NULL
Skriv ut sidan - Släktforskning i det förflutnas fängsel
Anbytarforum
Titel: Släktforskning i det förflutnas fängsel
Skrivet av: Urban Sikeborg skrivet 1999-05-13, 22:06
Släktforskning för alla, något som inte bara var förbehållet adel och furstesläkter, växte fram under andra hälften av 1800-talet. I viss mån lever svensk släktforskning fortfarande kvar i ett tänkesätt som var rådande för denna tid.
Ett tydligt exempel är hur termer som var lättförståeliga för den lilla skaran av genealoger vid seklets början, alla med humanistisk bakgrund och latinkunskaper, slentrianmässigt används utan ifrågasättande, trots att de numera är obegripliga utan förklaring. Varför tala om proband när man kan säga startperson? Varför referera till agnatiska och cognatiska stamtavlor, när man kan omnämna dem som stamtavlor på manssidan (för agnatiska) respektive bara stamtavlor (för cognatiska)? Och även om ordet ansedel var tydligt för ett sekel sedan, då ordet sedel användes också med annan betydelse, varför inte tala om personblad i stället? Ett fenomen som detta får illustrera den konservatism som finns inom släktforskarrörelsen. Trots alla tekniska framsteg och släktforskarrörelsens framväxt har släktforskningen i själva verket inte utvecklats mycket i metodik sedan 1800-talet, till skillnad från övrig historisk forskning.
Alla handböcker som getts ut om släktforskning i Sverige, med undantag av Bengt Hildebrands Handbok i släkt- och personforskning från 1961, utgår från det synsätt som var det allmänrådande före källkritikens insteg i historieforskningen: Att släktforska är att samla in uppgifter. Detta gäller Ella Heckschers ”Sex kapitel om släktforskning” (1939), Börje Furtenbachs ”Släktforskning för alla” (1975), Per Clemenssons och Kjell Anderssons ”Släktforska! Steg för steg” (1983) och Elisabeth Thorsells och Ulf Schenkmanis' ”Släktforskning. Vägen till din egen historia” (1993). (Jag har inte sett hur Johan Wretman lagt upp materialet i sin ”Kort handbok i svensk släktforskning” från 1916, men jag misstänker att den inte avviker mycket från de övriga.), Thorsells handbok skiljer sig emellertid delvis från de andra, i det att den är bredare och inte på samma sätt fokuserar på att beskriva olika arkivbestånd.
Den stora bristen med detta synsätt är att värderingen av källorna, det källkritiska tänkandet, därigenom inte kommer in som en naturlig del i släktforskningen. Inte heller får sammanställandet av forskningsresultaten och dess viktiga funktion att ge aha-upplevelser eller avslöja hittintills dolda brister sin rätta plats. Eftersom handböckerna används i studiecirklar och för enskild undervisning fortsätter denna ensidiga inriktning på hur man samlar in uppgifter att dominera svensk släktforskning. Detta motsvarar dock inte den moderna definitionen av historisk forskning - en uppsats utgående från att forskning är att samla in uppgifter skulle aldrig godkännas på ett universitet.
Som jag förstår det måste släktforskningen läras ut som en process i tre steg:
1. Samla in uppgifterna 2. Värdera uppgifterna 3. Sammanställ forskningsresultaten
Jag tror att det är först när det betraktas som naturligt att det är detta som är släktforskning som vi som släktforskare kan frigöra oss från det föråldrade attityder och höja kvaliteten på vår forskning. Eller är jag helt ute och cyklar?