Titel: Sandelin
Skrivet av: Peder Andersson skrivet 2011-01-15, 18:25
Hej!
Det finns en hel del personer som bär namnet Sandelin och är knutna till resandesläkter, och som är omskrivna på Anbytarforum. Är dessa av resandeursprung? Hur ser äldre led av släkten ut? -----
I Östergötlands veckoblad 1888-02-10, s. 1, under rubriken Linköpings län och stift.:
Dråpet i Skeninge. Från nämnde stad skrifwes till oss: Sistlidne mötesdag på aftonen, då flertalet besökande redan farit från staden och endast sämre sortens hästbytare ännu drefwo sitt ömkliga geschäft med mer eller mindre utswultna och illa åtgångna hästkreatur, anmäldes till stadsfiskalen i Skeninge, G. Lewander, att å ett strax utanför staden beläget backstuguställe, som sedan flera år tillbaka stått i wisst slags wanrykte såsom tillhåll för liderligt folk och andra twetydiga personer, ett blodigare uppträde skulle ega rum. Det ifrågawarande stället ligger wisserligen utom stadens domwärjo, men polismagten ansåg sig dock, synnerligast som hr Lewander tillika är landsfiskal, böra ingripa, hwadan några poliskonstaplar genast beordrades ut till nämnda lägenhet, bebodd af en enka Palm och ett arbetarefolk Andersson. På wägen dit ut möttes twänne andra poliskonstaplar, hwilka medförde en bleckslagare och hästbytare O. F. Sandelin från Jönköping jemte hustru, af hwilka den förre uppgafs ha med knif nedstuckit sin måg, en annan hästbytare wid namn Anders Joh. Petersson, likaledes från Jönköping. De mötande beordrades genast återwända till platsen för det ohyggliga uppträdet, enär stadsfiskalen der på ort och ställe wille företaga en närmare undersökning. Inkommen i det usla kyffe, som war afsedt att herbergera ej mindre än 8 personer, möttes man af en förfärande syn. Såwäl rummets golf som den utanför warande förstugan war alldeles sköljdt med blod såsom i en slagtarbod, wid spiseln i rummet satt hustrun Andersson, wärdinnan på stället, med ett tre månaders gammalt barn, i ett hörn af rummet hördes en snyftande gosse och å ett annat ställe warseblef man en 16=årig, rusig och blodbesudlad yngling, denne liksom de twå öfriga barnen tillhöriga den mördade, hwilken med widt utspärrade ögon, blodig, öppen mun, klufwen öfwerläpp, delwis krossad näsa och ett gapande hål i högra sidan låg der i en säng, öfwersköljd af blod. Widare den utpekade mördaren, en lång, mager och mörk äldre man med obehagligt yttre samt slutligen den nyss blifna enkan, polismän och andra tillstädeskomna. Hwart man såg och hwar man tog, syntes och klibbade blod wid. I ett annat rum, midt emot det nu beskrifna och skildt från detta genom förstugan, låg enkan Palm, sängliggande sjuk. Till detta rum war dörren sprängd och låset frånslitet. Sedan stadsfiskalen här, så mycket omständigheterna medgåfwo, gjort undersökning, medtogos till staden O. F. Sandelin, dennes hustru och den mördades äldste son, 16:åringen, hwarefter hölls en förberedande polisundersökning. Af denna tycktes framgå, att, ehuru samtliga de anhållna nekade till all slags wetskap om brottet, Sandelin dock warit Peterssons baneman. Och äfwen mot ynglingen förekommo omständigheter, som alldeles icke uteslöto tanken på att också, han warit morfadern behjelplig wid faderns dödande. Sandelin hade också sjelf fått ett knifhugg i wenstra sidan utan att han dock kunde eller wille uppgifwa hwar och af hwem det utdelades. Hustru Sandelin tilläts wistas på fri fot medan mannen och den ännu rusige dottersonen infördes i häktet. I torsdags morgon, då man kunde antaga, att det wärda sällskapet åtminstone hunnit sofwa ruset af sig, fortsattes förhöret, hwaraf uppenbart tycktes framgå, att Sandelin warit P:s baneman. Så många personer man möjligen trodde kunna ha någon kännedom om brottet, tillkallades och hördes samt slutligen äfwen Sandelin, som härunder beträddes med osanningar och twetalan. Dock synes det närmare förloppet wid mordtillfället ha warit följande: När sällskapet på aftonen strax efter skymningen hemkommit från kreaturswallen till qvarteret, hade Sandelin med hustru gått in till enkan Palm, der de logerade, medan Petersson gått in till sitt logi midt emot i förstugan. Der hade ordwexling uppstått emellan P., som war betydligt drucken, och