NULL Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2003-12-07

Anbytarforum

Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2003-12-07
Skrivet av: Jörgen Tollesson skrivet 2003-12-06, 15:46: Det här ämnet dyker som sagt upp lite här och var i Anbytarforum under olika rubriker, och jag upphör aldrig att förvånas. Det som förvånar är inte att olika personer tar upp ämnet - det som förvånar är den sortens svar som alltid kommer (alla kanske inte har kommit här ännu, men det är väl bara en tidsfråga...):

? Här ska minsann inte ställas några krav på den som frågar eller efterlyser;
? regler för hur frågor ska ställas skrämmer bara bort folk;
? man behöver inte svara om man inte vill;
? det är ogint att inte vilja dela med sig av de uppgifter man har;
? alla har inte många års erfarenhet av släktforskning och vet därför inte hur frågorna ska formuleras... o.s.v. o.s.v. o.s.v.

Men vad har nu detta med släktforskningserfarenhet att göra? Hur många går till doktorn och säger Vad är det för fel på mig? - utan att precisera vad det är för krämpor man känner av, hur de yttrar sig, var de sitter o.s.v.? Är det bara trams om doktorn ställer sådana frågor?

Varför är det inte lika självklart att tala om vad man redan vet om den person man efterlyser uppgifter eller information om och - inte minst viktigt - källorna till detta? Man vet väl ändå vad man har för kända uppgifter och var man har fått dem ifrån? Behöver man läkarexamen för att förstå att man ska förklara för doktorn vad man har för krämpor? Inte? Varför behöver man då vara en erfaren släktforskare för att förstå att man ska lämna ordentliga upplysningar om den efterlyste förfadern? Och varför är andra släktforskare ogina om man inte vill använda sin tid till att svara på gåtor?

Frågan är varför efterlysningar görs i Anbytarforum? Är det frågeställarna som är vänliga och ger svararna en chans att få svara? Eller är det måhända för att frågeställarna vill ha hjälp? En vild gissning är att det är det sistnämnda... Vem är det då som ska anpassa sig efter det? Är det frågeställarna som ska ge så mycket upplysningar att man inte sätter andra i arbete i onödan - eller är det svararna som villigt ska leta efter nålar i höstackar för att inte vara ogina?

Självklart behöver ingen ligga på sina bara knän och böna och be för att få ett svar på en efterlysning, inte heller behöver en fråga vara ställd enligt formulär 1A eller vara språkligt välformulerad. Vi är många som gärna svarar på frågor - och också lägger ned tid på att gräva ordentligt både i våra egna noteringar och på arkiven - men ska det letas efter nålar i höstackar, så är i varje fall jag faktiskt så ogin att jag hellre letar efter mina egna...

Det är faktiskt också till fördel för frågeställaren själv att lämna ordentliga upplysningar. Ju fler uppgifter man redovisar, desto större är chansen att någon annan känner igen den efterlyste förfadern. Kanske har man följt helt fel spår, vilket upptäcks av någon som läser efterlysningen, men inte skulle ha insett vilken person det gäller om det inte hade varit för den sista lilla ledtråden.

Och hur stor är chansen att man får hjälp igen om man svarar Tack, men det visste jag redan eller Tack, men det var inte det jag ville veta efter att ha fått ett långt svar från en hjälpsam släktforskare som lagt ned tid på att leta efter uppgifter eller information? Sådant är faktiskt långt ifrån ovanligt!