Titel: Otrohet under 1600-talet
Skrivet av: Stig-Ove Wisberg skrivet 2010-02-23, 16:27
Torsten Berglund skriver den 7/2 att Dödsdomar i häradsrätten underställdes alltid regelmässigt hovrätten. Det är inte helt korrekt. Det var många som avrättades utan hovrättens inblandning, vilket kan vara bra att känna till när man läser domböcker. I Rudolf Thunanders bok, Hovrätt i funktion, kan man läsa följande:
Av intresse när det gäller att klarlägga hovrättens verkliga makt att avgöra de dödsdömdas öden är de mål, som kallas punkt 17-målen. Det var sju olika grova brott som räknades upp i rättegångsordinantians 17:e punkt. Samtliga var i lagen belagda med dödsstraff och om alla rekvisit förelåg, om egen frivillig bekännelse avlagts och »laglig, flitig, noga rannsakning och dom» föregått kunde landshövdingarna (och deras föregångare) låta verkställa dödsdomen utan föregående prövning i hovrätten. De sju brott det gällde var
- kätteri i upp- eller nedstigande led och första och andra graden i sidoled (= incest) - tidelag, - våldtäkt, - barnamord. - veterligt uppenbart mord. - röveri på skogar och allmänna vägar samt - dråp som sker med hemgång eller försåtligen å kyrko- eller tingsväg.
När en sådan rannsakning kom på hovrättens bord kunde den dömde alltså redan vara avrättad och hovrättens prövning endast avse det rättsliga förfarandet. Frågan om liv eller död var då oåterkalligen avgjord och bortom hovrättens påverkan.
De sju brotten utgjorde inget oväsentligt inslag i brottspanoramat och man kan undra, vilka dödsdömda brottslingar som egentligen blev kvar för hovrätten att slutligt döma över, när avgörandet över liv och död i så många mål stannade kvar hos underrätterna och överlämnades till landshövdingarna. Ett brott som t ex barnamord utgjorde på 1660-talet 8 % av samtliga underställda brottmål vid rikets alla hovrätter, om landshövdingarna följt ordinantians bokstav att omedelbart »låta rätta» över denna »missgärning» skulle avrättningen redan varit verkställd i majoriteten av dessa mål, när de nådde hovrätten. Deras antal begränsades emellertid genom att kraven var stora: brottet skulle vara »uppenbart» utan varje oklar omständighet och frivillig bekännelse måste föreligga. I förhållande till alla stölder, sedlighetsbrott, våldsbrott etc var punkt 17-målen inte många och framstår snarare som undantag. /Stig-Ove