dennes hustru jemte hustru Sandelin, hwilken under tiden kommit in. Om en stund hade också mannen Sandelin infunnit sig, då efter något ordbyte Petersson rusat upp och tillfogat sin swärfader ett hugg i sidan, hwarefter denne, som war lång och jemförelsewis nykter, fått omkull mågen i sängen, der denne kommit under, hwarwid den förre tilldelat honom dels det ohyggligt gapande såret i ansigtet, dels hugget i sidan, der en pulsåder afskurits. Härpå hade Sandelin skyndat ut i förstugan och så till sitt rum, till hwilket han, sedan han uttagit nyckeln, stängdt dörren. Men den blödande Petersson hade följt efter, sparkat sönder dörren, beredt sig inträde och inne hos Sandelin kommit i lindrigare handgemäng med denne. Nappataget har dock här ej blifwit så hårdt, alldenstund P. troligen redan nu af blodförlust började mattas. Wäl åter inkommen till sitt, hade P. först, likblek, satt sig på en stol, derpå fallit i golfwet. Han fördes då till sängen af de innewarande, hwilka uppslitit hans kläder, derwid blod forsat fram, som när man slagtar en oxe, och inom några ögonblick hade han uppgifwit andan. Den döde fick under natten ligga i sängen i samma rum, der också 6 eller 7 andra personer logerade i köld, bland blod och fasor. 16=åringen syntes efter senare förhöret wara alldeles oskyldig till faderns död. Omedelbart före mordet hade Sandelin synts innehafwa en slidknif, som sedermera spårlöst förswunnit. Det i flera hänseenden ruskiga målet kommer att behandlas inför Göstrings häradsrätt, der antagligen landsfiskalen Lewander, som med synnerlig noggrannhet ledt förberedande undersökningarne, förordnas till åklagare. ----------
I tidningen Dalpilen 1888-03-09, s. [s. 2-] 3, under rubriken Rättegångs- och polissaker.
Dömd för dråp. Tattaren Sandelin, som dräpte hästbytaren Pettersson i Skeninge, har dömts af Göstrings häradsrätt för dråp i hastigt mod utan afsigt att döda till 6 års straffarbete samt att ersätta målets kostnader. ----------
I Östgötaposten 1907-09-06, s. 4:
Tattarlif. Dråpet å hästhandlaren Pettersson återför i minnet en annan ruskig tilldragelse efter ett möte i Skeninge, som ännu ej är alldeles fritt från hästskojeri under månadsmarknaderna, som nog gåfve en djurskyddsförening åtskilligt att göra, skrifves till Ö.C. Den 1 februari 1888 blef i en stuga invid Skeninge hästbytaren Pettersson - enligt hvad man tror fader till den nu dräpte P. - ihjälstucken af sin egen svärfader bleckslagaren och hästbytaren m. m. Sandelin, som tidigare hade dödat sin broder. Hurudant lif dessa hästhandlare pläga föra framgår af följande skildring från åklagarens inträde i stugan strax efter dråpet. Vid inträdet i det låga kyffe, som var afsedt att härbergera ej mindre än 8 personer, möttes man af en förfärlig syn. Framför spiseln satt en kvinna med ett spädt barn, från en vrå hördes en snyftande gosse och på golfvet stod en annan, en 15-åring, rusig och blodig. Dessa tre voro den mördades barn. Golfvet var slipprigt af blod, blod klibbade vid allt som vidrördes och i sängen låg den mördade med utspärrad mun, glanslösa ögon, öfverläppen och näsan klufna ända in till käkbenet, ett gapande hål i högra sidan strax under axeln samt alldeles öfversköljd af blod, hvilket för öfrigt ännu framvällde ur såret. En otäck stank af sprit och orenlighet rådde i rummet. Vid sängen, mellan två poliskonstaplar, stod mördaren, den mördades svärfader, medan dennes dotter, den nyss blifna enkan, formligen tjöt af låtsad eller verklig förtviflan. Hon, fadern och barnen, alla voro nedsudlade af blod. Medan stadsfiskalen pekade på det vanställda liket, gjorde Sandelin några frågor, hvarefter han böjde sig ned öfver den dödes ansikte och blåste i likets mun. Han ville, sade han, blåsa lif i honom, som han nyss dödat. Till vaktkontoret fördes mördaren, enkan och den öfverlastade 15-åringen. Är nu, hvilket man antager, den i torsdags ihjälstuckne Pettersson ett af de tre barn, som voro vittne till släktmordet 1888 och därmed sammanhängande rysligheter, då är tattarelifvets blodskuld sådan att alldeles särskild uppmärksamhet bör egnas detta folk och deras näringsfång. Hvilket kanske vore värdt äfven utan detta ohyggliga sammanhang. ----------