NULL Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2004-05-26

Anbytarforum

Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2004-05-26
Skrivet av: Carl-Fredrik Hanzon skrivet 2004-05-24, 21:56: Jo, det är en intressant artikel, men samtidigt skrämmande. Bortsett från de övergripande problem dessa diskussioner alltid för med sig;

[1)Är det överhuvudtaget moraliskt och etiskt överhuvudtagetacceptabelt att döda ett foster/ett befruktat ägg?, och den därmed sammanhängande frågan; när kan man börja tala om att det är en människa det är fråga om? och 2)Är det inte ett elitistiskt tänkande, gränsande till tankarna på att skapa en övermänniska i det Nationalsocialistiska Tyskland under 1930- och 40-talen?]

så för denna nya vinkling med sig nya problem, inte bara av teoretisk moralisk/etisk natur, utan riskerar fastmera om resonemanget får allmänt gensvar och blir sanktionerat, att skapa svåra praktiska problem för framtida generationer. Det blir helt enkelt svårare och tråkigare att vara människa, om resonemanget leder till realiserande.

Vad som händer om föräldrar själva fritt får välja kön på sina barn är ju att det naturliga balans som alltid funnit i könsfördelningen (ung. 50/50, med någon övervikt för pojkarna, men som uppvägs av att dessa har en högre frekvens av barnadödlighet) sätts ur spel. Vad som då rent konkret skulle hända, kan ju förvisso diskuteras, men risken bör inte underskattas, att vi skulle kunna få en situation liknande den i Kina efter beslutet att endast ett barn fick födas per familj.

Där sattes nämligen den naturliga balansen ur spel, på så vis att det plötsligt inte bara föddes en stor övervikt av pojkar. Många nyfödda flickor dog dessutom av sjukdomar eller olycksfall under första levnadsåret (betydligt flera än pojkarna...), medan andra försvann på ett märkligt sätt, och ytterligare ett antal flickor hamnade troligen inte ens i statistiken.

Resultatet är att många unga kinesiska män som idag är i tjugoårsåldern och nedåt, har relativt få jämnåriga flickkamrater, och en del av dem får nog vänja sig vid tanken att aldrig själva kunna bilda familj och kanske t.o.m. att leva i livslångt celibat. I en sådan situation borde ju ett traditionellt kinesiskt yrkesval, att bli munk, kunnat vara ett alternativ, men det kommunistiska och därmed ateistiska Kina erbjuder ju där ingen dylik lösning på problemet. I första generationen kanske männen försöker lösa prolemet genom att vänta lite med giftermål, och så småningom gifta sig med lite yngre flickor, sedan deras egen generation tagit slut. Men eftersom det även bland de yngre finns ett markant kvinnounderskott, kommer det inte att mer än möjligen mycket kortsiktigt vara någon lösning. Några kinesiska män kan naturligtvis flytta till Europa eller Amerika, där det fortfarande finns en naturlig könsfördelning, och gifta sig där. Men för de flesta förblir dock detta alternativ av bl.a. språk- och arbetsmarknadsskäl en omöjlighet. Dessutom får vi ju komma ihåg att många har åldriga föräldrar (vars enda barn de ju är), som de inte vill lämna.

Är då dessa kinesiska förhållanden då direkt överförbara till europeisk (läs: svensk) miljö? Nej, det är de i sin helhet naturligtvis inte. Vi får komma ihåg att de kulturella skillnaderna är enorma. I det gamla Kina var söner, helst många söner, en nödvändighet, inte bara för att få arbetskraft till jordbruket, utan också därför att de skulle kunna försörja föräldrarna på deras ålderdom. Döttrar, däremot, sågs som närmast som en försörjningsbörda, och som skulle kosta familjen pengar genom dyr hemgift. Dessa föreställningar levde kvar (och lever fortfarande), långt efter det att Kina blivit kommunistiskt, och långt efter det att Kina blivit en industrination, som inte längre allenast lever av jordbruk.

Så i Sverige skulle vi, om föräldrarna fick den sagda möjligeten, helt slippa detta problem, eftersom pojkar och flickor värderas lika, och försörjningsbördan av äldre här vilar på samhälleliga institutioner? Nej, jag är tyvärr långtifrån säker på detta. Naturligtvis skulle vi inte få lika drastiska effekter som i Kina, men den smärre snedfördelning, som nog skulle bli fallet, skulle vara illa nog.

Problemet är att en sådan valmöjliget skulle få alltför många familjer att kortsiktigt tänka på sin egen bekvämlighet och kanske t.o.m i termer av status, i stället för att tänka ett steg till; vilken tillvaro man på detta sätt skulle ge sina barn som vuxna. Och de flesta skulle dessutom tänka ganska snävt egoistiskt, knappast någon skulle välja med altruistiska mål, som allas bästa eller jämn könsfördelning, för ögonen.

