväxeln på den 17:de september, började byggande av bron och den bro svans vid Rosslau. Den ansvarliga svenska offier för de nödvändiga båtarna för dessa var Ingeneur General Franc Sparre Ett enhet från den svensha flottan kallades Pontonniers byggde båtbroarna. Så vide brosvansen beträffades, så kunde svenskarna här på befästningarna från tiden av det 30 års kriget igen övertaga. Desaa var i mycket svårt skick och mycket material från husen i närheten var hämtats, dock de ställte en bollverk där att för försvaret var ägnats. På den 21:te september, Ney erhöll den följande uppgiften från Napoleon: ”Man måste Dessau so fort stark besitta för att god bevaka de flod strandarna De fiender måste bli förhinderats av alla verksamma medel för att passera över Elbe floden vid Dessau. MAN MÅSTE DRAGA ARMÉN TILLBAKA VID WITTEMBURG.” Överallt, Wittemburg var en viktig punkt som en befästning in den franska linien.
På den 22;nd Kossaken Brigade Prendell och Staal gick ö den Elbe vid Rosslau och då på båda strandar av Muldefloden. Det var här de träffade den 1st Bug. Regimente från Kavvalriet av Dombrowski och Defrance, och det var för Kossaken ett förlustrikt slahsmål. Mosättarna drog sig tillbaka därifrån. Bakom Kossakarna skjutade Brigaden Schulzenheim som förtrupp också en trupp av Mörners Husar och ett batteri in till Dessau.
På samma tid, en vidgande av brohuvuden på båda sidor av Muldeälven gjördes. En del av befästningen var på gatan från Rosslau mot Dessau på stranden av Mulde; en andra emellan Muldeälven och Elbefloden och vidare österlig var byggats. Uppgiften av Carl Johan var, som vanlig, att draga tillbaka i fall av en angrepp på dessa brohuvuden.
I natter av 22;nd och 23;de september, Ney erhöll från Napoleon uppgiften att behärska brohuvuden för att förhindra passeringen av Nord Armén över dem och därvid att förhindra sina marsch från Leipzig. Härmed skulle han dock inte låta sig vara avskurna från Wittemburg. Också han var genast givits den III Armékåren som förstärkning.
På 24:de ett slagsmål vid Wartenburg kom till pass, vilken ställte Ney i spänning och till onödvändiga marscherande av sina truppar. Resultatet var att den IV Kåren håller fäst vid Wartenburg för att försvara för en eventuell passering över Elbefolden. (som en vecka senare då tidligen gjörde). Den VII Kåren – General Reynier’s var vidare tillbaka dragna mot Dessau. På den 26:te, Reynier sättade sig i marsch i tre kolonner mot Dessau. De mellan kolonnenar, 13 Division Guillenmmot och Kavaleri Fournier med sina rekognoscering, som han förstärkade med tre bataljon och 200 Chasseurs á Cheval föll på Kossaken Brigade Staal i en hetsig kamp och var kastades bakåt efter et kort slagsmål till ett svensk enhet. Efter ett kort slagsmål med svenskarna i en tjock waldområd., franskarna drog sig tillbaka. Kossaken hade 30-40 männer förtloren, svenskarna 5 döda ock ca 40 blessade. Ett fyra-huvud svenska hussar patroll var skickade fram av Överste Rittenstolpe för att få uppgifter av hur stark de franska enheterna var. Desaa hussarer var dock av ett franska post upptäckt, och uteslutande officerarna, allt var i fång tagen eller stupade.
Sedan den 25:te september, de svenska trupper stod för den föste gången i den framste linjen var de erbjudades sig mögligheten att vara inblanded i hårdare slagsmål. Man kan väl förstå att Carl Johan var säkert misnöjd.
Dessa misnöjd var också understöd när på den 26:te tre skottar från den svenska alarmbatterie följade av en alarm signal som var hörts från svenska Jägare trmpeter. Det var meldats att en större franska avdelning var setts på marsch i närheten av Oraniumbaum. Så fort som möglig, det Jägare Kompaniet skickades fram som understöd för observerings posten. På stranden av Muldeälven på gatan mot Dessau en bataljon av den Liv Grenadjären var ställts som fram post. Desaa angrippades av ett enhet av franskarna. I denna moment, de Jägaren föstarkades och skottväxelen var avbröts av franskarna.
