NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 17 maj, 2010
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 17 maj, 2010
Skrivet av: Stefan Simander skrivet 2010-05-04, 12:37
Ovannämnde Karl Johan Johansson Hedenberg finns i följande långa tidningsartikel:
Titel: Östgötaposten Datum: 1907-09-27 Sida 5-6
Tattardråpet vid Axstad.
I lördags hölls inför Göstrings häradsrätt i Skeninge urtima ting med anledning af det bekanta dråpet vid Axstad mellan Skeninge och Hogstad den 29 sistl. aug., då hästhandlaren Karl Johan Johansson Hedenberg å landsvägen med en fällknif tillfogade svågern Gottfrid Petersson ett knifhugg strax nedom venstra örat, hvaraf Petersson förblödde.
Den tilltalade, som syntes mycket nedslagen och ångerfull, berättade om sina lefnadsomständigheter, att han vore född i Askersunds stadsförsamling den 29 maj 1876, men nu sedan 16 år tillbaka bosatt i Trehörna, där föräldrarne äfvenledes bo. Han hade förut haft eget hem, men vistades nu hos föräldrarne, ehuru han i öfrigt skötte sig själf. Handlade med hästar samt gammal koppar och galoscher och vistades för det mesta hemma, mera sällan borta. Hade genomgått folkskola samt kunde läsa och skrifva. De penningar, 95 kr., som han innehade efter den ruskiga händelsen, hade han lämnat systern, den dödade Peterssons enka. De voro ej vigda men lysning hade afkunnats dem emellan. Dömdes den 21 dec. 1903 af Söderköpings rådhusrätt till 2 månaders fängelse för uppsåtlig misshandel genom knif.
På domarens fråga, hvarföre han så hastigt vore färdig att draga knif, svarade han, att detta, nu såsom i Söderköping skett under rusets inflytande. Såsom ombud för den mördades hustru hade infunnit sig den förres broder Oskar Frithiof Petersson; af länsstyrelsen hade länsnotarien A. Jacobson förordnats till rättegångsbiträde åt den häktade.
Hedenberg berättade, att han till marknaden i Skeninge haft sällskap med hästhandlarne Hällström, Georg Johansson och svågern Gottfrid Petersson, hvilka samlats hos Hedenberg den 27 på aftonen, hvarefter de vid 10-tiden följande dag, marknadsaftonen, begåfvo sig åstad på två skjutsar. Gottfrid Petersson åkte hos Hedenberg. Vid Väderstad betade de omkring en och en half timme, hvarefter de fortsatte, till Hogstad, där de togo in hos en statare under Vestanå. Hvarken här eller förut i Trehörna hade de förtärt spirituösa och det bästa förhållande var rådande mellan dem, Tidigt på morgonen bröto de upp och anlände på f. m. till Skeninge, hvarest Hedenberg till brodern, ofvannämnde Georg Johansson, sålde häst, vagn och sele för 175 kr., hvaraf han erhöll 50 kr. kontant. I Skeninge började de supa brännvin på krogen till källaren Pelikan och en myckenhet öl på Carl Olssons ölstuga vid kreatursvallen. Dessutom hade Hedenberg skickat brodern efter en liter brännvin. Inalles hade han användt omkring 6 kr. till spirituösa. Vid 6-tiden bröto de upp. Hällström och Georg Johansson åkte i första skjutsen, Hedenberg och Gottfr. Petersson i den andra, efter hvilken en vagn var på släp. Ingen osämja rådde dem emellan, men Hedenberg sade sig ej kunna minnas någonting annat af hvad som passerade mellan Skeninge och Hogstad än att Gottfrid Petersson sjöng. Han erinrade sig ej ens att de stannat vid Axstad. Men på något ställe hade Gottfrid plötsligt sagt: Nu borde du ha stryk utan att dock angifva någon orsak, hvarför. Hedenberg sade sig svarat: Nej, hvarföre det, Gottfrid?. Nu skulle denne ha rispat upp Hedenbergs högra rockärm och byxben, men knifven hade ej genomträngt ens fodret. På framsidan af skinnvästen — plaggen företeddes infor rätten — var ock en dylik rispa. skulle Hedenberg ha hoppat af åkdonet, åtföljd af Gottfrid, som med något tillhygge tilldelat honom ett slag i venstra sidan af hufvudet. Nu tog Hedenberg knifven — om Gottfrid tappat denna eller om Hedenberg ryckt den ifrån honom, mindes han ej — och stötte till Gottfrid. Han bedyrade emellertid, att det aldrig varit hans afsikt att lifsfarligt skada Gottfrid, men han hade varit rädd för honom, som, en stark karl, för 6 à 7 år sedan mellan Skeninge och Mjölby knifhuggit honom, Hedenberg, i venstra käken, hvaraf han haft ondt ett par tre månader. De hade dock blifvit sams redan följande dag, då Gottfrid bedt om förlåtelse och sedan hade ingen talat om den saken.
Efter det nu af Hedenberg utdelade hugget, hade H. gått några steg framåt: Gottfrid skulle ha satt sig upp i vagnen och kört fram till H. af hvilken han återfordrat knifven, som H. då kastat i vagnen. Satte sig nu bredvid Gottfrid, som blödde starkt, men Hedenberg, sade sig ej haft en aning af sårets farlighet. Som Gottfrid fortfarande sjöng och Hedenberg, fortfarande var rädd för honom, flyttade han sig till andra åkdonet, och satte sig bredvid Hallström. Strax efter kom Gottfrid och satte sig på baksätet. Georg Johansson hade stannat för att förbinda den sårade. Så fortsatte de. Hedenberg, somnade in och vaknade ej förrän de vid soluppgången passerade Harstad, då Hällström väckte Hedenberg, och meddelade honom, att Gottfrid vore död. Nej, hvad säger du? svarade Hedenberg, som ej trodde att det kunde vara sannt. Härpå fortsattes till Trehörna, hvarefter Hedenberg, anmälde den ruskiga tilldragelsen för fjärdingsmannen.
