Titel: Lindgren
Skrivet av: Stefan Simander skrivet 2013-10-27, 12:54
Titel: Folkets röst Datum: 1857-11-11 Sida 3 och 4
Örebro den 3l okt. Ransakning hölls i måndags af häradshöfding Stenberg angående ett ohyggligt dråp, som, om vi rätt minnas, förövades i slutet af Augusti månad detta år på gränsen mellan Örebro och Nora härader. Undersökning hölls först vid Nora tingsrätt, men då dervid upplystes, att dråpet skett inom Örebro härad, förvistes målet till detta. Den mördade var vallackaren Lindgren, som hade till sällskap yrkesbröderna Rosengren och Roos, de båda senare försedda med qvinnor och barn. Af detta zigenarfölje var det i främsta rummet Rosengren, som misstänktes. Alla skyllde på honom, som dock sjelf nekade och berättade, att han icke vid tillfället vart närvarande och icke kunde anklaga någon: men han hade kort förut sett Lindgren och Roos vara osams, hvarvid Roos af Lindgren erhållit tvenne hugg i högra armen och ett i venstra axeln, men huruvida Roos sedan hämnats genom att mörda Lindgren kunde han ej uppgifva. Roos åter förklarade sig visserligen vid tillfället hafva fått dessa sår, efter hvilka djupa ärr visades; men dermed hade så tlllgått, att då han gått emellan och sökt hindra Rosengren från att mörda sitt offer, hade Rosengren (icke Lindgren) tillfogat honom dessa hugg. Rosengrens tioåriga så kallade stjufdotter omtalade förloppet sålunda: Fadren (Rosengren) och Lindgren hade båda varit fulla. Lindgren hade tagit af sig ett hängsle för att i stället spänna det om lifvet och sålunda hålla upp byxorna. Han hade bedt Rosengren hjelpa honom att fästa ihop det baktill. Medan Rosengren gjort det, hade Lindgren med sin knif huggit honom i axeln. Rosengren hade frågat honom hvarföre han gjorde så, och då hade Lindgren lagt från sig knifven på kärrstolen. Emellertid hade Rosengren slutat knyta, men måtte ha gjort det dåligt, ty Lindgrens byxor föllo ned så att han trasslade in sig i dem och for omkull på vägkanten. Rosengren störtade då på honom och högg honom. Förbittrad ropade Lindgren För detta skall du få kyssa mor din (bita i gräset, mördas). Härvid blef Rosengren ännu vildare och skar Lindgren förfärligt illa. Roos, som kastade sig emellan, fick af Rosengren de tre huggen. Efter väl förrättadt värf, lade de öfriga Lindgren, som ännu 1efde, på kärran och forslade honom till Kils Blacksta, der de uppgåfvo honom vara slagen af en häst och skötte om honom. Rosengren skall hafva hotat att mörda dem allesammans, om de läte något ord orsaken undfalla sig. Emellertid togo rättvisans tienare saken om hand. Lindgren infördes till Örebro lasarett och vårdades der. Han lefde oaktadt nitton betydligare knifskador, af hvilka en, som i en enda skärning gick från hjessan nedåt ryggraden, var ensam dödande, inom 6 à 7 dagar och tycktes derunder uppehållas af sin hämndlystnad. Ehuru förfärliga hans plågor måste ha varit, jemrade han sig aldrig, utan blott svor. Han vägrade ända i sista stund att nämna sin baneman och svarade då man frågade honom härom, att det icke angick någon och man skulle nog, då han blefve frisk taga ut sin rätt. Vittnen afhördes, men kunde, såsom ej vid sjelfva tillfället närvarande, icke lemna några synnerligen vigtiga upplysningar. Likväl nämndes det, att Rosengren följande dagen varit nedstämd till lynnet. Sedan vittnena afhörts, blef hela sällskapet åter inkalladt. I hela skaran fanns blott en enda utom Rosengren} sjelf nemligen hans qvinna, som ej förklarade honom skyldig. Målet uppsköts tre veckor för inkallande af flera vittnen. Roos skulle af presterskapet beredas för att kunna vittna. Han har nemligen icke varit beredd till nattvardsgång, likasom icke heller någon af de andra utom hans qvinna. Rannsakningen upptog sina dryga sju timmar.