NULL Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2006-10-12

Anbytarforum

Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2006-10-12
Skrivet av: Bo Persson skrivet 2006-10-11, 00:14
Diskussionen handlade ursprungligen om ”titeln” släktforskare. Men någon titel är det ju inte, fastmera en beskrivning av en person utifrån en viss sysselsättning som han eller hon ägnar sig åt. Man kan ju inte legitimera släktforskare, utan de kan endast bedömas utifrån kvaliteten i deras presenterade arbete. Saknas kontrollerbarheten, saknas också rimliga skäl att betrakta verksamheten som seriös.
 
Därför reagerade jag också på formuleringen i Anders Ellerstrands inlägg i dag kl.16.33, ”Ett skäl till att inte ange källor på min hemsida är att jag inte vill att man ska ange min källa som källa när man skriver av mina uppgifter”. Efter en stunds eftertanke uppfattar jag dock inte yttrandet som så oöverlagt som det först kan synas. I början av forumets existens var jag tämligen frikostig med uppgifter, och de användes ofta vidare med mig angiven som källa. Men sedan började mina formuleringar, direkta citat, dyka upp på olika ställen, utan angivelse av att det rörde sig om citat och var de hämtats. Jag blev givetvis mycket irriterad på detta slarv med hanteringen av uppgifter och sade till sist ifrån. Privat fick jag kommentaren att det som finns på Internet måste betraktas som allmän egendom, och har jag skrivit något där, har jag i samma stund som det finns tillgängligt också förlorat varje form av upphovsrätt eller erkänsla. Det där är ju naturligtvis så urbota omoraliskt och slarvigt, att man egentligen bara kan skratta åt dumheterna. Men med en sådan erfarenhet är AE:s reaktion fullt förklarlig.
 
Som Michael dock strax härovan poängterar, blir publicerade uppgifter, om källan inte anges, inte möjliga att kontrollera på det sätt som tillhör en öppen, saklig och kritisk forskning, och då blir det svårt att bedriva en sådan. Diskussionen uteblir, och luften surrar endast av monologer. Att vissa föredrar att slarva med citat (stjäla dem) och källhänvisningar (få det att framstå som att tjuven läst källorna), skall inte få innebära att någon behöver tveka om att lämna sådana uppgifter. Det finns regler - tillgängliga för alla (alltifrån sjunde budet) - om hur man hanterar källor och litteratur, och det finns ingen ursäkt för att inte tillgodogöra sig dem.
 
I övrigt några spridda reflexioner kring en del som sagts, i denna diskussion och den som uppmärksammas på Rötters förstasida.
 
Det finns en fallgrop för den som endast använder sig av kyrkoarkivens ABCEF-serier, nämligen att dessa volymer och typer av längder är så tämligen ensartade och strikt kronologiska, att uppgifter ur dem ofta kan anföras utan att man behöver tala om den exakta sidan i resp. volym - uppgiften kan ändå återfinnas utan ansträngning. Detta gäller dock inte alltid, och det upphör helt att gälla så snart som andra arkiv och typer av handlingar måste tillgripas. Då gäller det att minnas detta.
 
Det kan tyckas vara arkivariernas övergripande uppgift att se till att de arkivbenämningar, den serieindelning och de volymsigna som en gång etablerats får kvarstå orubbade. Att det har en stor betydelse att så sker kan inte förnekas, men den grundläggande uppgiften är ju i stället att se till att varje arkiv benämns på rätt sätt, att serieindelningen är korrekt och att volymerna signerats på rätt sätt, och bedömningen av detta kan variera mellan olika tidpunkter. Ett en gång ordnat och förtecknat arkiv kan vid någon tidpunkt behöva ordnas om; exempelvis kan tidigare förkomna eller okända arkivalier ha dykt upp, den ursprunglige förtecknaren kan ha förbisett något, eller också har den speciella förteckningsplan som använts inte byggt på en tillräcklig analys av arkivbildarens verksamhet och handl?ngarnas organiska sammanhang. Felaktigheter skall rättas. Arkivtjänsten är praktiserad arkivvetenskap. Det är därvid arkivinstitutionernas uppgift att upplysa användarna om förändringarna så att en viss volym kan återfinnas utan besvär.
 
Vad Ann-Mari Bäckman närmast ovan tar upp är ett annat problem; hon skriver att ”källan blir för gammal”. Men, nej, det blir den inte. Mikrofilmernas numrering utgör inte några källhänvisningar, lika litet som mikrokortens nummer hos SVAR eller de digital bildregisternumren hos Genline. Dessa uppgifters funktion är enbart att underlätta snabb återsökning parallellt med att en korrekt arkivbeteckning (arkivbildarens namn, volymens nummer och sida) används. Det är arkivbeteckningen som utgör källhänvisningen, som är överordnad och oberoende av det tillfälliga; övriga uppgifter har enbart en hjälpfunktion i sitt bestämda, avgränsade sammanhang.
 
Avskrifter - som register på nätet eller olika CD-produkter - bör betraktas som litteratur: de kan utgöra källor för vissa uppgifter, där de anförs (jfr ovan med mig angiven som källa), men de utgör inte de historiska källorna. I en käll- och litteraturförteckning torde det vara lämpligast att anföra sådana avskrifter under en egen rubrik, mellan källorna och litteraturen, Källbearbetningar och hjälpregister. Var sak på sin plats.
 
Det är alltså inte på något sätt förkastligt med vare sig datorer, register på nätet eller CD eller olika slags databaser (t.ex. av typen DISBYT), så länge som användarna betänker de begränsningar och brister som alltid vidlåder dessa hjälpmedel. Det finns givetvis mängder av fel och brister i t.ex. Sveriges Befolkning 1890, i andra CD-produkter och register, men de är ändå användbara som hjälpmedel för att hitta rätt i källorna. Men de skall inte anföras som källor, och de uppgifter som hämtas ur dem bör alltid kontrolleras mot källan. (Sveriges Befolkning 1890 är dessutom en avskrift av andra avskrifter, tillkomna för statistiska ändamål; man måste också ha klart för sig att tillkomstorsaken till ett register kan vara en helt annan än det syfte som en sentida användare har med att använda det.) Det finns som väl är ingen möjlighet att certifiera någon som släktforskare. Lyckligtvis behöver vi heller inte befara en situation ”där polisen hejdar vart forskningståg” (med gamle Karl Warburgs komiska missuppfattning av Stagnelius) på de genealogiska fälten. Vi har en situation med fri forskning, där endast kvalitet och akribi avgör i längden. Och så länge som vi fortsätter att diskutera dessa frågor, är allt väl.