NULL
Skriv ut sidan - Lindkvist / Lindqvist / Linquist / Linkvist
Anbytarforum
Titel: Lindkvist / Lindqvist / Linquist / Linkvist
Skrivet av: Peder Andersson skrivet 2010-09-18, 08:46
Enligt Wermlands läns tidning 1878-08-30, s. 3:
Dubbelmördaren Fredriksson. Dagens Nyheter meddelar i sitt torsdagsblad det protokoll som vid ransakning inför landshöfdinge-embetet i Linköping förts rörande de tvenne unga flickor, som Fredriksson mördat i närheten af Kristiania. Några smärre ändringar och uteslutningar, säger tidningen, ha måst göras, der ett och annat ej egnade sig för läsning. Vi återgifva här endast det hufvudsakligaste, så lydande: Upphemtad från häktet och uppmanad att afgifva en noga och fullständig berättelse om det förut inför undertecknad, landssekreterare, i fängelsedirektörens närvaro erkända brottet, uppgaf på framställda frågor Carl Oskar Fredriksson: att han, som vore son till kringstrykande och stadigt hemvist saknande kammakaren Carl Petter Fredriksson och dennes fästeqvinna Eleonora Lovisa Cicilia Lindqvist, som bidrog till de sinas försörjning medelst tröjstickning, blifvit, efter hvad honom vore sagdt, född under föräldrarnes kringstrykande i Gräsmarks socken inom Vermland den 1 augusti, utan att han närmare kunde uppgifva födelseåret, som sagts vara än 1857, än 1855, än 1852 och än 1851, hvilket sistnämde dock vore troligast, enär han vara sex år äldre än sin, efter hvad ofvan antecknats, år 1857 födda syster; att hans föräldrar tillsammans haft 14 barn, af hvilka likväl de flesta aflidit i sin spädaste ålder, så att endast en äldre broder med namnet Carl Johan och systern Matilda Magdalena varit med, då fadern på sätt från Örebro län här ofvan blifvit upplyst aflidit i Askers socken; att modern ett eller annat år medföljt en ståltrådsarbetare vid namn Flink och medfört sina 3 barn intilldess den äldste brodern skildes från dem och hon sjelf sedermera på hösten år 1873, under transport från Stockholm till Norge, aflidit i Örebro transportfängelse; att anledningen till hennes och barnens gripande i Södertelje skulle hafva varit beskyllningen för stöld af en hund, som likväl icke tillgripits af dem utan af en son, Carl Fredrik Pettersson, till en Fredrikssons likaledes kringirrande kusin Lovisa Hartman, hvilka samtidigt varit i Södertelje och likasom Fredrikssons mor ansett sig vara hemma i Norge; att så väl han som systern vid moderns död varit inne hos henne, som dervid skulle befalt barnen i Guds hand, ehuru hon, som sjelf blott med stor möda kunnat läsa, aldrig under lifstiden ens lärt barnen någon bön, som Fredriksson först nu i häktet skulle hafva fått lära sig; att han och systern efter moderns död fått fortsätta resan till Norge, der de först efter tre veckor vistats i häktet i Kongsvinger och sedermera någon tid förvarats i arbetshuset vid Olserud, men sedan det icke ansetts ådagalagdt att modern tillhörde Norge, blifvit återsända till konungens befallningshafvande i Stockholms län, der de då förklarats böra komma på fri fot, men för att icke släppas i Stockholm fått medfölja fångtransport till Hallsberg och der blifvit frigifne; att syskonen derpå begifvit sig till Söndre Österdalen för att hos fogden erhålla nya betyg, men enär dödsattest för modern icke kunnat företes ej erhållit några sådana; att systern då emellertid vid Grundset gjort bekantskap med en kringstrykande wallackare vid namn Fredrik Stålberg, hvars qvinna hon blifvit och med hvilken de sedermera ungefärligen ett år kringstrykande sällskapat, intilldess en annan kringstrykande ståltrådsarbetare Wilhelm Brundin tagit systern från Stålberg; att Fredriksson derpå skilts från systern och någon tid följt Stålberg, till dess han lemnat äfven honom och begifvit sig uppåt trakten af Rörås, der han då tre månader arbetat på jernbanan under en ingeniör vid namn Brinkman, men sedermera begifvit sig in till Sverge och efter åtskilligt kringstrykande derstädes vid Sikforshyttan i närheten af Kopparberget åter träffat systern och Wilhelm Brundin, hvilken der för systerns skull råkat i ett blodigt slagsmål med sin farbror Andreas Brundin, hvilket haft till