Titel: Åbo
Skrivet av: Marita Fagerlund skrivet 1999-03-04, 15:45
Hej! Jag gjorde under 1991 ett examensjobb i Arrendets historia och vill nu dela med mej av mina kunskaper i ämnet. Det är ett omfattande ämne så jag skall försöka var kortfattad. Åborätt är en ärftlig besittningsrätt som inte kan hänföras till dagens arrende utan snarare till den 1907 införda tomträtten. Tomrrätt innebär att innehavaren av rätten äger hus ock hägn själva men marken ägs av någon annan, förr oftast av frälset. Där av förekommer åbo slarvigt uttryckt även på frälsejord där bonden inte alls äger hus och hägn, men där släkten kanske suttit på samma gård i generationer. Så slarvigt skulle man allså kunna säga att en åbo var en arrendator med viss arvsrätt. Arrende som begrepp har vi inte haft längre än sedan 1620-talet och då var det en inkomst från hamnar, provinser på andra sidan Östersjön. En arrendator var då ofta en friherre på en Kungsgård. Arrende lagstiftningen började dock byggas upp långt tidigare. Redan på 1200-talet arrenderade kyrkan ut jord med möjlighet att genom arv föra den vidare i släkten. Denna jord kallades allmänningsjord. Åbon erlade en årlig avrad till ägaren, dvs häradet eller landskapet. Så småningom övergick allmänningsjorden till Kronan, som då erhåll avraden. 1696 kunde innehavare av denna jord genom skatteköp första gången komma över denna jord. Landbolegan är den egentliga motsvarigheten till dagens arrende. Dessa bönders står oftast som brukare, bonde eller hemmansinnehavare i husförhörslängderna. I och med 1734 års lag fick landbon överlåta rätten till jorden, om jordägaren kunde godkänna den nya brukaren. Upplåtelse tillsvidare var vanligt. På 1700-talet kunde ett dåligt plöje kallas för landbofåra beroende på att när landbon var på godset ansträngde han sig inte för att göra ett gott arbete och hemma vart gården lidande pågrund av det betungande dagsverket. Lanbon var under 1700-talet helt utlämnad till adeln, som när som helst kunde kasta ut honom eller ta pant i bondens lösöre om han inte ansågs fullfölja sina skyldigheter. En flyende eller triskande bonde kunde även tuktas med våld då adelsmannen hade husbondemakt över sin landbo. 1789-1810 fick 2/3 av bönderna det rättsligt bättre då skattebonden fick full äganderätt till sin jord och många kronobönder kunde köpa sina hemman. I och med detta hade frälsebonden fått en sämre status än övriga bönder. De blev inte, som skatte- och kronebonden, valbar till Riksdagen och hade heller inte rösträtt. Odalhemman slutligen var sådan jord som sedan urminnes tid varit föremål för enskild ägande rätt.