Titel: Lejdebrev 1750-talet
Skrivet av: Lotta Nordin (Lotta) skrivet 2003-09-30, 21:35
Enligt Dråpamålsbalken med vilja i Magnus Erikssons landslag: XII kap På vad sätt dråparen må komma inför konungen: Nu kommer dråparen inför konungen eller inför någon som är hans ämbetsman i Sverige, för att uppenbara sin gärning. Då skall han hava frist till honom och tillbaka, såsom förut är sagt. Konungen skall giva honom brev till det härad, där gärningen var gjord, och i detta brev nämna en man, som där skall vara närvarande på konungens vägnar, så att det målet lagligen prövas; och häradshövdingen och häradsnämnden skola noggrant undersöka detta mål. Kan det visas, att han gjorde dråpet därtill nödd och med verklig livsfara, då skola de som förut äro nämnda tilldela målsäganden böter, så som de vilja stå till svars inför Gud och sin konung, och pröva den dödes brott, av vad skäl han tvang dråparen att dräpa sig. Om de nämnda kunna utröna det med fulla skäl, att han gjorde dråpet otvungen, då skola de icke tilldela målsäganden böter, utan dråparen skall då fly ur landet och aldrig få fred, förrän han bjuder och giver så fulla böter, som målsäganden åtnöjes med.
Det jag själv sett i domböcker från 1600-talet är att dråparen fick lejdebrev till och från tinget, och när det konstaterades att dråparen tagit till mer våld än nöden krävde så dömdes han till landsflykt, ty rymme dråparen land och får aldrig fred förr än han bjuder rätt för sig (=erlagt full mansbot). När full mansbot var erlagd fick dråparen lejdebrev som skulle utgöra en försäkring mot eventuella hämndlystna i framtiden.
Jag har inte sett till i domböcker eller i lagboken att han fick välja mellan dödsstraff och utvisning. Gällde inte valet snarare att betala böter eller fly landet?