Titel: Morgongåva
Skrivet av: Kaj Janzon skrivet 2004-04-27, 22:49
Nej, du har inte fel. Men det är krångligt värre. Jag ska försöka reda ut det hela något.
Landslagen är glasklar vad gäller morgongåvan. Grundprinciperna är enkla. Morgongåvan ärvs av barnen som deras mödernearv. När inga barn föds i äktenskapet tillfaller morgongåvan den som lever längst. Om hustrun överlevde mannen i ett barnlöst äktenskap, blev morgongåvan alltså änkans avlingegods (förvärvad jord) med fri förfogande- och avyttringsrätt. Något rätt till klander medger inte landslagen; tvärtom sägs det uttryckligen att ingendera partens arvingar har rätt att överklaga. Vidare stadgas hur stor morgongåvan får vara: en riddare får ge motsvarande 40 lödiga mark silver, en sven (väpnare) 20 mark, almännilike frälsis män 10 mark, en bonde tre mark och en 'löskerkarl' (ej bofast man) en mark. Att överskrida dessa belopp var en dyr historia i mer än ett avseende. Av det överskott som dömdes åter till mannens arvingar skulle det nämligen erläggas 40 mark i böter [MEL, Giftermålsbalken X §1-2].
Den speciella situation du tar upp ovan, och som kan uppfattas som problematisk i medeltida rättspraxis, är alltså den då inga levande barn (eller barnbarn) fanns, och inget testamente eller gåvobrev gällande morgongåvan hade uprättats av änkan. Morgongåvan som då ingick i arvskiftet kunde därmed komma att ärvas av t ex hustruns syskon, eller hennes föräldrar om dessa var i livet, eller föräldrarnas syskonbarn (eller syskons barnbarn).
Allmänt kan man kanske förvänta sig att ju längre den s k istadarätten (död arvinges arvinge träder i förstnämndes ställe vid skiftet) har utsträckts vid arvskiftet, desto större blev sannolikheten för invändningar från mannens arvingar. Detta var kanske mest sannolikt i götalandskapen där man i morgongåvebrev från inte så långt före landslagens tid kan finna en uttryckligen angiven återköpsrätt för mannens arvingar [t ex DS 4120, daterad 26/11 1346].
A. Filip Liljeholm har visat att landslagens ärvdabalk var resultatet av en kompromiss mellan Upplandslagen och Östgötalagen. I förhållande till Upplandslagen innebar landslagen en inskränkning av istadarätten för descendenter och kollateraler till ett led, medan den innebar ett införande av densamma i götalandskapen. Som Liljeholm påpekar är nämligen en av de saker som slår en vid granskning av Östgötalagen den fullständiga frånvaron av istadarätt [A. Filip Liljeholm, Medeltida arvslagar och släktskapsbestämning. Studier i svenskt diplomatarium, Personhistorisk Tidskrift 1950, s 85-111]. Detta pekar på fundamentala skillnader i uppfattningen om släkt, jordägande och arv. Liljeholm konstaterar att: Ägde t ex en person gods i både Uppland och Östergötland, så kunde den rättmätige arvingen i det förra landskapet vara en annan än i det senare [s 85].
Man kan därför inte förvänta sig att landslagen fungerade som ett aldrig ifrågasatt rättesnöre vid arvskiften under senmedeltiden. Landslagens bestämmelser verkar i stället ofta i medeltida rättspraxis ha uppfattats som intressanta synpunkter (konstiga nymodigheter?) snarare än något tvingande regelverk, för att spetsa till det litet. Liljeholm har gällande landslagen (Kristoffers) konstaterat att den hade väl knappast giltighet i Uppsverige mer än under hans regering [s 109]. Kung Karl Knutsson gjorde helt enkelt i arvssammanhang Upplandslagen till landslag.
Frågan om morgongåvans ärvande i det ovannämnda specialfallet har alltså knappast något svar som kan uttryckas så att 'eftersom landslagen [eller landskapets lag] stadgade att...så...'. I praktiken torde det relativt ofta ha blivit en förhandlingsfråga, där morgongåvebrevets formuleringar spelade en minst lika viktig roll som lagtexterna. Det kan förefalla märkligt att Sven Kanna (sparre), när han den 1 juli 1411 utfärdar morgongåvebrev till sin hustru Katarina Arvidsdotter (Valsjö-ätten), formuleras det så att: ...ok wil oss Gudh plagha, som Gudh forbiude [!], at vi barnløs atskiljas tha hawe thet vara morghongawor, som længer liwer... [DS 1446]. Det är ju precis det som landslagen stadgar och följaktligen borde det egentligen inte finnas någon anledning att skriva det i brevet.
Emellertid låg en stor del av Katarinas egen arvejord i Södermanland och det Sven egentligen säger är att för hans morgongåva, som enbart omfattar jord i Uppland, skall landslagen (eller Upplandslagen) gälla. Det är alltså inte bara så att skrivaren formelartat talar om att lagen ska följas, utan här ger brevet en klar anvisning om vilken lag. Detta var ett viktigt förtydligande med en rättspraxis där det inte alltid var så lätt att förutse vilken lag som skulle komma att tillämpas vid ett framtida arvskifte.