Titel: Begravningssed
Skrivet av: Ingela Martenius skrivet 2011-08-19, 16:09
Ursprungligen var begravningen alltid vid graven. När det gällde framstående personer var det därmed i kyrkan eftersom de begravdes där. Kyrkan kunde användas även i andra fall, t.ex. om vädret var alltför ruskigt. När sedan kyrkorna byggdes om under andra halvan av 1800-talet så att de blev uppvärmda började kyrkorna användas alltmer.
Förr dog man hemma, och stod lik där. Därefter fördes liket i procession - begravningståg - från hemmet till begravningsplatsen, senare alltså till kyrkan. Eftersom den ursprungliga processionen gick till dit begravningen skulle ske, fortsatte man med det när begravningen flyttade in i kyrkan (det var ju f.ö. inte nytt, man hade gjort så med dem som begravdes i kyrkan). När sedan folk mer och mer dog på sjukhus eller andra institutioner blev processionen irrelevant eller förvirrande - varifrån skulle den utgå, vi har ju inte som i t.ex. USA tradition på att begravningsbyråerna tillhandahåller lokaler där den döde kan beskådas och varifrån processioner kan utgå. Många gånger, särskilt i de större städerna, äger begravningen också rum i de särskilda gravkapell som finns på begravningsplatserna. Här är det löpande-band-princip, och processioner ut och in skulle ta för lång tid. Dessutom vill vi idag inte bli påminda om döden och ett begravningståg gör ju onekligen det. När man då inte har ett begravningståg blir en procession in i kyrkan med kistan lite märklig, och i slutändan blev det alltså vanligast idag med en kista som redan står där begravningen skall hållas. Begravningståg blev mindre vanliga på 1960-talet och upphörde mer eller mindre helt - i alla fall i större städer - på 1970-talet.
Även Birgitta Skarin-Frykman, professor em. (etnologi) Göteborgs universitet, har skrivit en del om döden och begravningsseder.