Skriv ut sidan - Böcker om Resande och släktforskning om Resande.
Anbytarforum
Titel: Böcker om Resande och släktforskning om Resande.
Skrivet av: Arvid Bergman skrivet 2012-12-04, 20:31
Från Allan Etzlers Zigenarna i Sverige och deras avkomlingar
Släktsägner meddelade av B. Min morfars farfar skulle på sin tid i Småland samt Halland varit en bland di första som använde häst. Han var till yrket häradsvallackare samt mästerman, han var en vida beryktad man. Han skulle vara född i Haxhults församling i Jönköpings län och hans hustru från Torup i Halland. Hon var blondin eller ljuslagd, men gubben var mycket mörk, och det drog han stor fördel av, för han utspred ett rykte, att hon var en prästadotter, som var dömd till döden för ett förgiftningsbrott, och att han hade tagit upp henne från stupstocken och frälst henne från döden.1 Var han kom fram med sin hälft, så fick han både mat och pengar och levde på stor fot med henne, för alla folk ynkade sig över henne, som hade blivit så förnedrad. Men sanningen var ej så. Hon var av en släkt i Halland, som heter Allas, och var samma blod som han. Den gubben hade alltid 2 eller 3 hästar, som han använde till klövdhästar2 (klövjehästar), vagn användes ej utan i stället så kallade tvär1 Man erinras här om den åsikt, som förr stundom kommit till uttryck bland allmogen, att en kvinna, som begått mord, t. ex. mördat sitt barn, kunde frälsa sitt liv genom att gifta sig med rackaren. (Rackare, vallackare och nattmän voro förr vanliga namn på tattarna, åtminstone bland allmogen i södra Sverige.) Jfr H. P. Hansen, Natmaendsfolk og Kjseltringer 1, s. 110, och B. Wedberg, Till skarprättarens historia, Svensk juristtidning 1943, häft 4, s. 337 f. Vad det i verkligheten betydde, att gifta sig med en sådan man belyser Eva Wigström i »Allmogeseder i Rönnebergs härad i Skåne på 1840-talet». (Nyare bidrag till kännedomen om de svenska landsmålen i svenskt folklif, Stockholm 1891): »De manliga medlemmarna av nattmansfamiljen egde i den tiden förmåga att framkalla kväljningar hos matfriska bonddrängar, som händelsevis kommo att vidröra något af deras vanhederliga redskap, och de rödblommiga pigorna blefvo hvita som nyblekt lärft vid blotta misstanken, att en sådan varelse tagit sig en klunk svagdricka ur husfolkets gemensamma drickskanna.» 8 Ganander omtalar i sin skildring, att männen bruka rida på »en eländig klöfsadel af träd utan stegböglar». säckar på hästarnas rygg. Där skulle både barn och födoämnen förvaras. Så gick färden från by till by. Sedan förstår man av det lilla arbete som djuren gjorde, samt bra foder och passning, att di blev feta och fina, vilket inbringade honom även en extra inkomst. Så började hästhandelen. Den gubben skulle varit en farlig person, när han blev arg. Han skulle, som sagan går bland oss, haft många liv på sitt samvete och ej krusat för någon bland sitt folk. Han tillverkade även ringar och andra smycken av tenn och silver, även knivar/mycket fina. Av hans slöjd sålde hans hustru. Även hade han ett bälte kring livet, som var fullsatt med knivar. När han träffade en som ville slåss, så valde han kniv efter person. Även var han skicklig att kasta sina knivar. Han kunde träffa sin motståndare var han ville på dennes kropp.1 En gång träffade han ett annat sällskap som han kom i gräl med och slutet blev att han segrade. Di skulle varit 6 stycken om honom men kunde ej göra honom någon nämnvärd skada. Di som ej fått så mycket, att di ej kunde klara sig, tog till benen. Så skicklig var han att använda kniven. Bland den äldre stammen var det en stor heder åt den som kunde bäst använda nämnda vapen. Han fick ett stort namn om sig för sin skicklighet. Även den som kunde tillverka finast knivar. Men den som använde kniv mot en bonde, han räknades för en feg stackare. Även den som hade en lång kniv räknades för feg. J u kortare kniven var, dess bättre räknades karlen. Di använde en vers, som di sjöngo om det: Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor, och en aln långt var svärdet hos Frej. Det är nog, har du mod, gå din fiende när, och för kort är din klinga då ej.2 Den gamla stammen kunde utan någon träta eller ovänskap ryka i luven på varandra och, som di kallade det, fresta vad karlar di var. Då utkämpades ofta hårda strider om herraväldet. Sedan var allt väl, och sedan hjälpte di varandra att förbinda och läka såren. Någon anmälan till myndighet förekom aldrig, för straff var en styggelse bland 1 Jfr slutraderna i Runebergs dikt Zigenaren, som bygger på en finländsk tradition: Så han sade, och till förarns hjärta trängde med hans ord den slängda kniven. 