Titel: Ur Svenska dagstidningar
Skrivet av: Stefan Simander skrivet 2013-10-26, 15:53
Titel: Dalpilen Datum: 1863-04-11 Sida 3
Tattarfolket. Som bekant, är det nästan omöjligt att utrota den lust som tattar- och i allmänhet zigenarfolk hysa för att wandra omkring, och denna lust kan äfwen inplantas genom kortare samwaro med zigenarfolk utan att man behöfwer wara af deras blod. Ett exempel härpå erbjuder en flicka, hwilken warit tagen under samwaro af fångwårdssällskapet i Wiborg i Danmark. Hon hade fört ett kringstrykande lif sedan barndomen. Wid 16 års ålder kom hon i tjenst i en stad på Jylland och blef wid samma tid berett till konfirmation. Efter twå månaders förlopp lemnade hon tjensten, emedan hon icke wille underkasta sig det twång, hwarmed hon hölls till att läsa lexor. Hon ångrade sig dock straxt och wände tillbaka, men husbonden, som fruktade att hon skulle upprepa detta företag, wille ej ånyo antaga henne, och hon blef derföre anstäld som piga i en annan familj. Från båda hållen fick hon emellertid emottaga intyg om willighet och trohet, och presten omtalar hennes fölhållande under konfirmationsförberedelsen såsom oklanderligt.
Efter konfirmationen lemnade hon staden och flackade under en kort tid omkring på landet, anhölls sedan för lösdrifweri och bedrägeri och dömdes till 8 månaders tukthusarbete. Hon hade ett täckt, tilltalande utseende och det fans intet i hennes blick eller sätt som tydde på att hon tillhörde det i allmänhet så lätt igenkänliga landstrykarfolket. Wäl wisste man att hennes styffar, en flera gånger straffad person, hörde till detta folk, men det säges att med hennes moder är detta icke fallet. Men huru det än förhöll sig med hennes slägt, och hwad man än i detta afseende kunde ha att befara, så trodde dock fångwårdssällskapet i Wiborg, i hwars fängelse flickan utstod sitt straff, att man i betraktande af hennes ungdom och goda uppförande under strafftiden borde antaga henne till föremål för sällskapets werksamhet. Hon kom nu som tjenstepiga till en aktad familj på Seeland och kunde ej ha kommit i bättre händer. Hon erkände också hwad man gjorde för henne. Hon uttalade sin glädje och tacksamhet i de bref, som hon, då hon sjelf ej kunde skrifwa, lät andra uppsätta till fångwårdssällskapet.
På detta sätt stodo sakerna ända tills nu på wårsidan; då mottogs från hennes husbonde en skrifwelse om att hon gått sin wäg utan att komma tillbaka och att man ej war i stånd att upptäcka något spår af henne. Hennes stora glädje, skrifwer han, war att gå ärenden och hon kunde redan flera dagar förut glädja sig som ett barn, då hon hade utsigt att få göra en liten wandring utåt, för att uträtta ett eller annat. Och då det wisade sig, att hon utförde hwad hon blef anbefald skyndsamt och wäl, unnade wi henne gerna den glädjen att äfwen uträtta ärenden på längre bort belägna ställen. Hon fick sålunda tillåtelse att en dag begifwa sig in till den några mil aflägsna staden. Hwad hon der skulle ombesörja, utförde hon ganska ordentligt, men hemsände det med en qwinna som hon träffat på wägen. Sjelf wände hon icke mera tillbaka. Alla sina tillhörigheter lät hon ligga qwar hemma. Man måste antaga, hwad som också sedermera bekräftade sig, att hon, såsom det heter på landstrykarespråket, war på wandring. Den wilda oron hade blifwit henne för mäktig, denna oro, som nästan instinktmessigt griper de kringwandrande, och isynnerhet då wåren kommer med sin friskhet och sitt lif, då allt bryter fram i naturen, leder deras flyktiga fot utan mål från trakt till trakt. Slutligen uppspårades hon och blef anhållen för åtskilliga falska föregifwanden, hwarmed hon i sin osäkra ställning sökt legitimera sig, äfwensom för en del bedrägerier, och hon sitter nu åter i en straffanstalt.
Skampålestraffet undergicks, enligt hwad från Åbo skrifwes, derstädes den 11 Mars 1879 på e. m. af en 59-årig zigenerska, som för utprångling af falskt sedelmynt i en half timmes tid schawotterade wid Tawast-tull.