Grenadjären had ett döda i dessa skottväxel. Man kan här inte uppenbärligrn säga att det var en fäktning med ett smärre franska rekognizering enhet som det handlade med. Svenskarna firades doch från invånarna i Janitz (då en små by med etwas 500 invånare, nu ett förort av Dessau) som deras räddare. Därmed var det inte dock mycket som pågott som den nästa dagen, svenskarna drog sig av och lämnade byen till de framryktande franskarna.
När på den 27:te september en franska rekagnosceringstrupp gick fösiktig fram mot Dessau, svenskarna lämnade den sydliga stranden av Elbefloden. Den Schutzenheim Brigaden gick genast tillbaka till Elbefloden efter uppkomsten av fienden så att endast de enige grenadjärarna gjorde sporadiske anmärkningar . På kl 14 förpostarna kom in i staden. Först, en stund spätare, franskarna framstod vid Muldeälven, men untan inte att ha beträdat framför Dessau. Två Voltigeur/rekognoscering kompanier senare övertog några hus i Dessau i närheten till bron. Med brytningen av gryning en trupp av Kossaker skjutit sig fram mot Dessau och stannade över natt i staden.
När Carl Johan senare lärde att Kossakarna had varit i Dessau under hela kvällen, han var överraskad. Han hade tänken att franskarna ville inte fästställa sig i Dessau och ock mer att de skulle vända sig till höger i riktning av Wartenburg för att angrippa Bülows Kår. På denna grund, han gav befälet ”När uppgiften är klar att Dessau verklig är fri från fienden, en avdelning under Överste Björnstjerna skulle igen inskjuta.”
Ney hade erhölt en gång till uppgiften av tillbakadragningen av svenskarna så att han skulle igen taga sig tillbaka och angrippa sina opponenter på deras brohuvud vid Wartenburg. När Kronprinsen lärde dette, han genast stannade reträtten av de svenska trupparna och de erhöll så fort befälet tillsammans med några enheter av svenska lättkavallerri att återkasta sig på den Förste Brigade Gryyer av 13:de Divisionen
På den 28:de september, båda Voltigeur Kompanier i Dessau började att växla eld med Kossakerna. De snart vann överhanden och ryssarna drog sig tillbaka. Genast gick svenskarna tillbaka med ett bataljon från Elfsborgs Regimente samt 50 Mörner Hussarar, och Kossakarna gick igen framåt och drog sig igen i Dessau. De Voltigeur kastades tillbaka och det fanns en ständig skottväxel. Ett bataljon från Brigade Guryer trängde i och svenskarna kastades från staden. Franskarna trängde så fort till försvar. Svenskarna förlorade i gatokämparna fem männer döda och 24 blessade. De resta delarna av Brigade Gruyer trängde fram på Onsdag och stärkade sina besättningen av Dessau.
Genast ett svenska angrepp förekom mot staden.Överste Björnstjerna trängde i med tre balaljoner infanti, ett skvadron av Mörner Hussarar och två kanoner från Wendiska Artilleri Regimente. Artilleriet sköt på staden från 1000 meter. Jägararena gick fram i angrepp och drev franskarna från enige trädgårder och en gammal tegelbruk framför staden. Då de försökte att tränga genom nordliga porten in i staden. De ville öppna stads port med hjälp av ramman och yxar. Då dock Överste Björnstjierna, besiktigade nödvändigheten att brytta ner stads ported, han gave befälet att draga tillbaka till brohuvud. Svenskarna hade tillbakadragit redan 50 meter från stadens mur när franskarna öpnade stadens port och löste tre skottar på de tillbakadragande svenskarna med druvhagel. Därför Överste Björnstjierne gav befälet att igen angrippa på ported och de framste franskarna gick igen tillbaka och angreppet stäldes. Versionen i regimentets historia av Elfsborgs Regimente sade att kampen framför porten var dock drastisk.
