Titel: Homosexualitet förr i tiden
Skrivet av: Torsten Berglund skrivet 2000-05-10, 00:10
Till Håkans och Rolfs svar på Leif Boströms inledande fråga om hur homosexuella handlingar betraktades i det svenska samhället och i svensk rättskipning på 1600- och 1700-talet, vill jag gärna tillfoga ytterligare några litteraturreferenser, samt några exempel på rättsfall eftersom det trots allt förekommer sådana i svenska rättegångshandlingar, om än mycket sparsamt.
Först och främst måste sägas att frågan om orsaken till tystnaden kring homosexuella handlingar i det tidigmoderna samhället inte är helt lätt att besvara, vilket framgår av den diskussion som pågått mellan forskare såväl i Sverige som utomlands. Bland annat har historikerna Jonas Liliequist och Eva Österberg skrivit några intressanta uppsatser över ämnet i tidskriften Lambda nordica (Scandinavian University Press). Liliequist skriver i Staten och ”sodomiten” - tystnaden kring homosexuella handlingar i 1600- och 1700-talets Sverige (Lambda nordica 1995:1:1-2, s 9-31) inledningsvis om rättsläget: ”I det medeltida Sverige var homosexuella handlingar endast straffbelagda i kyrklig rätt. Äldre Västgötalagen stadgade böter för den som beskyllde en man för att ha låtit en annan man 'driva otukt' med sig, men det var först i 1608 års appendix till landslagen som homosexuella handlingar i sig kom att straffbeläggas enligt världslig rätt”. Trots kriminaliseringen så är enligt Liliequist endast ett 20-tal rättsfall av homosexuella handlingar mellan män kända från 1600- och 1700-talet, och i 1734 års lag saknas helt föreskrifter. Detta har föranlett en del forskare att dra slutsatsen att homosexuella handlingar inte betraktades som särskilt farliga, och att lagen endast straffbelade handlingar som kunde leda till avkomma (hor, lönskaläge), eller som man trodde kunde leda till avkomma (tidelag), d v s att samhället inte i första hand bekymrade sig om den sexuella handlingens syndiga karaktär utan framför allt om den oönskade avkomman. Liliequist vänder sig dock mot detta. Bland annat visar han att trots att 1734 års lag inte reglerade sådana handlingar, så finns ändå exempel på att män dömdes hårt för homosexuella handlingar. Exempelvis dömdes drängen Arvid Arvidsson 1761 till döden för försök att utöva ”sodomiteri” med flera personer, men Göta hovrätt ändrade straffet till 2 år på fästning och livstids förvisning från den ort där brotten hade begåtts (Göta hovrätts brottsmålsutslag 16/7 1761, BIIA:67). Bägge instanserna åberopade 10 kapitlet Missgärningsbalken som föreskrev straff för tidelag - en analogitolkning av straffbudet som var fullt legitim på 1700-talet.
Liliequist visar med flera exempel att homosexuella handlingar mellan män knappast sågs som oproblematiskt trots ”tystnaden” och de fåtaliga rättsfallen i Sverige. Utomlands, fr a i England och Holland, pågick intensiva kampanjer mot ”sodomiter” i början av 1700-talet, och bara under åren 1730-32 lagsöktes ca 300 och avrättades ca 70 män och ynglingar för homosexuella handlingar i Holland. Liliequist finner i 1699 års svenska lagkommission en förklaring till tystnaden och utelämnandet i den nya lagen 1734. Landshövdingen i Gävle hade yrkat på att man skulle införa en passus i lagen om sodomitiska synder varav det fanns ”trenne”, men detta avvisades av lagkommissionens ordförande med motiveringen att det var bättre att förtiga dessa synder, och skulle det vara så illa att någon begick ett sådant brott så skulle han ändå få sitt straff. Sodomi skulle även i fortsättningen straffas, men folk i allmänhet skulle så långt som möjligt hållas ovetande om denna synd. Ett kungligt brev till Svea hovrätt 1713 förskrev att försök till sodomi skulle straffas genom skarpt risslitande i stängt rum, hemlig absolution i sakristian och tre års fästningsarbete i Marstrand, allt för att undvika ”förargelse”. Rättegångar hölls bakom lyckta dörrar och även landsförvisning utdömdes under 1700-talet. Exempel på det senare är korpralen Anders Roos och dragonen Jürgen Weiss som under ett års tid haft umgänge och som 1715 dömdes till gatulopp vid regementet och sedan landsförvisning för att ”hämma och betaga anledning till sådane synders vidare inritande” (Generalkrigsrättens utslag 5/9 1715, Generalauditörens handlingar 11710 1715 nr 51, RA). Ett annat exempel är rättegången i Stockholm 1719 mot kaptenen Johan von Hoen, som anklagades för närmanden och otukt med 17 soldater och en trossdräng, och som under stort hemlighetsmakeri dömdes till döden men benådades till 4 veckors fängelse på vatten och bröd och därefter landsförvisning (Kommissorialrättens rannsakningsprotokoll 19/11-9/12 1719; utslag 9/1 1720, ÄK 199, RA). 1734 dömdes två fångar och 1735 ytterligare två fångar på Marstrands fästning till döden för sodomi, men avrättningarna skedde i tysthet tidigt på morgonen för att inte väcka uppmärksamhet, eftersom ”den begågna synden uti vårt rike är stum och okunnig”.