Titel: Tidning för Wenersborgs stad och län Datum: 1895-03-08 Sida 1
Det är kommunens och i främsta rummet kommunalnämdens, som icke på många ställen författningsenligt ens bryr sig om att utse tillsyningsmän. Äro sådana tillsatta, är det dessas pligt och skyldighet att gripa in. Allmänt synes man nu inse behofvet att skydda sig mot lösdrifvarne, som på sina orter farit fram som fordom zigenarbanden. Flera kommunalstämmor fattade förtiden höst en del beslut, som nästan alla synas förutsätta, att tillsyningsmännen icke gjort sin skyldighet. Ett radikalt steg för att stäfja ofoget har man tagit i vissa kommuner - såsom vi vid flera tillfällen kunnat omtala - nämligen att besluta belöning, större eller mindre, ur kommunalkassan åt en hvar, som inom kommunen anhåller och till vederbörande kronobetjäning öfverlämnar försvarslöse bettlare. Dessa beslut böra gifvetvis kraftigt medverka till bettleriets förhindrande. Men nödvändiga äro de icke. Lagen ålägger den böter från kr. 2,50, till kr. 10, som hyser försvarslös och icke anmäler honom för tillsyningsmän eller kronobetjäning. Samhället står sålunda alls icke försvarslös mot lösdrifvarne. Det gäller blott att tillse, att lagens tydliga bud blifva mer än en tom bokstaf.
Där fyra riken mötas. En ridt genom Novlbazar. Danska tidningen Nationaltidendes utsände korrespondent Franz von Jessen lemnar under ofvanstående rubrik följande lifliga skildring från Europas oroliga hörn. Från Kragujevatjs till den lilla garnisonsstaden Kraljevo är det cirka 42 km. Då min kamrat och jag sändt vårt bagage förut med diligensen, kunde våra raska små serbiska hästar utan svårighet tillrygga lägga denna sträcka på fem timmar. I dessa trakter af Serbien, som ännu ingen järnväg har europeiserat, ha de få nödtorftigt underhållna vägarne bevarat hela sin betydelse för samfärdseln med in- och utlandet. Ehuru byarne ligga på stort inbördes afstånd är vägen tätt befolkad.
Talrika värdshus aflösa hvarandra på regelbundna afstånd, och platsmyndighet är ansvarig för att de alltid äro färdiga att mottaga resande. Långa tåg af knarrande kärror, förspända med oxar, föra traktens produkter till närmaste marknad. Våra hästar bringa oro och förvirring i de väldiga får-, get- och gåsdrifterna, som fylla vägen i hela dess bredd. Som alla slaviska folk äro äfven serberna roade af sång, och från de svängande lassen med träd, majs och torkade blommor, eller uppi- från toppen af de oerhörda- faten med vin och slivovitsa (blombrännvin) ljuda oafbrutet långt utdragna, vibrerande toner, liksom hade all världens jämmer fått målföre på den serbiska landsvägen.
Här och där har en flock zigenare slagit läger på en af de afbergade markerna längs vägkanten. Strax omringas vi af täta skaror halfnakna barn, som tigga på vers och sjunga af full hals, fast de ibland äro färdiga att mista andan, då de skola följa med en trafvande häst. Längre fram, då vi kommo in på det turkiska området, blefvo dessa zigenarläger ständigt talrikare. Vest-Europa har behöft 400 år för att bli kvitt, detta evigt vandrande folk, hvars seder ingöto afsky och förakt. Men ännu äro zigenarne icke försvunna från vår världsdel; där östern och vestern mötas, i Ryssland och den europeiska Orienten trifvas de ännu idag med ogräsets frodighet. Här i detta halfasiatiska land ha zigenarne tagit hästhandeln i sina otvättade händer, och det är ingen ända på den mängd historier, som berättas om deras förmåga att pracka lama, blinda och spattiga hästar på äfven de mest erfarna kännare eller omedelbart öre handeln, lifva en utmagrad och utsliten krake så att- köparen den förde timmen känner sig öfvertygad om att ha fått ett kraftdjur, som icke ryggar för någon ansträngning. Och när så efter upptäckten af skojet köparen skyndar tillbaka för att ställa säljaren till räkenskap, då är fågeln redan utflugen och redet tomt.