följd att så väl denne, hvilken vid tillfället med knif stuckit Wilhelm Brundin, som Fredriksson sjelf blifvit införpassade till Örebro länshäkte, derifrån Fredriksson sedermera skickats till Karlstad och då blifvit derstädes dömd till 3 månaders allmänt arbete för bettlande, att Fredriksson efter frigifvandet i slutet af maj 1876 först begifvit sig till Skutejerns ångsåg och der arbetat ungefärligen 3 månader, hvarefter han omkring 3 veckor haft tillfälligt arbete vid bruken i närheten af Laxå, hvarifrån han begifvit sig till trakten af Askersund och efter någon tids vistande derstädes öfver Hofva samt Dalby och Nyeds socknar begifvit sig genom Djekneliden till Grundset och Gulbrandsdalen i Norge, hvarifrån han, efter att hafva på båt öfvergått sjön Mjösen, på vestra sidan om denna sjö fortsatt vägen till Kristiania; att han då varit klädd i en grå pelsrock, fodrad med svart fårskinn, svart pelsmössa af sibiriskt lamskinn, hvilken han skulle fått till skänks af en arbetare, mörka byxor, becksömsskor med hela klackjern och ett långt svart och rödrutigt s. k. helsingeskärp, hvilket varit så stort, att det räckt både om halsen, öfver bröstet och omkring magen; att han vid ankomsten till Kristiania, der han blott uppehållit sig öfver en natt, fått qvarter på ett ställe i en mindre stadsdel utanför den egentliga staden, men redan påföljande dag fortsatt färden genom Kristiania söderut öfver en å och då på eftermiddagen kommit till Björnerud, der han på begäran om herberge fått tillåtelse att lägga sig i fähuset öfver natten; att vid detta tillfälle i stugan funnits jemte två flickor och hustrun, mannen och en yngling, som troligen var son i huset; att han derefter under ett par dagar skulle strukit omkring i trakten och tiggt, men derunder upptändts af begär att söka åtkomma den äldsta af flickorna vid Björnered och för sådant ändamål, efter det han vid ett enstaka ställe mellan Kristiania och Björnerud, der då endast en äldre qvinna skulle varit inne, hafva tillgripit en på en soffa liggande hammare med hel pensel, dels för att använda honom vid sina arbeten, men dels äfven i afsigt att, om så skulle behöfvas, med slag af densamma döfva flickan, återvändt till Björnerud och på aftonen ingått i ladan, der han tagit sitt nattqvarter, samt sedan han af medfört bränvin styrkt sitt mod, på morgonen begifvit sig in i fähuset för att afvakta flickans ankomst och dervid haft hammaren i högra byxfickan; att då flickan inkommit i ladugården han gått fram och, efter att hafva helsat god morgon, gjort förslag till henne att gå hans önskningar till mötes, hvilket hon likväl bestämdt vägrat, då han, småningom förande henne upp mot öfversta båset till höger, der omkullkastat henne; att då hon dervid velat skrika, han med handen tilltäppt hennes mun och bedt henne blott ligga stilla, under förklarande att han då ej ville göra henne vidare ondt, men att, då hon det oaktadt försvarat sig, han ur byxfickan upptagit hammaren slagit hennes först för venstra tinningen och sedermera, liksom ursinnig knackat henne på flere ställen i hufvudet, till dess hon varit såsom död, hvarefter han aftagit hennes öfverkläder; att då han derpå skolat hopsamla hennes öfverkläder, bestående af en grå tröja och randig klädning, allt af ylle, samt en underkjol, hvilka han ämnade medtaga för att skänka sin syster, den mindre flickan inkommit i ladugården och ropat Ida eller Lina, dervid han, då hon för att se efter hvad som var å färde framme vid båset, ditkommit, rusat upp och med sjelfva hammaren tilldelat jemväl henne ett slag för sjelfva tinningen, så att hon stupat, hvarefter han, utan att, såvidt han kunde erinra sig, vidare våldföra sig å henne, kastat hammaren ifrån sig och, medtagande så väl den äldre flickans öfverkläder som knytet med sina verksaker och pelsrocken, hvilken, under natten begagnad i foderladan, der qvarlegat, genom gödselgluggen, som varit anbragt på den från bostadsbyggningen vända gafvel af ladugårdshuset, krupit ut och, efter att hafva tvättat sig i en pöl samt torkat sig på sin egen skjorta, genom skogen skyndat från stället, och, rädd att blifva