Liliequist skriver att detta var en omsvängning jämfört med tidigare på 1600-talet då homsexuella handlingar straffades offentligt i avskräckande syfte. T ex hade den 16-årige drängen Olof Nilsson våldtagit en 8-årig pojke och dömts 1629 att kastas levande på elden (Stockholms stads tänkebok 20/7 1629). Två kyrkoherdedrängar i Töfsala sn dömdes 1665 av Åbo hovrätt att avrättas med yxa och brännas på bål i den socken där den sodomitiska synden hade förövats (Åbo hovrätts utslag 16/10 1665, Diarium för Åbo och Björneborgs län höstsessionen 1665). 1680 halshöggs offentligt och brändes på bål en ung dräng i Älvdalens härad i Värmland som legat med en pojke 'såsom.en kvinna' (Göta hovrätts resolution 27/11 1680, EVAA:63). Tolvårige vallpojken Lars Larsson dömdes 1684 till offentliga kroppsstraff och uppenbar kyrkoplikt för att han ”pappat” drängen Per Perssons ”hemlige lem” (Svea hovrätts brev 22/10 1684, Kopparbergs länsstyrelse, Landskansliet DII:11).
Professor Eva Österberg har delvis en annan infallsvinkel än Liliequist beträffande orsakerna till tystnanden kring homosexuella handlingar i uppsatsen Den synliga och den osynliga synden. Sexualitet i norm och verklighet under 1600- och 1700-talen (Lambda nordica 1996:2:1, s 58-70). Hon utgår från att samhällets kontroll av sexualiteten hade sin rot i arvssedvanorna, och att det var fruktan för en oäkta eller ”felaktig” avkomma som i första hand upprörde och föranledde rättsliga åtgärder, inte kristen moral eller den sexuella handlingens speciella karaktär. Eftersom homosexuella handlingar inte kunde medföra någon avkomma, så framstod den inte som något större hot. Hon vidareutvecklar också sina tankar om det dåtida samhällets tystnad och ointresse för homosexualitet, som hon anser måste sökas i djupare liggande mentaliteter och tidsanda. 1600-talsmänniskan intresserade sig i första hand för det yttre synliga beteendet, inte för individens inre identitet, och samhället ingrep bara om den yttre anständigheten hotades. Så länge man spelade sin roll väl och inte öppet utmanade den yttre anständigheten, brydde sig omgivningen inte så mycket om vad man gjorde i det tysta.
Österberg konstaterar också att det är ännu svårare att finna exempel på sexualitet mellan kvinnor än mellan män under 1600- och 1700-talet, men att lesbisk kärlek dolde sig bakom vissa, men långt ifrån alla, av de fall då kvinnor klädde sig i manskläder och försökte leva utåt som män. Österberg lyfter fram det kända svenska fallet från 1729 med Ulrika Eleonora Stålhammar (se Elgenstierna VIII, s 7) som vid 24 års ålder 1713 gav sig av från släktgården Stensjö i Svenarums sn och red till Stockholm, klädde om till karl och antog namnet Wilhelm Ekstedt. Under detta namn tog hon sedan värvning 1715 som hantlangare vid artilleriet i Kalmar, och hon gifte sig i april 1716 med pigan Maria Lönman. Detta fall har tidigare också behandlats av bl a professor Jan Eric Almquist i Svensk juristtidning 1939, s 168, och av historikern Fredrik Silverstolpe i uppsatsen Äktenskap mellan kvinnor under 1600- och 1700-talen (Lambda nordica 1989:1, s 188-204). Maria Lönman fick 14 dagar efter giftermålet reda på ”Vilhelm Ekstedts” rätta kön, vilket inte gjorde henne avogt inställd; de fortsatte sitt äktenskap hela tio år ”uti mycken sämja och kärlek” och Maria kunde inte högre önska än att ”uti en så nära kärlek få förbliva”. När deras sak prövades i Kalmar rådstugurätt 1729 visste inte rådstugurätten vilket straff som borde tillämpas, utan målet hänsköts till Göta hovrätt. Österberg skriver att någon världslig lag som var anpassad till att hantera intima relationer mellan kvinnor fanns inte, och hovrätten utgick därför från Gamla Testamentets Femte Mosebok 22:5 om att en kvinna inte skall bära vad till en man hör osv. Dessutom hade kvinnorna förlett prästen i hans heliga ämbete och gycklat med naturen när de ingick äktenskap, och för detta menade hovrätten att dödsstraff kunde utdömas, men slutligen utdömdes en mild dom som ytterligare mildrades av Kungl Maj:t - en månads fängelse för Ulrika Eleonora Stålhammar och åtta dagars fängelse för Maria Lönman.