Af egen vilja dröjer ett zigenarband ej gerna längre än ett dygn på samma lägerplats, äfven om den vore än så fördelaktig. I den tidiga morgongryningen, då det första dagsljuset tränger igenom dimman, tagas tälten led, människor och djur få hvar sina bördor och i ett nu är hela bandet försvunnet in i den täta dimman öfver de öde markerna upp mot bergen, där ingen kan följa deras spår. Sällan eller aldrig talas här om att zigenarne förgripit sig på någons lif, men egendom utan tillsyn försvinner som snö för solen där de draga fram. Och dock äro de icke föraktade än mindre hatade i trakten. De unga kvinnorna äro vackra och männen skickliga i åtskillig handaslöjd, som kan vara till nytta i en afsides landtby. (Och framför allt betyder ett zigenarbands ankomst sång och dans till en egenartad hetsande musik, hvars ursprung förlorar sig i den gråa forntiden, men som bevarats i trofast minne och ännu alltjämt utöfvär sin förtrollning.
En zigenarhöfdings begrafning. Under stort tillopp af nyfikna begrafdes här om dagen vid Neuendorf vid Potsdam zigenarhöfdingen Kursovivar. Liket hade förut legat på ett slags lit de parade i en trädgård och skådelystna fingo bese det mot en afgift af 10 pfennige person, hvilket beredde zigenarbandet en god inkomst. Dess qvinnor gjorde sig på samma gång en liten extra recett genom att spå de besökande. Den döde fick med sig i kistan penna, bläck, papper och en portemonnä med något pengar. Liket var fullt påklädt och ifört långskaftade gula stöflar. Öfver dess ansigte låg bredt en gul duk. Omkring 6,000 personer öfvervoro begrafningen, som förrättades efter katolsk kyrkans ritual. Processionen öppnades af en musikkår, framför den blomsterprydda likvagnen gingo prester och korgossar, och efter kommo zigenarbandets medlemmar i rifna kläder. De tjöto och gräto och zigenarhöfdingens dotter hade för att gifva uttryck åt sin stora sorg klöst sig blodig i ansigtet. Zigenarna betalte för grafvens framtida underhåll, och omedelbart efter jordfästningen skingrades de för att draga åt olika håll ut i verlden.
Finland. Ihjelskjuten zigenare. I Kanoi hade här om dagen en zigenare mist sitt lif, emedan han ämnade råna en hemmansegares häst. Han hade kommit till gården såsom hästuppköpare och bjudit för hästen 200 mark, men egaren fordrade 400 mark. Slutligen samtyckte egaren att jemte zigenaren ge sig af att profköra hästen. Efter att hafva färdats några verst, ämnade zigenaren taga hästen med våld, men emedan hästegaren vid afresan försett sig med revolver, sköt han ihjel rånaren, innan denne hann göra bruk af sin stora knif, som han hade i ärmen.
Även tattare och zigenare skola nu bli föremål för statistik. Fattigvårdslagstiftningskomitén: Har nämligen infordrat uppgifter från länsstyrelserna om antalet tattare och zigenare, som veterligen finnas inom länen. Men icke nog därmed. Uppgifterna skola även innefatta besked under vilka förhållanden respektive tattare äro bosatta på varje ort, hurudan barnens uppfostran och skolgång är samt om tattarnas levnadssätt. Nämnda komité har dessutom infordrat statistiska uppgifter å personer, som för åren 1919-1921 blivit för lösdriveri eller bettleri anhållna och inställda inför vederbörande polismyndigheter.
