Titel: Ur Svenska dagstidningar
Skrivet av: Stefan Simander skrivet 2013-10-27, 05:37
Titel: Dalpilen Datum: 1893-08-11 Sida 6
Fiolen i zigenarnes lif. (Kulturhistorisk skizz efter utländska källor) Ett folk med så musikalisk begåfning som zigenare måste naturligtvis ha ett instrument, som i egentlig mening är nationelt. Detta instrument är fiolen, som städse ledsagar zigenaren, som är hans vän, delar hans glädje, ger honom tröst och lindring i smärtan.
I Rumänien, där zigenarne uppgå till 300,000, löpa zigenarbarnen omkring i de så godt som uteslutande för dem anvisade förstäderna försedda med fiol, och ej sällan kan man där få höra en stråkkonsert af nakna, smutsiga ungar. Sålunda uppväxer och zigenaren tillsammans med fiolen, vännen och sedermera försörjaren och tröstaren under mörka dagar. Det är därför ej underligt, att de flesta och mest gripande visorna i den fattiga, primitiva zigenarlitteraturen ha afseende på fiolen.
Intressant och karaktäristisk är sagan om fiolens tillkomst. På ett berg i en vacker skog bodde en flicka i en liten koja jämte sina fyra bröder sin far och mor. En jägare, som ströfvade omkring i skogen efter vildt, hade snart utan sitt eget görande och låtande eröfrat Maras (Marias) hjärta. Men den hårde mannen förblef obeveklig gent emot alla hennes böner och tårar. Förgäves sjöng hon, så ofta hon fick se honom: Käre man från fjärran land, Räck förstulet mig din hand, Vill du, så omfamna mig, Hjärtligt vill jag kyssa dig. Han blef döf för alla hennes böner och all hennes jämmer. Då vände flickan sig i sin hjärtevånda till djäfvulen. Denne kom och lofvade skaffa henne den älskade, om hon ville uppoffra sina fyra bröder. Hon lofvade det. På kvällen kom den lede och tog hennes fyra bröder samt gjorde fyra strängar af dem. Det var fiol strängar. Därpå hämtade han Maras far, af hvilken han gjorde fiollådan, ooh slutligen hennes mor, som han förvandlade till stråke. Sedan spelade djäfvulen och Mara gladde sig, och djäfvulen spelade ett nytt stycke och Mara grät.
»Om din älskade nu kommer, så spela på fiolen och du lockar honom, så att han ej mer går ifrån dig». Den ståtlige jägaren kom, fick höra fiolspelet och stannade hos Mara, tills hin onde en vacker dag hämtade båda två. Men fiolen blef liggande i skogen, tills en zigenare en dag fann den.
I denna saga afspeglar sig fiolens hela betydelse och värde samt zigenarens kärlek till densamma. Fiolen är honom kärare än far och mor, syskon och vänner, dyrbarare än själfva den älskade. Att det var djäfvulen, som skapade fiolen, måste ha sin grund däri, att zigenarens uppfattning af Guds skaparekraft är ytterst virrig. Ja, zigenaren tilltror ej Gud en så snäll och anderik skapelse. Hans tankeflykt höjer sig ej till det kristliga gudsbegreppet, hvaremot helvetet med dess djäfvul, såsom den ende allsuveränen, lifligt inverkar på hans fantasi. Riktigheten af detta påstående framgår af den omständigheten, att zigenarne tala om Kristus såsom »lillguden», hvilken snart nog skall tillträda arfvet efter den gamle Guden, som är ålderdomssvag och bräcklig. Han har öfverlefvat sig själf.
Denne den gamle Gudens hjälplöshet framträder rätt drastiskt i sagan om dess skapelse. Då verlden ännu ej fanns till, heter det, fanns det blott ett stort haf. Då beslöt Gud att skapa en värld. Men han visste ej hvad för sorts verld han skulle skapa. Och han vredgades öfver att han ej hade någon broder, någon vän. Vredgad kastade han sin käpp i det stora hafvet. Då såg han att hans käpp förvandlades till ett stort träd, och under trädet satt djäfvulen och skrattade: »God dag, min gode broder, du har hvarken bror eller vän, jag vill blifva bådadera.» Gud fröjdade sig och sade. »Blif blott min vän, ty någon bror vill jag ej hafva.» Men de båda vännerna drogo ej öfver ens, och en dag sade djäfvulen: »Min gode vän, vi tåla hafva inte roligt tillsamman. om vi inte blir fler. Jag skulle därför gerna vilja skapa flere» Ja, gör det» sade Gud. Zigenarnes djäfvul är sålunda ej den kristliga dogmatikens, djäfvul, utan fastmer en dämon i antik mening, som tänker ondt och gör godt eller tvärtom. Han är med andra ord ett väsen, hos hvilken ondt och godt är likmässigt fördeladt, ett väsen, som kan både skada och gagna, hvilket för öfrigt enligt zigenarens uppfattning är förhållandet med Gud. Deraf ordet dewel, som betyder Gud, men äfven betecknar djäfvul.
