Titel: Ur Svenska dagstidningar
Skrivet av: Peder Andersson skrivet 2011-03-27, 21:57
Lägger in en intressant tidningsartikel, vari dåtida korrenspondenter citeras från ett 1830-talets Europa.
I Post- och inrikes tidningar 1838-08-16, s. 3, BLANDADE ÄMNEN:
Zigenarne i Spanien och Ryssland. Detta nomadiska folks ursprung, som midt under Europas civilisation bibehåller sina egenheter, är ännu okändt. Man vet till och med icke hvad namn man skall gifva dem; i Frankrike kallar man dem Bohémines; i England Gypsies; i Tyskland Zigenare; i Italien Zingueni; i Spanien Gitanos. Hr Balbi har i sina lärda undersökningar om de förnämsta mennisko-raserne bevisat att det i Europa finnes 100,000 omkringirrande Zigenare, som hvarken hafva hem eller boningar. Vi vilja ur Revue Britannique meddela följande utdrag af ett bref från en af denna Journals korrespondenter. Den 6 Januari, säger han, gick jag öfver bryggan vid Guadiana, som utgör gränsen emellan Spanien och Portugal och anlände till Badajoz. Morgonen derpå, då jag stod utanför värdshusporten, blef jag varse tvenne i långa kappor höljda personer; dessa voro färdiga att gå förbi mig då jag upptäckte af hvad folkslag de voro. Jag slog den ena på axeln och yttrade ett ord, på hvilket han med ett uttryck af förundran svarade såsom jag hade väntat. De hörde i sjelfva verket till den öfver hela jorden kringspridda, under åtskilliga namn bekanta folkstammen, hvars verkliga namn är Rommany, hvilket de på sitt språk ännu gifva sig. Vi samtalade derefter på den Spanska dialekt af deras språk som de här bruka, hvari jag var temligen bevandrad, och jag frågade dem om i Badajoz och i trakten deromkring funnos många Zigenare; de sade mig att 9 à 10 familjer bodde i staden, men att flere funnos i Merida, som är beläget 9 mil härifrån; de tillade att deras bröder födde sig mest med hästhandel, och att de i Badajoz boende voro fattiga, med undantag af en enda, som hade många hästar. De lemnade mig derefter, för att underrätta sina bröder, att en främling anländt, som talade Rommany, så godt som de, samt till sitt utseende liknande en Gitano, och syntes vara af samma stam som de. Inom en half timma var hela gatan uppfylld med Zigenare af båda könen. Jag blandade mig ibland dem, och aldrig i mitt lif har jag sett så mycket elände och orenlighet hos några menskliga varelser, som hos dem, men det bedröfligaste af allt var uttrycket af deras fysionomi, som tydligt utvisade, att de voro förtroliga med alla slags laster och brott, och snart upptäckte jag att deras karakter fullkomligt motsvarade deras anletsdrag. Sedan de gjort mig flere frågor, lemnade de mig för att återvända hem. Under hela den tid jag vistades i Badajoz uppehöll jag mig beständigt bland dessa olyckliga, för att ingifva dem bättre tänkesätt. Som jag talade deras språk och man ansåg mig såsom deras landsman, så var det lättare för mig, än för någon annan att studera deras karakter. Resultatet af mina forskningar är, att Gitanos i Spanien är det nedrigaste, mest sjunkna och usla folkslag på jorden. Deras stora försämring förklaras kanhända bäst genom deras kringirrande lif och deras blott tillfälliga vistande i städerna. Till de laster, hvilka de redan äga af naturen, hafva de lagt dem, som äro rådande bland de lägsta folkklasserna. Deras tal är det afskyvärdaste i verlden, och aldrig har jag hört så förskräckliga och ohyggliga svordomar, och sett så mycken osedlighet som hos dem. Hvad religion beträffar, så hafva de ingen, de afhöra aldrig messan, bikta aldrig eller bevista gudstjensten. Efter