En fin fångst. Pariserpolisen har förra veckan gjort en högst intressant fångst. Man häktade nemligen i Rue Nottre Dnme de Korette, under det blygsamma namnet Herman, egaren af en välorganiserad och mycket besökt spelbank. Tack vare polisens sorgfälliga bokföring, upptäcktes det snart, att den häktade endast var en äldre bekantskap som förnyades. År 1872 syntes i Paris en vacker man af orientaliskt utseende, som lät kalla sig excellens, grefve af Bustelli-Fiscolo, och hertig af Lusignaua, patricier från Venedig. Hans diamanter och ordensdekorationer väckte uppseende. Oaktadt sitt främmande uttal var han en god sällskapsman, och spelade, i synnerhet écarté, med sällsynt öfverlägsenhet och fabelaktig tur. Vinsten stoppade han med en nabobs vårdslöshet på sig. Om han allt för oförskämdt hade utplundrat en spelare, så lofvade eller skaffade han honom konung Skandebergs af Albanien Epirusorden. Denne konung »in partibus» kallade sig till att börja med, liksom hans kolleger utan tron, för prins. Han kom sedan till Paris, der han mottogs på ett glänsande sätt af sin hofmästare, grefven och hertigen af Lusignana, hvilken introducerade honom öfverallt såsom sin konung. Prins Skandebeg bar en präktig palikarkostym och hade svart helskägg. Han hyrde ett ståtligt hus i närheten af Bois de Boulogne, och under 6 månaders tid hade hans hofmästares leverantörer fullt upp att göra med att tillfredsställa hans behof och förtjena sig titeln af hofleverantörer. Efter sex månader försvann dock prinsen, utan att betala en enda af hofleverantörernas många och långa räkningar. Hofmästaren fasttogs dock och dömdes till sex månaders fängelse, under hvilken tid hans väninnor läto alla möjliga väderqvickelser komma honom till del. Han upptäckte under ransakningen, att den mångbetitlade hertigen och hofmästeren helt enkelt var en ungersk zigenare, som i sin hemort kallades Herman. Hans herskare, prins Skanderbeg, var en landsman och synbarligen äfven en slägting till honom. Man har likväl sedan förlorat allt spår efter prinsen. För omkring 15 månader sedan uppträdde Herman i Nizza såsom hofmästare, grefve och hertig. Denna gång blef emellertid hans upphöjelse af föga varaktighet, ty i provinsstäderna är man ej så lättrogen som i Paris. Egaren af en tvättaffär lät häkta honom för skuld. Oaktadt alla titlar blef han dömd till en månads fängelsestraff, efter hvilkets aftjenande han hastigt försvann. Han kom då till Paris, hvarest han såsom egare af ofvannämnda spelbank några månader förde ett lysande lif.
Ödets lek. Under badsäsongen i fjol somras, såsom ett ögonvittne berättat mig, uppträdde en tatterska i Södertelje och gaf, mot kontant erkänsla förstås, en hvar prof på sin förmåga att spå i hand och kort.
Åtskilliga af badgästerna, mest unga damer förstas, gåfvo sibyllan fullt upp att göra. Bland dem befann sig händelsevis en ung gardesofficer från hufvudstaden, löjtnant X. som under de senare åren brukade tillbringa andra badterminen i Södertelge, der han genom sitt glada, angenäma väsende och sin roande förmåga gifvet blef badsällskapets bepröfvade muntrationsråd. Äfven han lät på skämt framräcka sin hand åt sibyllan. Unge man, ni kommer icke att lefva öfver nästa sommar, lydde hennes tvärsäkra spådom*', som naturligtvis framkallade ett elakt skratt bland de närvarande. Den spåddes tviflande, ironiska invändningar, att han ju ännu vore både ung och frisk o, s. v., besvarade zigenerskan med att upprepa den fatala domen, hvilket väckte ökad munterhet, hvari löjtnant X. sjelf hjertligt deltog.
För en månad sedan begicks härstädes ett sjelfmord, som ådrog sig allmänt uppseende: en af de yngre officerarne vid Svea lifgarde hade i högvakten, iklädd full paraduniform afhändt sig lifvet med ett revolverskott. Sjelfspillingen var ingen annan än - löjtnant X. Spådomen hade således verkligen gått i fullbordan.
Vattenstrålen afkylde zigenarblodet. En zigenarhord skulle i lördags efter någon tids gasterande i Njurunda inskeppa sig med sin tross å ångaren Falken för öfverresa till Finland. Dervid uppstod ett ursinnigt slagsmål inom bandel(=bandet, min anmärkning). Kalabaliken hotade att antaga karaktären af ett blodsuppträde, ty knifvar blänkte redan i ett par bruna näfvar, då skeppsbefälet i rätta stunden hade maskinslangen i ordning och lät en kall vattenstråle öfverspola det hetlefrade sällskapet. Detta hade ögonblicklig verkan. Inom en liten stund bestod sällskapet af idel såta vänner.
Halltorps föreläsningsförening avslutar vårterminens verksamhet med en föreläsning av folkskoleinspektör Svänsson, Kalmar, om zigenarna söndagen den 22 april. Ett flertal ljus bilder belyser det intressanta ämnet (h) Halltorps föreläsningsförening. På söndag kväll kl. 7.30 föreläser folkskoleinspektör E. Svänsson om Zigenarna, belyst av ljusbilder.
Han höll ett föredrag med samma titel och med ljusbilder redan 1908.