Som artiken i DN gav vid handen (var det Torbjörn Tännsjös eget uttalande?) skulle nog de flesta flerbarnsfamiljer inte missbruka denna valmöjlighet. Hade man redan en pojke, ville man nog ha en flicka nästa gång; och hade man två av en sort, och en av den andra, skulle de flesta säkerligen vilja jämna ut det hela; så långt gott och väl, bortsett från att pojken alltid skulle komma först, och att det i familjer, som då splittrats inte blev några flera. Nej, problemet i sammanhanget är uddabarnsfamiljerna, i synnerhet enbarnsfamiljerna, som idag för övrigt inte sällan består av en ensamstående mor (även om en far eller annan manperson understundom ändå hukar i vassen, men detta framgår inte av statistiken om han inte är skriven på samma ställe).

Det moderna västerländska industri- och informationssamhället förutsätter (till skillnad från såväl agrarsamhället, där alla arbetade på och försörjdes av den egna produktionen, som det tidiga industrisamhället, där t.o.m en stor familj kunde försörjas på en lön) två yrkesverksamma makar. Pengar och materiella resurser finns, men tid blir en bristvara. Någon tid för ett barn har ju egentligen inte två yrkesverksamma makar i karriären (som det brukar heta), men samtidigt finns för många ett outtalat krav (i synnerhet för kvinnor) att förverkliga sig själv genom ett barn, och att det i ett välutrustat hem av betydenhet också måste finnas barn vid sidan av CD-spelaren, videon, multimediadatorn, braskaminen, jakutzin och hunden (där var jag lite elak, men inte helt osann, tror jag).

Den moderna kompromissen av dessa fullkomligt oförenliga ståndpunkter blir att man skaffar ett (högst två) barn, och därmed är borta från yrkeslivet och karriären så kort tid som möjligt. Barnet sätts ju dessutom på daghem så fort det bara går, så skadeverkningarna för föräldrarna behöver ju i regel inte bli för svåra. Det är därför det genomsnittliga barnantalet i Sverige idag ligger på ca 1,5 barn. Och eftersom alla andra barnantal än ett ska vägas in i återstående 0,5 (och invandrarfamiljerna ofta har många barn), innebär det att det vanligaste barnantalet idag är ett.

Varför tar jag upp detta i sammanhanget? Jo, när nu föräldrarna nu bara skaffar detta enda barn (jfr Kina) som i alla avseenden ska förverkliga föräldrarnas drömmar och förhoppningar, så vill (enligt gjorda undersökningar) en majoritet av både fäder och mödrar att detta enda barn helst ska vara en pojke. Även barn nummer tre (när man redan har ett av vardera sorten), skulle helst vara en pojke.

Att fäderna innerst inne helst vill ha en son, är ju inte så svårt att begripa, oavsett om vi tänker oss den lite mera patriarkale mannen, som i andanom ser far, farfar, farfars far etc. (jag menar jag förstår ju detta mycket väl....), och gärna vill ha en fortsättning på dynastin, någon som ska ta över, eller den lite mera lekfulle mannen (finns där någon motsättning, förresten? Kan inte detta mycket väl vara en och samma person som den föregående?), som drömmer om att (på ett socialt acceptabelt sätt) få leka med elektiska tåg, bilbanor, meccano, och kanske senare hålla på med radiobilar, tennis, golf, segling eller att meka i verksta´n; allt tillsammans med sonen.

Men intressant nog vill även mödrarna (om de får välja, [hur blir det f.ö. om katten själv får välja....?]) helst ser en liten pojke, som som blivande objekt för sin omvårdnad, kanske i full medvetenhet om att flickor ofta klarar det mesta på egen hand, medan man ofta får leta efter något så hjälplöst och hjälpbehövande som en liten pojke, även när denne har uppnått hög ålder och aktning i samhället.... (men han har ju alltid gjort sitt bästa för att dölja det, och ibland faktiskt lyckats....)

Slutsats: Skulle nu föräldrarna själva få avgöra könet på sina barn, skulle detta, med tanke på det ovan sagda, samt att det vanligaste barnantalet numera är ett, ovillkorligen leda till att det skulle födas betydligt flera pojkar än flickor (trots att det inte skulle ske under lika dramatiska och tumultartade former som i Kina) vilket i sin tur så småningom skulle leda till ett kraftigt kvinnounderskott, ja, kvinnobrist, om vi ska tala klarspråk. Detta skulle ju, precis som i Kina, innebära att för många män (de som blir över), blir ju det där med kärlek, familj och barn något de bara kan drömma om. Och sådant ofrivilligt celibat (jag vet vad jag talar om...) är ju knappast vad man önskar framtida generationer. I värsta fall kan ju detta t.o.m. leda till att horder av förgrämda, frustrerade och sura ofrivilliga ungkarlar sitter och skriver ilskna, indignerade och fördömande inlägg i Anbytarforum.... Och då, gott folk, förstår ni ju att något mera avskräckande, det kan man ju bara inte tänka sig...

Så på frågan, om vi har rätt att för vår höga bekvämlighets skull, på detta sätt förpesta tillvaron för kommande generationer, genom att kunna välja kön på våra barn, måste svaret bli Nej! Nej! och åter Nej!