NULL Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2003-10-31

Anbytarforum

Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2003-10-31
Skrivet av: Michaël Lehman (Philippos) skrivet 2003-10-29, 12:53
Jag kan inte instämma i Lottas resonemang. Att angiva en artikelförfattares titel - åtminstone i de fall, där det rör sig om en akademisk eller en högre yrkestitel - är alls icke oväsentligt. Även om en akademisk examen inte garanterar ett bättre utfört vetenskapligt arbete, så är det åtminstone troligen i de flesta fall så, att en person med relevant utbildning förmår utföra ett bättre arbete än en person utan relevant utbildning. Därför är angivandet av titlar enligt min mening ett av många tecken på kvalitetssäkring.
 
Bengt Hildebrand för i sin bok Handbok i släkt- och personforskning (1961), s. 14f, följande tänkvärda resonemang.
 
?Om man fasthåller, att den genealogiske och biografiske forskaren måste lära sig att avgränsa sitt område från andra vetenskapers och respektera deras metodik, så gäller emellertid detta förhållande även i omvänd mening. En ytlig historisk iakttagelse av allmännare slag, t. ex. vid en riksdagsdebatt eller ett regentmöte, kan lätt nog göras, liksom vissa iakttagelser rörande en person, familj och släkt. Alla samla vi i det dagliga livet sådana erfarenheter och draga slutsatser därav. Men ett verkligt, ingående och fruktbringande studium därav, av systematisk art och genom sin sanning av förblivande värde, är något helt annat. Det kan icke tillräckligt läras ens hos de historiska särdisciplinerna, än mindre inhämtas av naturvetenskap, teknik och medicin. /./ Alltför ofta ser man, hur personer, kunniga på alla möjliga specialområden utom det rent historiska, utan någon egentlig förberedelse friskt och frejdigt ge sig in på historisk forskning och framställning. Detta sker även på studiefält, där man borde fordra mycken kunskap och som äro verkligt svårbearbetade, t. ex. släkt- och personfrågor rörande medeltiden, 1500- och 1600-talen. Följderna ha icke uteblivit. Sådana forskare göra ej sällan fel av de slag, som den historiska undervisningen vid våra universitet och högskolor söker utrota redan på proseminarieelevernas stadium. Dessa fel begås, emedan vederbörande icke ens vet, var de verkliga problemen och svårigheterna ligga.?
 
Lotta har förvisso rätt i, att metoden - och då även metodredovisning - är ett viktigt inslag i forskningsarbetet. Men huru många forskare utan relevant akademisk utbildning äger insikter i vetenskapliga metoder och teoribildningar? Och i vilken mån uppfyller årsboken detta kriterium? Tag er en titt i senaste årsboken och ni skall märka skillnaden mellan SoH och årsboken. Jonas har arbetat hårt för att giva SoH en bättre grafisk formgivning och en mer strikt och konsekvent redaktion bland annat med avseende på käll- och referenshanteringsprinciperna. Årsbokens redaktion är därvidlag mer generös; varje artikelförfattare kan hantera källor och referenser efter eget gottfinnande.
 
Att SoH skall läggas ned på grund av förseningen i utgivningsplanen framstår för mig alltjämt som ett svepskäl. Jag tror inte, att det är den verkliga orsaken, men avhåller mig från att här i detta forum spekulera om en verklig och bakomliggande orsak till beslutet. Anledningen till, att jag misstror styrelsens förklaringar, är argumentets svaghet. Om man i en efterfrågad verksamhet - och om det faktum, att SoH är efterfrågad kan väl ingen tvekan råda - hamnar efter i planeringen, sätter man antingen in extra personella resurser eller har tålamod till dess man hinner ikapp sig igen på annat sätt. Eftersläpning är i sig intet argument för nedläggning.
 
Lotta bekymrar sig också över, att prenumeranterna skall säga upp sina abonnemang. Det kommer de väl troligen att göra också om styrelsens förslag bifalles, ty då kommer väl dessa institutioner - jag utgår från, att prenumeranterna är just institutioner i form av bibliotek och liknande - vara helt hänvisade till årsboken, som de troligen redan köper av förbundet. Även detta synes därför vara ett mycket svagt argument, som i stort sett inte tillför diskussionen någon saklig substans.