hvad de sagt mig, synas deras förfäder hafva trott på Metempsykosen (läran om själavandringen) men nu förakta de detta system och sätta ingen tro till detsamma. Dessa familjer äga en mängd sånger, hvilka de, ackompanjerande sig på gitarr, sjunga. Under hela sitt lif sysselsätta de sig med hästhandel, stöld, mord och andra ohyggligheter. Här och der finner man likväl någon ädel tanka, hvilken såsom en skön vext uppskjuter ur den ofruktbara jorden. Om sina fäders fördrifvande ur Egypten äga de följande tradition: Det inträffade en gång att Konung Pharao församlade talrika härar för att börja ett krig, och sedan han eröfrat hela verlden, uppmanade han Gud till strid, men Gud svarade: ingen kan strida mot mig, hvarpå Herren öppnade ett berg och inneslöt deri Pharao med alla sina härar och härigenom blefvo Egyptierne utan försvarare, deras fiender uppreste sig emot dem, och sedan den tiden hafva de måst föra ett kringirrande lif. Den skildring, som den Engelska Författaren gör öfver Zigenarne i Ryssland, är af helt annan karakter. I September 1835 begaf han sig till Moskwa för att studera detta folks seder, hvarest flera tusende familjer äro bosatta. De personer, säger Författaren, hvilka äro vana att betrakta Zigenarne såsom kringirrande barbarer, ur stånd att värdera ett lugnt lifs välgerningar, och att hinna till en högre grad af civilisation, skulle troligen med förundran höra, att i Moskwa finnas flera, som bebo stora och sköna hus och äga så väl moraliska som fysiska företräden. Zigenerskorna äro orsaken till detta besynnerliga fenomen. Ifrån äldre tider hafva de så förträffligt förstått att utbilda sin smak och talang för sång, att densamma kommit i stort rop i Moskwa. Den berömda Madame Catalani blef, då hon i ett lysande sällskap i Moskwa, hvarest hon skördade det mest enhälliga bifall, så förvånad öfver en ung Zigenerskas beundransvärda talang, som sjöng efter henne, att hon aftog en präktig Kasimirs-shawl, [= Kasimirs-sjal; Min anm.] som hon fått af Påfven, och tvang sin medtäflerska att emottaga den. De stora summor, som dessa konstnärer vinna genom sin sång, sätta dem i stånd att underhålla sina män, och föra det mest yppiga lif. Icke alla Zigenerskor äga sådana företräden, och man ser många af dem, hvilka sjunga på värdshusen och på promenaderna, under det att deras män stjäla och bedraga. De flesta af dem bo i en by vid namn Marina Rotche, som är belägen 2:ne werst från Moskwa. Då jag begaf mig dit, störstade [= störtade; Min anm.] en mängd af Zigenare ur sina tält och ur ett dervarande värdshus, och omgåfvo min vagn. Ifrån min plats höll jag ett tal till dem på deras språk. Ett skrik af förundran hördes, då jag slutat detsamma och man helsade mig nu med den mest för förtjusande musik, och de mest harmoniska sånger. I första ögonblicket ansågo de mig för en af sina kringirrande bröder, som öfverfarit hafvet för att besöka dem. De likna mycket till sina anletsdrag de Engelska Zigenarne. De hafva i allmänhet sköna och reguljera drag, deras ögon äro eldiga men vilda, och deras hår svart. Jag gjorde dem åtskilliga frågor rörande deras religiösa tro, och det land från hvilket de härstamma. De svarade mig, att de trodde på Guden Duvvel och fruktade för den onda andan, hvilken de kallade Bengel. De härstamma, sade de från Rommania, men hvar detta land var beläget, kunde de icke säga mig. De sjöng flera Ryska och Romaniska visor. Dessa senare hörde till den äldre tiden, ty de voro komponerade i en takt, hvilken icke äger något motsvarande i något Europeiskt folks nyare musik.