Om nu djäfvulen är mänsklighetens Prometheus, så blir han naturligtvis också dess Apollo. I den meningen är han skaparen af zigenarens älsklingsinstrument, fiolen. Men fiolen är ej blott zigenarens vän och tröstare, den verkar ej endast på det mänskliga sinnet, utan sträcker äfwen sin makt och sitt välde till de liflösa tingen. Mest betecknande för fiolens trollmakt är följande lilla täcka zigenarsaga om rosen och musikanten, måhända den skönaste inom hela zigenarliteraturen.
Ett par barnlösa äkta makar, naturligtvis en konung och en drottning, önskade lifligt att få ett barn. Men förgäfves. Då gick drottningen en gång till en gammal kvinna, som kunde allehanda trollstycken, och bad henne om råd. Trollkäringen befalde drottningen att på natten till Långfredagen strax före kl. 12 gå till kyrkogården och gräfva upp ett ben efter en hängd och Påskdagen bränna det till ett pulver samt därpå taga ett flickhår och koka alltsammans i en ny panna samt sedan äta upp det. Drottningen gjorde så som trollpackan hade föreskrifwit och födde en underfull ros, som sväfvade ut genom öppna fönstret och blef hängandc i en rosenbuske. Konungen och tjänstepersonalen uppbjödo allt för att plocka rosen från busken, men hon var så fastvuxen, att all möda var förgäfves. Då ilade konungen vredgad till drottningen och sade: »En ordentlig hustru föder barn till verlden och ej rosor. Men du är en hexa, och med en sådan vill jag ej sammanlefva.» Den sjuka drottningen måste stiga upp ur bädden och aflägsna sig ur landet. År kommo och gingo, och rosen blommade år ut och år in i konungens trädgård likaväl om vintern och hösten som om sommaren och våren. Men så ofta konungen trädde fram till henne för att njuta af hennes skönhet, slöt hon sin kalk och hängde vissnad på sin stängel. Detta vållade konungen bekymmer och sakta mumlade han för sig själf: »Om jag blott visste, hvarför rosen vissnar, när jag kommer i hennes närhet». Dä hörde han en röst ropa: »Kalla hem min mor, så skall jag ej vidare vissna vid din anblick.» Drottningen hämtades hem och rosen blommade skönare än någonsin. Emellertid hade underrättelsen om konungens dotter rosen, utbrett sig öfver allt land och många människor kommo för att se underblomman. Man medförde härliga skänker i tanke att dessa skulle bidraga att ge rosen mänsklig gestalt; men rosen hängde kvar och förvandlade sig ej i en flicka. Äfven trollkarlar, såväl goda som onda, försökte att lösa rosen ur hennes förtrollning, men allt var förgäfves.
Då kom en gång en musikant i kooungens trädgård. »O, det är en underfull ros» sade han, »den får jag lof att kyssa ty plocka den törs jag ej.» Och han kysste rosen. Därpå satte han sig på marken och började spela på sin fiol en så sorgsen visa, att konungen och drottningen, som stodo vid fönstret och lyssnade, gräto högt och ur rosens kalk föllo glänsande perlor på marken. Plötsligt sprang det en underskön flicka fram ur rosen, omfamnade musikanten, kysste honom och sade: »Om någon förut spelat på fiol, hade jag redan för länge sedan fått mänsklig gestalt.» Att musikanten gifte sig med konungsdottern, har väl hvar och en gissat. Ty om kronan tillkommer konsten, så tillkommer rosen, om också i flickgestalt, konstnären. Förmedlaren i fråga om konst och hjärtesaker hos zigenaren är och förblir alltid - fiolen.