Hällström berättade att han, som något kände Hedenberg, hela dagen i Skeninge druckit öfverstyft på Pelikan och hos Carl Olsson, så att han varit mycket rusig. Kunde ej varsna någon osämja mellan Hedenberg, och Gottfrid. På hemfärden åkte vittnet och Georg Johansson så långt före de andra att de ej kunde se någonting. Mindes för öfrigt ingenting alls, så drucken var han. Emellertid hörde han efter sig alarm, hvarföre han vände sig om och såg nu Hedenberg, stå med lyftad arm mot Gottfrid. Här påpekade rättens ordförande motsägelsen mellan påståendet att Hällström alls ingenting såg eller mindes och att han dock rätt utförligt kunde berätta om alarmet m.m.) Georg Johansson hade nu hoppat af, men vittnet, som blef mäkta rädd, körde det fortaste han kunde, och sen mindes han åter ingenting. Blef emellertid snart upphunnen, men kunde ej komma ihåg var. Som en dröm ville han erinra sig att Hedenberg, och Gottfrid hoppat upp i vittnets åkdon. Troligen hade de nu ytterligare berusat sig, ty vittnet fann följande morgon Hedenbergs literbutelj nästan tom. Då vittnet på morgonen vaknade, lågo han och Hedenberg, vid vägkanten och Gottfrid död i vagnen med hufvudet utöfver dennas kant. Hästen gick och betade på ett gärde. Vittnet, hade för Hedenberg, omtalat Peterssons död, på hvilken utsago den förre ej trodde. Men när han hunnit öfvertyga sig härom, grät han och smekte den af honom dödade svågern. Hedenbergs, vagn hade varit förfärligt nedblodad.
Rättens ordförande framställde i kraftigt bevakande ordalag en maning till Hällström att låta detta ohyggliga minne från landsvägen, som säkerligen aldrig kunde glömmas, bestämma sig för ett nyktert och ordentligt lefverne, hvartill H., svarade, att en sådan här förskräcklig händelse helt visst skulle göra honom nykter för hela lifvet.
Kreaturskötaren Petter Lettström hvilken varit på marknaden och hemkommit vid 4-tiden, såg vid 7-tiden från sin bostad två skjutsar fara förbi. Den ena bestod af två vagnar. Berättade vidare om sin iakttagelse rörande skjutsarnas afstånd från hvarandra och antalet åkande i hvarje skjuts, hvarefter vittnet tillade, att han tydligt sett, huru efter den första skjutsen komit en andra med två personer, hvilka höllos och rakade på vägen. Den eftersta af de två hopbundna vagnarna var kullvräkt med skrofvet för sig och underredet åt annat håll. Såg vidare, att en af de resande vände sig om och gaf den andre ett slagvid venstra örat, omedelbart därefter blänkte ett knifblad i den anfallandes öppna hand samtidigt hvarmed blod sprutade från den andre ut till vägkanten från körbanan, där han stod. Observerade sedan å vägen blodpöl vid blodpöl. Den knifhuggne hade tappat sin mössa, som en af de andra tog upp. Denne torkade ock bort blodet med en näsduk. Hela tiden de rakade ute på vägen var väl en timme och vid 8-tiden, ungefär 20 minuter sedan det hände, åkte de.
Snickaren Fränk hade från ett nybygge likaledes sett en person vända sig om och utan ordväxling slå till en annan, som sedan blödde starkt. Medan detta bände växlades ej ett enda ord, men när de kommo fram till vagnen svuro och skojade de. 3 personer åkte i vagnen.
Snickaren Johansson, hvilken tillsammans med Fränk var sysselsatt i det nämnda nybygget, såg huru en person vände sig mot en annan och slog till, hvarvid något blänkte i handen. Genast sprutade (Min rättelse av stavfel!) blod från den slagne. Din tredje närvarande kom så fram och torkade blodet från den slagne, som tappat mössan. De voro högröstade. Omsider reste de. När det nu omvittnade passerade var den första vagnen ur synhåll.
De tre senare vittnesberättelserna, hvilka i väsentliga delar voro lika och i öfrigt mycket rediga, skilde sig beträffande vissa detaljer ej obetydligt från Hedenbergs berättelse och Hellströms vittnesmål, hvilket möjligen kan förklaras af de sistnämndas rusiga tillstånd vid blodsdådets begående. Det hufvudsakligaste eller att Hedenberg skurit svågern både erkändes och omvittnades.
Gottfrid Peterssons ombud förde ingen talan mot Hedenberg; finge Hedenberg ej alltför långt straff, komme han helt visst att kunna hjälpa sin syster.
Hedenberg, som sade sig djupt ångra sitt brott bad om så lindrigt straff det vore rätten möjligt att ådöma honom.
Domaren: - Vill han lofva, att aldrig mer begagna rusdrycker!
-- Ja, inför Gud : det skall aldrig ske.
Hedenbergs rättegångsbiträde framhöll som en förmildrande omständighet, att det helt visst aldrig varit H:s afsikt att döda Petersson, hvartill vid domens afkunnande hänsyn borde tagas.
Sedan målet blifvit af parterna öfverlämnadt afkunnades efter en stunds öfverläggning domen, som lydde på 5 års straffarbete.
Domen, sade ordf., har blifvit mild, under förhoppning från rättens sida, att Hedenberg efter strafftidens slut skall ärligt hålla sina nu högtidligt gifna löften om nyktert och ordentligt lif.