Titel: Ur Svenska dagstidningar
Skrivet av: Stefan Simander skrivet 2013-10-27, 10:59
Titel: Dalpilen Datum: 1898-01-28 Sida 2
Zigenarläger. Ett sällskap zigenare, - mer än 30 stycken, har med myndigheternas tillstånd fått löfte slå läger på Stora holmen i Avesta. 6 tält, svarta och ruskiga, restes ock inom kort den 25 d:s. De få vistas här till måndag i nästa vecka, för så vidt icke några oordningar med anledning af deras härvaro komma i fråga, i hvilket fall de genast måste bryta upp. Hittills har allt varit fredligt och lugnt, men dock tyckes befolkningen i närheten redan efter ett dygns bekantskap med resenärerna fått nog af deras efterhängsenhet och tiggeri. Litet hvar har sina dörrar stängda för att i någon mån slippa undan deras erbjudna tjänster. Deras tjänstvillighet går nämligen så långt, att de sjäifva ur skåp och hyllor plockar fram och undersöka de kopparkärl som möjligen behöfva repareras, och bra handfast måste man vara för att ej ett kärl, hvarpå någon skavank kan upptäckas, ej medtages och enligt deras utsago skall återkomma bättre repareradt än hvad någon annan inom vårt lands gränser kan åstadkomma.
En midsommarsfest wid Ronneby brunn. Den fest, som af brunnssällskapet arrangerats midsommarafton, war i allo wäl lyckad, och dess gamman led endast ett knappt märkbart afbräck genom de få regndroppar, som föllo strax wid dess början för att likwäl snart upphöra. Ett storartadt anslag, anbragt wid ingången till helsobrunnen, hade dagarne förut förkunnat, att hertig Antonius i lilla Egypten, hwars bild in Lebensgrosse fanns målad på affischen, skulle komma att anställa en bröllopsfest för sin dotter Preciosa, som gick att förmälas med Sebastian, stamfurste till Gosen m. m., m. m. Hertig Antonius war, såsom man kanske gissat, höfdingen för ett zigenarsällskap, bland sina till bortåt ett 20-tal uppgående medlemmar, inneslutande åtskilliga mörkhyade skönheter, hwilket af den nödige riddaren af Rottneborg, hr Robert Bruce, och hans dygdädla gemål, fru Blida från Hallingdalen, erhållit gunstigt tillstånd att uppslå sitt tält på deras område och der anställa förmälningsfesten.
Wid 5-tiden på e.m. syntes det lysande följet komma utgående från platsen bakom stora badhuset, dragande öfwer brunnsparken upp mot Rottneborg (restaurationspaviljongen på höjden i parkens södra del), nedanför hwilken på den gröna gräsplanen dagen förut en statlig majstång blifwit rest. Tåget bestod af både ridande, ätande och gående och inneslöt, utom höfdingen och hans familj, flera notabla personligheter, såsom: Esmeralda, Carmen; Mignon och Lothario icke att förglömma. Till det egentliga zigenarföljet hade som eftertrupp slutit sig en skara swenskt bondfolk, deribland åtskilliga täcka dalkullor. Då tåget anländt fram till Rottneborg, anhöll höfdingen hos det höga herrskapet om tillstånd att så slå läger, hwilket bewiljades, hwarpå riddaren och hans fru, åtföljde af pager, utträdde ur borgen och wisade sig för allmänheten.
Sedan höfdingen derefter i spetsen för zigenarföljet gjort sin uppwaktning för det nådiga herrskapet och dessa åtföljt honom till lägret, talade han å sin stams wägnar: Wi komma från fjerran, fjerran land, Der Ganges bland Palmerna brusar, Wi komma från Nilens heliga strand...
Wi älska ej nordens sträfwa natur, Men längta till warmare zoner, Nog sjunga små foglar i björk och i fur, Men ej wi förstå deras toner. Och folket begapar wår brokiga hop, Man skrämt wåra barn med sitt warnande rop, Och fastän de stamma från mäktiga kungar. Så kallar dem folket för tattareungar.
Nu draga wi in på er wänliga mark Bland grönskande kullar och dalar, Med riddareborgar i lummig park, Med rosor och näktergalar. Wi bedja om fristad, wi bedja om hägn...
I, stränge herr riddare, ädlaste fru, Så låt oss er gästfrihet prisa! Wi tråda wår gladaste dans för er nu, Wi sjunga wår muntraste wisa. Wi sota er skorsten, wi mura er härd, Wi bota er kittel, wi feja ert swärd, Wi tyda i stjernor, wi spå uti händer Hur lefnadens saga för eder sig wänder.
Ett älskande brudpar framför er ni ser, Wårt folk till stor glädje och gamman, Och om eders nåde sitt bifall ger, Så ämnar jag wiga dem samman. En hertig af Lilla Egypten han är Och hon är min dotter så kär. Wår stam är nu redo till glada dansar, Wi tomma med rosor och bröllopskransar.
