NULL
Skriv ut sidan - Kvalitet inom släktforskningen
Anbytarforum
Titel: Kvalitet inom släktforskningen
Skrivet av: Michael Lundholm skrivet 2014-04-20, 22:24
En mycket intressant diskussion som Lars tagit initiativ till. Kan bara konstatera att det finns många likheter och skillnader mellan släktforskning och forskning som drivs professionellt på våra lärosäten i en mängd olika dimensioner. Och (som denna diskussion visar) att det kanske inte spelar någon roll om man till professionen är forskare och samtidigt fritidssläktforskare; motiven för att ägna sig åt släktforskning kan oavsett samma profession vara helt olika.
Om man tänker sig att släktforskning bara är att ägna sig sina egna anor och utforska dem så tror jag man hamnar i en alltför begränsad definition. Startpunkten för de allra flesta fritidssläktforskare är säkert att man vill veta mer om sina egna anor. Men det slutar, tror jag, för många inte där.
Jag har i allt väsentligt själv slutat med egna anor. Stamtavleforskning är något jag själv istället ägnat mig mycket åt. Startpunkten har dock ofta varit att jag själv härstammat från den gemensamme stamfadern. Jag har dock ett par projekt där jag med säkerhet är helt obesläktad med de involverade personerna. Ett var när jag hittade en tryckt fotobok som var en 70-årsgåva från tidigt 1900-tal. Det var spännande att få lära känna de olika personerna på bilderna närmare. I ett annat nu pågående projekt är syftet närmast att visa att jag själv inte är släkt med de utredda personerna och därmed vederlägga vad som påstås i viss genealogisk litteratur.
Men i grund och botten menar jag dock att forskning alltid är ett och samma. Ska man mena att man vet något kan det inte ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv vara någon skillnad på om man är fritidssläktforskare eller professionell (historiker eller något annat)!
Självklart är det så när olika individer ägnar sig åt en hobby så har de olika motiv för detta. Det kan vara så att det är ren terapiverksamhet. Det är helt OK. Men i den stund man vill gentemot andra hävda att det förhåller sig på ett visst sätt blir man tvungen att acceptera att andra ställer krav att resultaten ska kunna vidimeras.
Inom släktforskningen innebär det att i praktiken att påståenden ska beläggas i källor och därmed kunna kontrolleras. Det kräver källhänvisningar. Här är det väl bara att konstatera att om två släktforskare diskuterar detta problem finns det minst tre uppfattningar. Visst är det bra om det finns en norm, och jag har försökt att argumentera för en i olika sammanhang, men självklart är det så att olika normer kan ha samma funktionalitet.
Hur höjer man då kvaliteten? Ett problem är att det är alltför lätt att publicera skit (på nätet till exempel) och lite jobbigt och tidskrävande att publicera i de mer kvalificerade fora som finns för släktforskare t.ex. Släktforskarnas årsbok, Släkt och Hävd samt Svensk Genealogisk Tidskrift. Det är svårt att komma runt detta grundläggande incitamentsproblem. Släkthistoriskt Forum, Diskulogen mfl tidskrifter har inte samma ambitionsnivå och uppnår heller inte samma kvalitet!
Jag vill i perspektiv av detta hävda att det riktigt stora problemet därför är att alltför få släktforskare har ambitionen att publicera sina resultat och dessutom än färre i den typen av publikationer som har vissa kvalitetskrav. De tidskrifter jag nämnt ovan som kvalitetstidskifter har nämligen i praktiken peer-review. Redaktören granskar nämligen artiklarna och ofta tas det in kommentarer och synpunkter från andra. Redaktörsbytet på årsboken lämnar dock en viss osäkerhet inför framtiden om denna. Problemet är inte frånvaron av peer-review utan istället att så få vill ta omaket utsätta sig för densamma. Ytterligare ett skäl till varför det är bekvämt att lägga ut odokumenterade uppgifter på sin hemsida!
Och tro inte att det är annorlunda i den professionella forskarvärlden: Alla ogillar att bli granskade!
Jag tror inte att lösningen på detta problem med kvalitet i släktforskningen är mer peer-review; den finns där den behövs och kommer säkerligen att utvecklas om det finns behov. Lösningen är att fler ska dokumentera sina resultat publikt. Som Stefan skriver är det ju onödigt att tre personer oberoende av varandra dokumenterar en födelse i en dopbok. Bättre att den förste delger andra detta resultat. Här vill jag hävda att DISBYT fyller en utomordentligt viktigt funktion, frånvaron av källhänvisningar till trots. Här finns i vart fall en viktig möjlighet att kolla vad andra gjort.
Att delge andra blir än viktigare när det gäller mer komplicerade problem som inte låter sig lösas med en enkel hänvisning till en födelsebok. Här duger det inte att ducka med källhänvisningar! Och DISBYT räcker inte eftersom det oftast måste till en argumentation och användning av flera olika källor. En artikel med källdokumentation publicerad på ett sådant sätt att den blir bevarad till eftervärlden och på något sätt sökbar via bibliografiska och andra databaser blir då det naturliga svaret.