Titel: Dräng
Skrivet av: Ingela Martenius skrivet 2009-06-08, 06:35
Det finns inget enkelt och enhetligt svar på varför pigor och drängar flyttade runt. Varför byter man arbetsplats idag? Det är naturligtvis individuellt. Men ett allmänt svar kan se ut så här: När man först började tjäna så var det gärna i den egna socknen, ofta ganska nära hemmet och/eller nära ett syskon, kanske t.o.m. på samma gård. Efter ett år (kontrakten var i allmänhet på ett år, från 01 nov till 24 okt från 1830-talet, dessförinnan var fardagen Mickelsmäss, men det fanns också på vissa håll halvårskontrakt) eller två flyttade man, och man kan då ofta se att flera bryter upp från samma gård eller intilliggande gårdar och beger sig till ett annat område i socknen eller en annan socken. Man kan ibland också se hur samma pigor och drängar arbetar 3-5 år på samma gård och så plösligt slutar allihop och ger sig av åt olika håll och det utan att yttre förhållanden, som t.ex. husbonde, ändras - då är det lätt att tänka sig att det var ett gott kamratgäng som jobbade bra ihop och när en eller ett par av dem av olika orsaker var tvungna att flytta så slutade allihop, för då var det inte så kul längre. Båda situationerna visar att man gärna höll ihop i gäng. Naturligtvis kunde det också vara så att man fick en bätre plats någon annan stans. T.ex. om man arbetat i flera år, men inte kunde avancera - jo då, det var skillnad på en stordräng och en vanlig dräng i fråga om både betalning och arbetsuppgifter - då kanske man blev erbjuden en bättre plats, en plats som stordräng, på en annan gård. Vad man kanske inte tror idag är att det också tjuvades drängar och pigor från en gård till en annan - vissa tider var det nämligen ont om tjänstefolk och då kunde bönderna bjuda över varandra (fast det långa tider var olagligt) för att få bra folk till gården; det finns exempel på tjänstefolk som stämde sina förra arbetsgivare för att de inte fått ut all extrabetalning de lovades då de anställdes. Man flyttade också av ren äventyrslusta, för att få se något annat. Det märks särskilt efter att kommunikationerna förbättrades. Ungdomar förr var inte så annorlunda mot idag - vilken svensk au pair i USA eller Australien stannar idag mer än ett år hos samma familj även om de trivts bra? Då som nu var jobbet detsamma och ganska trist - men man kunde variera sig genom att träffa nya arbetskamrater, se nya omgivningar etc. Kanske man kunde lära sig något nytt också. Det var också vanligt att man tjänade i 2-4 år, sedan vände man hem till föräldrarna och hjälpte dem på gården/torpet medan det hemmavarande syskonet gav sig ut, och så byttes man av inom syskonkretsen så att en eller ett par alltid var hemma medan resten var ute och tjänade. När man då vände tillbaka ut i arbetslivet kunde man ju inte vänta sig att få komma tillbaka till samma gård. För de flesta var dräng/piga ett genomgångsyrke: i bortåt tio år tjänade man, fick ihop kläder för resten av livet (både pigor och drängar betalades delvis i kläder; för pigorna var det större delen av lönen - de fick själva väva de tyger de skulle ha som lön, på arbetstid), sparade kontanter och så gifte man sig och tog över ett torp, kanske efter föräldrarna. Eftersom det för så många var ett tillfälligt yrke innan man skulle slå sig ner någonstans för gott så tog man tillfället i akt och flyttade så mycket man kunde. Att drängar och pigor flyttade mycket var faktiskt nationalekonomiskt bra: de förde med sig nyheter inom alla områden, dels först till alla de olika ställen de arbetade på och dels - kanske viktigast - till det ställe där de sedan blev bofasta.
Det var också skillnad på vanliga drängar och statardrängar. Drängar och pigor fick vanligen inte gifta sig (husbondfolket tillät det inte), medan statardrängar måste vara det (statarkontraktet var för hela familjen; hustrurna skulle t.ex. mjölka). En dräng och en piga som ville (eller måste) gifta sig men inte hade sparat ihop tillräckligt eller hade föräldrar vars gård/torp de kunde överta fick då ta tjänst som statare. Statarnas villkor var ofta eländiga, och de flyttade mycket för att se om de kunde få något bättre någon annanstans.
Naturligtvis fanns det då som nu bättre och sämre arbetsgivare. Precis som nu försökte man snarast möjligt flytta ifrån de dåliga och man blev kvar längre hos de bra. Men omvänt så var det också så att de klokare bönderna försökte behandla sitt tjänstefolk så pass bra att de stannade längre - för exakt som idag så kostade det att anställa nytt tjänstefolk, de måste läras upp i olika sysslor som var annorlunda på den här gården jämfört med andra; både pigor och drängar förväntades kunna arbeta självständigt och då måste de vara väl bekanta med just den här gårdens rutiner. Statarfamiljer ansågs däremot vara mer utbytbara, arbetet var mycket standardiserat och utfördes alltid under uppsikt av en rättare, och det kostade därför inte så mycket att byta personal.