Sedan riddaren af Rottneborg i nödiga ordalag gifwit sitt samtycke, knäböjde höfdingen för den sköna borgfrun och skred derefter till bröllopsceremonien. Twenne zigenare framburo en wäldig marzipangris, i hwars rygg en kolossal gaffel war instucken. Höfdingen drog sin knif, delade grisen i twenne hälfter och lät brudparet äta deraf, tilläggande, att de ej skulle åtskiljas förr än de båda halfworna af det sönderstyckade djuret åter wuxit samman. Derpå göt han ur en österländsk urna egyptiskt palmwin i twenne bägare, dem brudparet fick tömma. Sedan krossades pokalerna med de orden, att de båda älskande ej skulle åtskiljas förr, än de spridda glasskärfworna åter fogat sig tillsamman. Slutligen brötos twenne blommor från en törnrosbuske, räcktes åt brudparet för att tryckas mot deras läppar och sönderplockades sedan af höfdingen, som förklarade, att dessa tu ej skulle skiljas åt, förr än de kringfladdrande bladen åter wuxit samman till doftrika blommor. Härefter swängde han sin staf öfwer deras hufwuden och förklarade att förfädrens sedwänjor woro följda. Zigenarne tågade nu ned till majstängen och utförde sin i programmet utlofwade fandango, hwilken dock förrådde den mest omisskänneliga likhet med wår sedwanliga fransås, något som enligt höfdingens vitsord antydde att hans stam hölle på att civiliseras. Snart öfwergick fandangon till en allmän ringdans kring majstången, hwarwid de brokiga zigenar- och rättwiksdrägterna blandades med wanliga sommarkostymer. Omsider tågade man ned i salongen, der kaffekopparne försigtigtwis blifwit placerade, på det ej de stänkande regndropparne måtte späda ut den ädla Moccan och komma noggranna finsmakare att hwiska: sjöskadadt brasilianskt.
Sedan dansen pågått en stund inne i salongen, ljödo fanfarer och man drog ut på brunnsplanen, der winbålar stodo i beredskap. Doktor Gustaf Meyer förestog en skål för midsommarqwällen, framhöll hurusom den med kransar prydda majstången helt wisst för en hwar måste framkalla en bild af hans egen hembygd i denna qwäll, om än bilden blefwe något idealiserad till följd af Ronnebynejdens owanligt rika fägring. Han afslöt sitt tal med ett poem, hwarur wi anföra några strofer: Så samla då minnen för kommande dar Af allt det sköna, som nejden bar, Af allt hwad sommaren bjuder. Att ännu i winterns sena qwäll, När stormen tjuter så hemsk och gäll, En näktergalston från midsommarqwäll Uti edra öron ljuder!
Se sommarnatten i norden är kort, Och hastigt jagar morgonen bort Ve skuggor, som smyga längs jorden. Så låtom oss dricka en jublande skål För wårens dagar, som nått sitt mål, För midsommarnatten i norden!
Dansen fortsattes derpå till kl. 9. hwarefter de små ångsluparne flitigt förde grupper af täcka zigenerskor och näpna dalkullor fjerran till stränderna af lycksalighetens ö eller den förtjusande Karöns många sommarvillor. I sjelfwa brunnsparken såg man ännu en stund några brokiga gestalter röra sig, men snart blef äfwen der folktomt, dunklet bredde sig kring nejden, och ej ens de i programmet omnämnda reklam-näktergalarne utanför villan n:r 4 tycktes kunna leta rätt på notbladen till sina prisade sånger. Äfwen de tego. (Bl. l. T.)
Korset i Storbyn. Då för ett par veckor sedan meddelande till Länstidningen gjordes från Järna om de två i Storbyn funna människoskeletten tillades, att ingen på orten nu lefvande person hört någon tradition om, att i denna by en tragedi skulle ha utspelats. Emellertid kunna, enligt hvad nu blifvit kändt, några gamla personer berätta följande som de af gångna fäder hört:
Någon gång under den tid Järna ännu var kapell under Nås hände det att ett zigenaresällskap hade slagit läger i närheten af Järna kapell. I det kringflackande sällskapet fanns äfven ett par gamla personer, som vid flyttningarna nu voro till hinders och därför enligt gammalt bruk hos detta folk ett bruk som ännu lär fortlefva - borde skaffas ur tiden. Begäran hade därför blifvit framställd hos kaplanen i Järna att i kyrkogården få nedgräfva de två, som man önskade förpassa, hvilket naturligtvis nekades. I stället lär vakt ha satts kring zigenarelägret för att förekomma mordplanen, som dock omsider lär ha blifvit utförd. Stället, där de mördade blifvit nedgräfda, torde fordom ha varit utmärkt med ett träkors, ty faktum är, att några gamla i Järna ännu lefvande personer kunna omtala, att någonstädes i Storbyn skall vara ett ställe, som fordom kallades Korset.
Sägnen synes ha sannolikhet för sig. Vår meddelare, som tagit de två funna skeletten och särskildt skallarna i närmare skärskådande, fann, att båda kranierna tydligen voro efter gamla personer. Tänderna voro mycket nötta, men alla dock bibehållna och fullt friska med undantag af ett mycket litet hål midt i en hörntand i underkäken hos mannen. De vid skeletten funna pärlorna - som af vederbörande länsman inskickades till k. bfhde - kunna mycket väl halva tillhört en zigenarkvinna.