NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2006-11-02
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2006-11-02
Skrivet av: Maud Svensson skrivet 2006-11-01, 23:32
Följande är ett inlägg i diskussionen här mellan förbundsordföranden och dem som framfört åsikten att man bör få spela/sjunga ungefär vad som helst på begravningar inom Svenska kyrkan:
Svenska kyrkan är numera skild från staten och medlemskapet sedan länge frivilligt. Den har i dag alltså ingen särställning bland de religiösa samfunden, förutom att medlemsavgiften (väl?) fortfarande betalas via skattsedeln.
Medlemskap i Svenska kyrkan eller annat religiöst samfund bör rimligtvis innebära att man 1. är religiös och 2. uppskattar just detta samfunds verksamhet och ceremoniel. För man är väl inte med i en orienteringsklubb om man inte är intresserad av orientering?
Om man inte delar den tro och de värderingar som Svenska kyrkan står för, om man inte gillar psalmer utan föredrar visor och popmusik även på sitt bröllop och sin egen och sina anhörigas begravning - varför är man då medlem? Varför lämnar man inte Svenska kyrkan, gifter sig borgerligt och låter begrava sig borgerligt? Varför döper man sina spädbarn i kyrkan om man inte själv är troende och inte tänker lära barnen Gud som haver?
Svaret är att man är medlem av slentrian och tradition sedan tiden då Svenska kyrkan var statskyrka. Många medlemmar (de flesta?) besöker aldrig en kyrka utom vid dop, bröllop, begravning och - möjligen - en och annan julotta. Dessa tycks se kyrkan som en serviceinrättning för tillhandahållande av högtidlig inramning av familjeangelägenheter. Och sig själva som betalande kunder som kan beställa en kyrklig ceremoni enligt principen kunden har alltid rätt.
Genom att jag varit inbjuden gäst till ett antal sådana familjetillställningar i kyrkor kan jag konstatera att det råder en enastående flathet inom Svenska kyrkan inför kundernas önskemål. Jag har många gånger lidit svårt med präster som varit synbarligt besvärade och generade över att tvingas åhöra banala poprefränger i sitt heliga kyrkorum (dessutom ofta illa framförda av amatörer från brudparets/den avlidnes vän- eller släktkrets, vilket sannerligen lagt ännu en dimension till lidandet). Denna flathet är nog Svenska kyrkan ensam om bland de religiösa samfunden - man är väl rädd att förlora medlemmar.
Till den som av ovanstående tror sig ha förstått att jag är en konservativ medlem av Svenska kyrkan: jag utträdde ur detta samfund 1973 (och är inte medlem av något annat).