----
Titel: Kalmar Datum: 1918-07-24 Sida 5
En bonde stod på torget och höll två hästar till salu: en ung för sex, en äldre för tre dukater. Efter långt ackorderande köpte en zigenare den gamla hästen och betalade tre dukater. Dagen därpå kom zigenaren tillbaka. - Käre vän, sade han, jag har tänkt över saken och kommer tillbaka med hästen. Den är för sävlig för mig. Jag önskar hellre den andra, den till sex dukater. Bonden var nöjd och förde den andra hästen ur stallet. - Seså, käre vän, sade zigenaren. Vi äro ense: i går gav jag dig tre dukater. Här har du nu din häst, som också är värd tre dukater - gör tillsammans sex dukater. Sade och förde bort den unga hästen. (Roda Roda.)
Rättviks vänsterkommun hade på söndagen anordnat en sommarfest i den s. k. Folkets park i municipalsamhället. Den största och så gott som enda attraktionen var ett zigenartivoli, bestående av 6 à 7 zigenarfamiljer och utrustat med nutida marknadsskoj. Det har väckt inte så liten ovilja bland samhällets innevånare, att vänsterkommunen dragit hit dessa zigenare. Dylikt folk brukar ju i vanlig i fall, då det kommer farande, vara rätt illa tålt och att nu särskilt beställa hit dem och låta dem slå sig ned på en allmän plats inom municipalsamhället var mer än man kunnat vänta även av Rättviks vänsterkommun, säjer vår korrespondent.
En zigenarfamilj, bestående af man och hustru med fyra barn, deraf det äldsta 9 år, hafva några dagar uppehållit sig härstädes, lägrade i ett tält å ångbåtskajen, i hvilket, oaktadt kölden, barnen uppträdt halfnakna. Till sitt fortskaffande har familjen 3:ne hästar. Sällskapet blef i onsdags förständigadt att samma dag begifva sig af från staden.
Zigenarne äro fortfarande, yttrar en samtida, mycket omhuldade och gerna tålda i vårt gästfria land. Kurtisen och flatheten för utländingar förnekar sig aldrig. Och dock göra dessa kringstrykande djurplågare och penningsugare icke så litet ondt. På de ensliga och oskyddade ställena på landsbygden förstå de ofta att injaga skräck hos de fredliga invånarne som ofta bestå endast af ett par värnlösa qvinnor, hvilka gent emot de kringstrykandes oförsynta hot icke hafva någon annan utväg än att utlemna de kläder och penningar, de så enträget begära. Hvarför skall denna landsplåga längre tålas i vårt land? Vi föranledas till denna fråga deraf, säger tidn., att man nyligen i Danmark beslutit att förbjuda s. k. tattare- och zigenareband att vistas inom landet. Kan icke Sverige följa exemplet?
Hvarjehanda. När zigenarhöfdingen skulle kyrkskrifvas. Då den nyligen i Engelholmsnejderna grasserande zigenarhöfdingen Demeter med de sina en dag befann sig ute i en socken i Engelholmstrakten, fick han besök af en för sitt mindre regelbundna lefnadssätt bekant åbo från grannförsamlingen, hvilken af pur beundran för den store höfdingen inbjöd honom hem till sitt ringa tjäll. Steppens barn voro naturligtvis ej sena att begagna sig af denna ovanliga inbjudning, flyttning företogs och åbon blef med hvarje dag allt mera förtjust i den mörkhyade kittelbotaren och hans älskvärda familj. En dag sågs åbon tillsammans med sin silfversmidde vän och bror styra kosan till pastoratets i annan församling boende själaherde, der åbon till dennes förvåning och fasa framstälde den något oförskämda begäran, att hans svarte broder, från hvilken han i aldrig mer ville skiljas, måtte blifva kyrkskrifven hemma på hans gård och grund. Kyrkoherden af visade dem emellertid på ett eftertryckligt sätt. De båda männen gingo nu till närmaste gästgifvaregård, der de genom ruset skaffade sig mod till ett nytt besök i prostgården. Den för sin raskhet kände prestmannen mötte denna gång de båda männen på trappan, och då åbon for ut i otidigheter, rönte han ett så kraftigt mottagande, att han jemte sin stallbroder måste begifva sig åstad mycket skyndsamt. Zigenarhöfdingen blef ej bofast den gången, skrifves till Engelh. Tidn.
Zigenare i Ål. Härom dagen anlände ett zigenarband till Ål och slog läger vid Ålheden. Zigenarna, hvilkas geschäft äro de vanliga, äro naturligtvis föremål för ett visst intresse från befolkningens sida, och särskildt om kvällarna samlas barn vid deras läger. De uppvärma sina tält med kaminer och äro tämligen väl klädda för att vara zigenare samt röja äfven i öfrigt en viss bekantskap med civilisationen.
