Titel: Vallonernas släktnamn
Skrivet av: Carl-Fredrik Hanzon skrivet 2003-11-12, 23:38
Det finns ju såväl en geografisk som en tidsmässig faktor i tendensen att frångå de ursprungliga vallonnamnen av fransk typ och övergå till att använda patronymika.
Vid de uppländska bruken; t. ex. Leufstad, Österby, Gimo, Forsmark och Karlholm, behöll man på ett helt annat sätt än vid de mindre bruken i övriga Sverige sina namn. En av de främsta anledningarna till detta, var naturligtvis att det vid de förstnämnda bruken bodde så pass många valloner, att de kunde bilda egna församlingar (kalvinistiska eller reformerta), och behålla mer eller mindre självständiga samhällen (jfr många invandrartäta områden i Sverige av idag; t.ex. Rinkeby, Södertälje och Rosengård i Malmö) där man huvudsakligen umgicks och gifte sig inom gruppen.
På så sätt behölls och konserverades sedvänjor och andra kulturella företeelser som språk (åtminstone i början), musik, folklekar, mat etc. Det lär ju fortfarande i de uppländska brukstrakterna fortfarande finnas en eller annan åldrig person som uteslutande har vallonsk härstamning. Det är knappast att förundra sig över att även namnskicket bevarades på ett helt annat sätt än i det övriga bruks-Sverige.
Vad beträffar de mindre bruken i t.ex. Östergötland, Närke, Södermanland och Norra Småland, var utvecklingen delvis en annan. De flesta vallonsläkter behöll i regel sina franska namn i de första generationerna (eller under 1600-talet, om vi ska generalisera lite), men under sådär tredje/fjärde generationen (eller början/mitten av 1700-talet) började seden påfallande ofta vackla, och i många fall ersattes namnen successivt med patronymika (dvs när sonen till Lorents Muskin började kalla sig Lorentsson eller dottern till Pier Allard börjar skrivas som Persdotter [Jag är f.ö. släkt med båda]). Det finns även gott om mellanformer eller övergångsformer, med både patronymikon och vallonnamn. Detta är dock inte något specifikt vallonskt - det förekommer hos de flesta familjer med släktnamn vid denna tid.
Det kan finnas flera orsaker till att de vallonska namnen inte på samma sätt som i Uppland kan hävda sig. Jag vill främst peka på tre troliga, och i många fall även samverkande orsaker: giftermål, kyrklig kontroll och social kontroll. Under de första generationerna gifte man sig även här huvudsakligen inom de invandrade vallonfamiljerna, men eftersom vallontätheten inte alls var lika stor som vid Upplandsbruken, fanns det det efter några generationer inte så många vallonska äktenskapskandidater som man inte redan var synnerligen nära släkt med, varför man började snegla på såväl de icke-vallonska bruksfolket som bondebefolkningen i det omgivande landskapet. Eftersom det dessutom fanns för få valloner för att de i längden skulle kunna hålla egna /reformerta/ församlingar, inlämmades de så småningom bland de vanliga församlingsfolket. Hos många präster fanns en tendens att förringa inte bara det reformerta arvet, utan även det vallonska; Nu ska vi göra svenskar av dem, varför övergången till svenskt allmogenamnskick mycket väl kan ha initierats av församlingsprästen. Dessutom var det sociala trycket stort. Många valloner (eller vallonättlingar ska vi nog vid denna tid börja kalla dem, eftersom de [av sagda skäl] i regel inte längre bara hade vallonsk bakgrund) tyckte sannolikt att man inte ville sticka ut och tro att man var något, och fanns i stället en trygghet i att även namnmässigt inte skilja sig från grannar och övriga församlingsbor.