upptäckt, hufvudsakligen på mindre vägar, utan att någon gång begagna jernbanan, begifvit sig inåt Sverge; att han derunder ett par dagar efter mordet på sin begäran blifvit rodd öfver en sjö och på andra sidan sjön varit inne på ett ställe och druckit kaffe; samt att han, som ehuru det var frost och snö på marken, första natten irrade omkring i skogen, först två nätter derefter sökte nattqvarter på ett ställe och på något af de ställen der han under färden sedermera tog in qvarglömde sitt ylleskärp, med första förskaffande sig en annan mössa och derpå bortkastade den han vid mordet haft på sig, men först vid ankomsten till Sikforshyttan gjort sig af med pelsen, hvilken han der qvarlemnade, efter att hafva af en jernvägsarbetare vid namn Victor från Hofva lånat en svart kavaj, med hvilken han sedermera afvek från detta ställe, der han då sammanträffade med Wilhelm Brundin och sin syster, till hvilken han likväl icke skänkt de vid mordet stulna klädespersedlarne, enär han förut bortgifvit dem åt en qvinna, hvilken han förut under vägen anträffat; och bedyrade Fredriksson, att hvad han nu uppgifvit, till hvilket han icke hade att foga någon vidare upplysning, vore öfverensstämmande med verkliga förhållandet, hvars ogerning han skylde på sin starka natur. ----------
Den Wilhelm och Andreas Brundin, som de kallas i tidningen, bör väl heta Brandin istället? Se ovan, tidigare inlägg av Bo Lindwall m.fl.
Samma tidningsannons (som ovan) återfinns i Wernamo tidning 1878-09-06, s. 3-4; varefter det rapporteras i denna tidning (s. 4) från: (Norge.) Dubbelmordet i Björnerud. I aftenposten läses, att tillf. Sorenskriver i Aker, kand. Juris Michelsen torsdagen och fredagen hållit förhör med Fredrikson i distriktsfängelset i Sörum, då man ännu icke velat föra honom till Kristiania. Han skall dervid åter hafva gjort bekännelser och meddelanden som stämde i allt väsentligt öfverens med hvad han tillstått under det första förhöret i Linköping. Han skall eftersom det berättas, icke visa någon djupt känd ånger öfver sin gerning eller hafva någon klar känsla af dess gräslighet, ehuru han å andra sidan förklarat, att han varit mycket orolig till sinnes och att han först nu, sedan han kommit till distriktsfängelset, kunnat sofva lugnt. Han berättade under förhöret villigt, och utan att han syntes märkbart oroad, de förskräckligaste detaljer. En eller annan gång brast han i gråt, men hufvudsakligen endast då hans eget blifvande öde rann honom i sinnet. Han synes nemligen hafva mycken fruktan för att mista lifvet. Den första dagen, då förhöret hade varat till sent på eftermiddagen bad kand. Michelsen, som till tingsplatsen hade fört med sig de mördades föräldrar, först fadren komma in Fredrikson igenkände genast denne och anmärkte, att det var mannen på Björnerud. Den gamle mannen förklarade deremot å sin sida att han icke trodde sig någonsin hafva sett någon sådan person der på platsen. Sedan han en stund betraktat honom, började han dock småningom draga sig till minnes, att Fredrikson en afton någon tid före mordet infunnit sig på Björnerud och fått anvisning på nattläger i ladugården, hvarefter mannen sjelf följt honom dit. Fredrikson bekräftade också riktigheten häraf. Sedan inkallades den gamla hustrun. Hon kunde icke känna igen mördaren, som deremot å sin sida kände igen henne. Vid denna konfrontation lärer en högst upprörande scen förekommit. Den gamla qvinnan frågade honom skälfvande och högst upprörd, hvarför han hade mördat hennes oskyldiga barn och störtat henne och hennes närmaste i en sådan sorg, under det Fredrikson i konvulsivist gråt bad de gamle om förlåtelse. De räckte honom till slut handen, och gumman sade: Aldrig hade jag trott, att jag skulle hafva kunnat tagit den mannen i hand, som gjort så illa mot de stackars barnen, men Gud i himmelen får blifva den som dömer dig. Fredrikson var efter denna tilldragelse så medtagen att tillf. Sorenskrifveren fann sig icke längre böra fortsätta förhöret den dagen. Under fortsättningen af förhöret följande dag skall han åter hafva varit lugn. Han skall hafva yttrat önskan att lära sig läsa. ----------