Zigenarsälskapet, som i slutet af förra veckan anlände hit (=Falun, min anmärkning), återvände här ifrån i måndags fram emot middagstiden söder ut åt Hedemora. Sällskapet gjorde sig i söndags med sitt bröllop en god recett. Bröllopet bestod deri, att de båda äldsta barnen, en yngling och en flicka, voro grant utstyrda till brudgum och brud samt dansade någon zigenar-bröllopsdans. Familjens chef var ock särdeles präktigt utstyrd. Så hade han framtill på sin jacka hängande dubbla radar med silfver specieriksdalrar, som försetts med öglor, samt ned till på sidorna af jackan stora silfverkulor. Antalet besökande i söndags vid zigenarnes lägerplats torde hafva uppgått till omkring 1,500 personer och ehuru många icke betalte entré för att komma inom inhägnaden och se bröllopet, torde dock bröllopsrecetten uppgått till ett par hundra kronor, och det är vackert så.
Skarlakansfeber har utbrutit bland det vid auktionskammaren i Falun lägrade zigenarbandet, hvadan föreställningarne äro förbjudna. Vi varna allmänheten att träda i beröring med de brunhyade figurerna, på det att smittan icke må vinna större terräng.
En Zigenardrottningss krönining. Nyligen egde en egendomlig ceremoni rum nära Dayton i Ohio i Nordamerika, då Matilde II kröntes till de amerikanska zigenarnes drottning. Zigenarne i Amerika hafva i flere år regerats af de fyra familjerna Stanley, Cooper, Harrison och Jeffrey. Dessa familjer kommo öfver från England 1659. Stanley, kallad Sugar-Stanley, förnämste medlemmen af förstnämda familj, förklarades för samtliga stammars konung. Efter hans död blef hans dotter Hagar drottning. Hon dog 1871 och efterträddes af sin syster, Matilda I, som emellertid endast regerade i sex år. Kronan tillföll derefter Jeanette, konung Sugars barnbarn, hvilken nu efterträdts af Matilda, ett annat barnbarn till Sugar Stanley. Den nya drottningen är endast 17 år gammal, vacker och ståtlig. Vid sin kröning var hon klädd i högröd atlasklädning, hennes långa mörka hår hängde fritt utefter ryggen, endast sammanhållet af ett purpurrödt band. Drottning Matilda är en oinskränkt herskarinna öfver zigenarstammarne i Amerika och hennes befallningar måste blindt åtlydas, af hennes många undersåtar.
Soaré till förmån för Envikens skyttegilles musikkassa var söndagen den 4 och måndagen den 5 okt. anordnad i Öfver-Tängers folkskolehus. Programmet bjöd på hornmusik, sång, pianomusik, deklamation och tablåer.
Under pausen mellan soaréns första och andra afdelning serverades kaffe och förevisades ett zigenarläger, och zigenarna med sin kända förmåga bidrogo ej litet till recettens höjande genom att spå, sälja lyckobref o. d.
Festen hade lockat mycket folk, så att lokalen båda dagarna var till trängsel fylld, och de lifliga applåderna tillkännagåfvo, att publiken var nöjd med sin afton. Skyttegillets musikkassa ökades med något mer än 200 kr.
-------------
Titel: Östgötaposten Datum: 1903-11-06 Sida 1
En hel invasion af zigenare tyckes i dessa dagar huta våra trakter, skrifver Landskr.-P :n. Litet hvarstädes ifrån hör man talas om zigenarhorder, som slagit sig ner där och med sina tiggerier förorsakat befolkningen mycket obehag. Så har inberättats från Trelleborg och Hven nu senast om dylikt och för icke länge sedan har en dylik hord gästat Landskrona. Det synes oss, tillägger tidningen, som om det vore på tiden, att vederbörandes uppmärksamhet riktades på det missförhållandet, att vi här i landet stå alldeles maktlösa mot dessa bands inträngande. Lösdrifvarestadgan är härvidlag af noll och intet värde, då ju zigenarne ej ha hemortsrätt någonstädes och i de flesta länder därtill äro absolut portförbjudna. Vi undra, om det ej vore på tiden, att man här hemma vidtoge samma åtgärder i länet och stiftet som i Tyskland, d. v. s. att man förbjöde dem tillträde.