Det finns inte säkert att porten öpnades genom dessa ansträngningar eller var av de franska soldaterna inne i staden. Porten flög öpen och där inne i staden tre franska enheter öpnade eld med druvhagel. På båda sidor av vägen framför ported var kullor så att svenskarna kunde inte komma i betäckning, och de måste draga sig tillbaka från linen of eld.
Det var kl 15. Förlusten svenskarna kom till var två officierer och 72 männer huvudsakligen från Elbsborgs Regimente och Drottningens Livgarde Regemente. Överste Björnstjierne had tre hästar stuppade under honom.
Ett timma senare några enheter frå BataljonGruyer och några franska kaveleri pågick en agressiv rokgniscering mot Muldeälven. En skottväxel började med svenska förtruppar av Westgöta Regimente under Öveste Adlercreutz. Svenskarna hävde sig på den sydliga stranden av Muldeälven, gjöde en motangrepp över bron och skjutade franskarna tillbacka inne i staden.
Senare i kvällen var dock en trupp från Smålands Lätt Dragoon skickades fram för rekognoscering. Tre blessades i ett skottväxel med framska infanteri
Als Ney på kvällen genom personliga rekognoscering av läget hade själv erkänt att brohuvuden var övertagits av svenskarna och att de var för stark i området, han bestämde att göra angrepp för den 29:de september på den vänster sidan av svernskarnas ställning.
Under tiden, svenskarna hade slutit sin gravningsarbet. Skansen på gatan till Dessau på den nordliga stranden av Muldeälven och en ca 700 meter lång skansen med blick mot östen emellan Mulde och Elbe bedjade skydd mot ett fransk angrepp. Genom den sista, halvön mellan Elbefloden och Muldeälven stängdes. Som den nordliga stranden Elbefloden var högre , hela halvön låg i räckan av svenskarnas artillerield. Besättningen av brohuvad bestod av fyra svenska brigader och också Westgöta Regimentes tre brigader. . I östen ungefär 2 ½ kilometer från fästningen stod 142 männer från Elfsborgs Regimente som var tillsammanblandats med Jägaren Kompaniet (ungefär 270 männer) samt 52 lätt dragooner från Smålands Dragoon Regimente. På gatan mot Dessau var också ett bataljon från denWestgöta Regimenten som tjänade som framste observationsställning. Den reste av den svenska kåren låg på den nordliga stranden av Elbefloden bredvid Rosslau. Bakom graveringarna på den nodliga stranden stod två ryska batterier samt 20 kanonor av den Reserve Batteri av den Wendiska Arttileri Regementen. Bakom halv av graveringarena på båda sidor av den nyliga byggde båtbron ett batteri från den Svea Artilleri Regimenten ställdes.
Om kl halv sex den framste obsevations ställningen av svenskarna, som för rekognoscering skickades, stötade stötade på franskarna som med tre bataljoner avancerade på brohuvudet.
Brigaden Gruyer med understöd från de tvåa Hussar Regimenterna efter längre inledning genom arillerien började slagsmålet med de framståande svenskarna östlig av brohuvudet på kl 7 på morgon. Dessa förde motstånd för en längre tid förran de drog sig tillbaka bakom graveringarna. I mellantiden artilleriet , ställde själv eld på brohuvudet och bron över Elbefloden. Artilleriet också skjudaes på av franska Tirsailleur. Den franska enheten, som till då stannade mest i skydden av trädarna, steg ut i fria fläck och gick fram mot brohuvudet.
