Titel: Namn innan kyrkbokföringen
Skrivet av: Anders Pemer skrivet 2006-06-06, 01:36
Jo, nog lär det ha varit så. Släkten Pemer försvann nästan helt från Sveriges yta just genom klassvandring ner i bondeståndet, så att David Pemers fyra söner Niklas, Sven, Erik och Karl blev bröderna Davidsson i stället och deras barn hette Niklas-, Sven-, Erik- och Karlsson/-dotter.
När min farfars farfar, äldste son till Sven, dristade sig att vilja bli Nils Svensson Pemer i stället för bara Nils Svensson gick det bra först, i födelseförsamlingen Frykerud. I husförhörslängden 1861-65 blir namnet Pemer tillskrivet på Nils, innan han flyttar därifrån till Sundsvall, och av bara farten också på fadern Sven, så att därmed alla mina anor på raka fädernet har kallats Pemer i minst en samtida officiell handling.
Men i nästa längd försvann Pemer på Sven. Och väl framkommen i Sundsvall blir Nils åter blott och bart Nils Svensson i ett antal år, innan Pemer slår igenom när hans smidesverksamhet hade vuxit sig så stor att hans titel blev fabrikör. Så möjligen ansågs en smed bara kunna heta Svensson, medan en fabriksägare kunde bära sin fädernesläkts månghundraåriga gamla högborgerliga släktnamn... (?)
Alla övriga agnatiska linjer av släkten Pemer kvar i Värmland var fast förankrade i prästerskapets syn på efternamn. När vi har spårat upp alla dylika grenar i modern tid har åtminstone någon medlem av varje gren väl känt till att man egentligen var en gren av en släkt som hette Pemer, men id?n att ta tillbaka namnet verkar inte ha förekommit på någon av dessa grenar alls fram tills kontakterna började återknytas på 1980-talet.
Släktens huvudman totalt sett, på grenen från den äldste av de ursprungliga bröderna Davidsson, blev ivrigt påhejad av vår släktförening och inledde åtminstone en process, men han tyckte att det överdrivet tillkrånglade sättet när det gäller ett namn som andra släktingar redan bär (dvs att alla dessa måste ge medgivande) verkade alldeles för jobbigt, så han tog ett nyskapat namn i stället.
Som ett egendomligt sammanträffande hade alla de andra agnatiska grenarna utom just huvudmannens familj (han har tre döttrar och en son) växt sig många och i en del fall rätt stora fram till min farfars generation, men väl där slutade alla grenar producera söner och på bara några generationer blev det bara nu gifta kvinnor kvar, som var födda Nilsson, Eriksson eller Karlsson, i stället för Pemer. Och de manliga agnatiska pemrar som fanns när jag började släktforska har nu alla avlidit. Frid över deras minnen.
Som ett ytterligare egendomligt sammanträffande har alla de kvinnor som finns kvar på de här grenarna bildat familj med män med såpass särskiljande efternamn att det inte är troligt att någon ättling på dessa grenar lär vilja söka sig tillbaka till just namnet Pemer och försöka återta det.
Lite lustigt att det inte blev några manliga agnater kvar alls i övrigt. När jag började gräva ordentligt efter alla sådana grenar för att bli klar över hur det såg ut föreställde jag mig ju förstås att det kunde finnas många fler än vår huvudman som redan hade tagit ett annat namn i stället. Men det var inga fler kvar.
Inte i Sverige i alla fall. Några emigrerade agnater har haft familj i USA, men att hitta barn till rätt Eriksson i USA med deras så kallade folkbokföring... suck...
Och allt detta på grund av den ståndssegregation som rådde kring vilka klasser som kunde ha vilka typer av efternamn... Hade inte synen varit så rigid hos framför allt prästerna, som var sin tids folkbokförare, kunde kanske mycket varit annorlunda?