Stenade zigenare. En ganska upprörande scen egde i onsdags rum på en af Berlins gator. Genom Kreuzbergstrasse körde en tältwagn, i hwilken befann sig en af tio personer bestående zigenarfamilj. Familjens öfwerhufwud tjenstgjorde som kusk och piskade af alla krafter på hästen för att slippa undan en flock gatpojkar, som förföljde wagnen och dess hemlöse inwånare med stenkastning. Stenarne, som de unge wåldswerkarne bröto upp från gatan, lastade be med lätthet genom det sönderrifna tältet in i wagnen.
Wid Victoria Park gjorde de förföljde halt. En sten af en knytnäfwes storlek hade träffat ett af barnen i hufwudet, och en af de swarthåriga gossarne hoppade af wagnen samt dref förföljarne på flykten. Men härunder blef en af de största af de unge skurkarne gripen af en herre, som sett deras skamliga beteende. Gatpojken skrek gudsjemmerligt, medan zigenargossen klagande blottade sitt hufwud och framwisade en stor bulnad, som han fått af ett stenkast. Hans moder, zigenarhustrun, samlade samtidigt upp flere stenar ur wagnen.
Men nu inträffade det egendomliga: den sammankomna massan tog parti för gatuungdomen och twang den menniskoälskande herrn att låta gatpojken löpa. Hwarför låter ni ej gossen wara i fred? ropade en spårwagnskusk. Emedan zigenarne också äro menniskor, swarade han, och emedan ni icke will lugnt se på hur man stenar edra barn.
Dermed war detta Berlin och Berlinpolisens alldeles owärdiga uppträde öfwer. Bakom den bortförande zigenarwagnens trasiga tältduk sände mörkbruna barnaögon tacksamma blickar till den främmande herrn, den ende, som tagit de oskyldiga små i förswar.
Knappast har konstnärsparet herr Franz och fru Gertrud Fridberg lemnat oss, förr än herr Hjalmar Scheike kom hit, och då blef det ånyo lif i spelet. Ibsen-snackern tyckte ej om Wexiö, men damerna woro det oaktadt förtjusta upp öfwer öronen i den söte Herman. I stället för Novanderska sällskapet, hwars Sabinskor troligen woro bortröfwade innan de hade ämnat sig hit, kom ett zigenare-sällskap, hwilket senare en kringwandrande konstnär förewigat på duken. Taflan, föreställande zigenarlägret med Wexiö domkyrka och dess sparrisliknande torn i fonden, utlottades och wanns på n:o 64. För dem, som reflektera på lotteri, måhända då ett godt nummer ?
Titel: Tidning för Wenersborgs stad och län Datum: 1888-08-02 Sida 3
Rostocks sjukhjälps- och understödsfond erhöll i lördags en god tillökning, i det att badgästerna då anordnat en fästlighet, som inbringade en icke obetydlig nettobehållning för det välgörande ändamålet, skrifver en meddelare till Länstidningen.
Vid sex tiden på e. m. började ett zigenartåg sätta sig i rörelse på gården hos herr Chytraeus. Tåget bestod af en ridande höfding, en arbetsvagn, fullpackad med zigenare och dragen af oxar, en positiv-spelare samt en skara barn och hundar. Samtlige zigenarne voro iklädda röda och bjärt lysande drägter. T. o. m. oxarne hade fått förgylda papper om hornen. Tåget skred in i parken och stannade bakom societetshuset, där zigenarne stego af. Zigenarhöfdingen höll ett tal till dr Lindblom, hvari han presenterade de mest betydande af sällskapet och begärde att få slå läger i denna behagliga terräng. Doktorn svarade härpå med ett tal, hvari han nådigt tillät sällskapet att slå ned sitt tält i parken.
Nu utfördes här konster, danser och positivmusik. En spåkvinna förutsade ens kommande öden, en annan sålde kärleksdryck, barnen och några af de äldre zigenarne tiggde pengar. Särskilt ådrog sig en neger i röd rock en välförtjänt uppmärksamhet.
Två gånger hängd. Med anledning af röfwarbandens grasserande i Ungern och de ansträngningar, som wederbörande göra för att få ett slut derpå, berättas följande historia, som skall wara fullkomligt sann, huru otrolig den än förefaller. Det war för omkring 30 år sedan. Då som nu hemsöktes åtskilliga trakter af Ungern allt som oftast af röfwarband, och då som nu ansågos zigenarne för att wara de wärsta bland alla banditer. Men en skillnad mellan nu och då förefanns, och den låg deri, att man på den liden ej gjorde få stora omständigheter med herrar röfware, utan ganska ofta wid deras gripande utan dom och rannsakning hängde dem - i galge, om någon sådan händelsewis fanns i närheten, annars i närmaste träd. En afton kommo twenne bönder åkande på en landswäg, något bestänkta efter ett besök i den närbelägna staden. På en gång fingo de syn på en galge, i hwilken en zigenare hängde. I sitt upprymda tillstånd företogo de en närmare undersökning af den olycklige och tyckte sig förstärka, att hans hjerta ännu slog. De skuro ned honom, lade honom i sin wagn och körde widare. Deras förmodan wisade sig riktig: den hängde började småningom qwickna wid och kom sig fullständigt, sedan han på ett wärdshus fått en ordentlig styrkedryck till lifs.