Mot befället av Kronprinsen, att inte tillåta sig att angrippa i några slagsmål, General Sandel befälde angreppet av ett bataljon från Skaraborgs Regimente tillsammans med Jägare enhet att Stöta framför brohuvudet och att bygga en linjeformation framför detta. Då en livlig eldväxel började under vilken franskarna drog sig tillbaka ca 1000 meter östlig av brohuvudet i till ett styck skogar. För de utsatte svenskarna det var ett hemskt erfarenhet att se överallt omkring sig deras falnade kamrater. Eldväxeln var så stark att ensilge svenskar måste nedlagga sin gevär emedan gevärar var så het att man knude inte hålla och ladda i ammunition. Ett andra bataljon från Skaraborgs Regimente beordrades som understöd och förlängrade linjen av den föste bataljonen. För att förhindra elden från angrepparna, stötade den svenska bataljonen som understöd genom den tredje bataljonen av Skaraborgs Regimente och drev franskarna vidare in i skogen. Här det kom till nära slagsmålen med bajonett. Ett Skaraborgs soldat berättade historien att han på morgonen av slagsmålet var upptagen med att skapa nya träsoler för sina stovlar. På slaget på alarmtrumman, han sàtte träsoler under sin överroch . De räddade honom sitt liv. I kamp i skogen, ett voltigeur stötade på honom och spetsade honom i brusten med sin bajonett. Bajonetten blev fästställde i soler. Svenskan kastades tillbaka och genast igen drog framåt som franskan vill draga sin bajonett från svenskans kropp. Genast grep senskan devärspipan och då började ett kamp för devären. Voltigeur var då dödats av ett kamart av svenskan. Då franskarna ställde upp motstånd. De gjörde en front mot svenskarna, gick på angrepp och skjutade dem från skogen. På samma tiden, på den sydliga stranden av Muldeälven, franskarna förde artilleri på högen över den svenska bataljonen och kastade eld över älven direkt i siden av dessa tillbakagående svenskar. Sandels hade i mellantid ett bataljon av Elfsborgs Regimente dragit upp. Under skottväxeln, svenskarna hade förlorade många och måste draga sig tillbaka i skydd av sina skyttgravar. Eldväxeln dröjade sig kvar ett par stundar och ändlig slutade mot kl 13.
Den långa motståanden av de svagare svenska trupparna, som annars måste kampa på ett fri fläcka, mot förskansade franskar som till en del var in skogen på Muldestranden, låtade sig själv att klara genom sina egna artilleri understöd. från den nordliga Elbestranden, vilken de erhöll . Svenskarnas förlusten kom till 15 officierer och 277 männer. Franskarnas förlust kom inte till mer än hälften. Intressant härtill är graven av ett Lieutenant Celsing av Livgarde till Häst i kyrckogården i Zerbst. Dessa officier är begravad från sina blesseringar på 08 10 1813 Några officierer och ryttar från Livgarde var verkställde som betäckning för generalstaben och som kurir. Tydligen, han var med i kampen vid Rosslau och var blessade där.
Ney därför var rädd att angrippa igen det förstärkta brohuvuden där sedan de var regelmässig förstarkt. Som skydd mot den svenska artillerielden, smärre skansar och gravverkar anläggdes. Han hade plannerat som så att långsamt arbeta sig mot brohuvudet (det också hände) och senare att bygga en båtbro över Muldeälven bortom svenskarnas skotträcka därmed i fallet av ett angrepp att kunde få sina truppar så fort som möglig på den nordliga stranden. Helan skulle endast vara ett blockad. Ney vill vända sig mot de diverse stridskårer som opererade i sina rygga.
Genom Elbeflod övergång [av svenskarna] på den 3:de oktober vid Wartenburg, dessa strategi övertagades och franskarna måste draga sig tillbaka.
Och så slutar en bred ignorerade kapital i det Frigörelse Kriget. På grund av impopuläritet av den svenska Kronprinsen dessa stycke av svenskarna i kämparna och slagsmålen Fälttågen 1813 i tyska litteratur är oft glömde undre mattan. Man skulle inte likställa Carl Johans politik och viljan sina trupper att angrippa fieden att mäta med samma matstock. I slagsmålet vid Rosslau visades säkerlig svenska soldater viljan att inte stå bakom sina preussare och ryska kamrater. I detta slagsmål, de kunde en gång bevisa.
På detta ställe jag vill min hjärtlig tack till personerna som hjälpte mig med mina forskning,