Den helt nyss skenbart döde blef till och med så uppiggad, att han ett tu tre rusade ut, kastade sig upp i wagnen och körde bort i full fart samma wäg han nyss i böndernas sällskap kommit till wärdshuset. De båda räddarne blefwo först något förbluffade, men kastade sig om några ögonblick upp på ett par hästar, satte efter rymmaren och upphunno honom alldeles i närheten af bet ställe, der de nyss räddat honom från döden.
Flyktingens swarta otacksamhet hade emellertid nu bibragt dem den öfwertygelsen, att de alldeles icke gjort någon god gerning, då de ryckte honom ur dödens famn, och till betygande af sin ånger öfwer misstaget hängde de helt enkelt missdådaren för andra gången i samma galge, och det bättre än bödeln till yrket gjort det, ty nu satte äntligen den seglifwade banditen lifwet till. (W. L.)
Folkupplopp och frispektakel i Sköfde. Natten till i tisdags f. v. timade i Sköfde, skrifves till Göteborgs Posten, ett spektakel, hvars make den trefliga småstaden icke tillförene torde ha skådat. Ett zigenarband om 30 à 40 personer hade med vederbörligt tillstånd slagit sig ned å en af stadens torg- och marknadsplatser i stadens norra kant. Sällskapet förde ett muntert, bullrande lif och lockade till sig åskådare i talrika hopar, hufvudsakligen af det sämre elementet.
På måndagens afton steg stämningen betydligt i de usla zigenartälten, och ju högljuddare larmet blef derinne, desto tätare skaror samlades derute. Vid 10-tiden torde åskådareskaran gått upp till tusental. Nu hördes ett grufligt larm derinne. De mörda hvarandra! De slå ihjäl ett barn! De skola skjuta en gammal käring!' ljöd det om hvartannat i folkhopen, der skämtet och oväsendet nu började bli värre än inne i tältet. Plötsligt bröto några slynglar i vildt raseri in i tältet, försedda med påkar, störar och hvarjehanda tillhyggen, samt slogo till höger och venster. Ordningsmakten, representerad af några extra poliser, förlorade besinningen och stod maktlös i tumultet. Flera af zigenarne flydde med sina små barn till en närbelägen skogsdunge, der de, likt vilddjur jagades af pöbeln med käppar, stenar och rent af lifsfarliga tillhyggen. Till all lycka synes emellertid ingen under detta vidriga uppträde blivit allvarsammare skadad.
De flesta af de förskrämda zigenarne återvände om en stund till sina tält, medförande sina af skrämsel halft medvetslösa barn. Nu kom stadsfiskalen till platsen och gaf genast order om tältens nedrifning, förklarande, att nu skulle vi göra oss af med det här byket. Tälten nedrefvos, och det arma zigenarföljet drefs som en boskapshjord ut ur staden att söka sig tillhåll för natten hvar och bäst det kunde. Tillhörigheterna qvarlemnades på platsen. Högljudda jemmerrop upphäfdes af zigenarsällkapet under det den till tusental uppgående eskorterande folkskaran skränade och larmade. Strax söder om staden segnade en af qvinnorna ned af sjukdom och överansträngning. Som den ömkliga transporten derför ej kunde fortsättas längre och folkskarorna ej ville skingras utan allt mer och mer började lägga i dagen sin medömkan med de uslare än djur behandlade zigenarne, nödgades polisen reqvirera vagnar, i hvilka hela sällskapet återfördes till staden.
Nu vid midnattstiden skedde det uppbyggliga skådespelet af ett snöpligt återtåg till stadens rådhus, under det folkhoparne upphäfde hurrarop, indiantjut och skrål såsom en tvetydig hyllning åt polismakten. Å rådhuset erhöllo de husvilla nattherberge. Först långt efter midnatt skingrade sig folkskarorna fullkomligt, och nattligt lugn inträdde. Med tisdagens förmiddagståg afreste sedermera sällskapet söderut.