2 Denna strof ur Tegnérs Vikingabalk kan ju ej förrän tidigast under senare hälft en av 1820-talet ha blivit känd av tattarna i landet. B:s morfars farfar måste ha levat och verkat långt tidigare, Hans sista strid förlägges också nedan till slutet av 1700-talet. : ... . . . : : dem. Den som detta gjorde, han blev hatad av alla. Vilket följer än i d a g . Vi återgår till gubbens levnad. Nå, som sagt, när han träffade di nämnda 6 personerna, som han slog, då tog han även från dem en mycket fager kvinna. Således hade han två hustrur nu att skaffa mat och foder till honom och hans hästar samt till hans barn, vilka bestod av 3 pojkar och 4 flickor, som han hade tillsammans med den ljuslagda frun. Och di båda skulle blifvit mycket goda vänner och trivts riktigt väl med sin gemensamme man.1 Den ljuslagda skulle trott på Gud, men ej den mörklagda. Hon tog sina supar tillsammans med sin halva karl. Så gick åren, tills straffet kom för honom en dag, jag förnimmer att det var i slutet på 1700-talet, då det hände. Han skulle gå till en by som heter Hallaryd. Den byn är belägen cirka 5 kilometer från Stockaryds station. Han var inhyses med sin familj i en by, som heter Axaryd och är belägen ej långt från gamla Hjälmseryd. Nå ja, han tog då sin senaste hustru med sig, nämligen den han rövade ifrån sällskapet, samt gick över Axasmosse på väg till nämnda by. Komna ungefär ut på halva mossen hörde han rop bakom sig samt såg tre karlar komma efter sig. Han stannade då och blev varse att karlarna tillhörde det släkte, som han rövat hustrun från, två av dem, men den tredje var en som gick under namnet Järnbästlen och var en beryktad slagskämpe. Nå, framkomna till honom yttrade en: Nu får du välja antingen du vill slåss med en i sänder eller oss alla tre på en gång. Hans svar blev efter en funderare, att han hade lust att våga en dust med alla tre på en gång. Striden började, och han skar ner två på en gång, men di dog ej. Sedan hade han den beryktade B. (Järnbästlen) kvàr, men till slut så stöp Svartekalle blödande ur många sår och dog. Sedan sade hans hustru, att hon ville fortsätta kampen med B., vilket han ingick på. Men det blev hans död, för hustrun var snabb, och hon skar ihjäl honom. Sedan begravdes di på Axas mosse båda två i samma grav. Sedan tog di andra sin hustru och gick sin väg. Då var den andra hustrun änka med sju små barn, nämligen tre pojkar och fyra flickor. Pojkarna hette en Johan, en Ulrik, en Sven. Sven 1 Jfr Gananders uppgift om att tattarna i Finland på hans tid troddes ha flera hustrur på en gång (s. 120). han dog en tid efter faderns död, men Ulrik och Johan, di uppnådde båda en mycket hög ålder. Johan dog 1903 och Ulrik 1900. Johan var 99 år och Ulrik 93 år. Johan var min morfars far, så hjälten jag skrivit om var min morfars farfar. En blodig strid har jag hört berättas om, som hände på sjuttonhundratalet. Den skulle ägt rum mellan Vrigstad och Komstad. Där skall fyra stycken vara begravda, tre karlar och ett fruntimmer. Men i den striden skulle fruntimret varit huvudpersonen. Hon skulle skurit två till döds. Hon skulle hetat Stava och varit från Norge. Stor och grov som en jätte var hon, en örnnäsa, ett svart hår, så långt så det räckte till knäna på henne, svarta fläckar i ansiktet men svartast under ögonen. Hon ragustade, trollade. Jag har hört om henne, att hon var så kraftig i sitt hår, så två man fick hänga sig i hennes hårflätor, och hon gick obehindrad med dem. Jag har sett en afkomling av Stavas släkt, en som heter Fredrik. De kallade honom för Svarta Fredrik eller Alerums Fredrik. Jag såg honom en gång i Kristianstad. Han var nästan lika svart som en neger, men såg mycket bra ut. För övrigt skulle han i sin ungdom varit en farlig karl, och det sade nog ryktet sant också. Jag såg det på honom. En sådan genomträngande blick har jag ej sett förr på någon människa, stor örnnäsa, tjocka läppar, bred mun, som visade en rad friska tänder. Jag ryste när jag såg honom. Nå ja, vi återgår till vår Stava och hennes sällskap. Denna Stava var försedd med två stycken karlar, en tyckte hon ej lönade sig att hava. Även di svarta som sot, och friska slagskämpar, som var skickliga i att sköta kniven och ej ryggade ett steg tillbaka för sin motståndare. Och det var ej lönt, att di detta gjorde, för då fick di prygel av sin gemensamma hustru. Dessa ovannämnda personer träffade en stam som di kom i slagsmål med. Det skulle varit tappert folk även di. När di började grälet sade Stava till en av sina män, att han skulle börja, men hans motståndare var honom överlägsen, så han fick dödsstöten. Då kommenderade Stava fram sin andra man och sade till honom, att han skulle le glan siro (taga för sig). Han stod sig en stund men fick sig fula sår, så han måste draga sig ur striden. Då var det Stavas tur att börja leken, men hon var säker att sköta väj stan (kniven), tre stycken sårade hon lifsf ärligt och två skar hon till döds. Men då hade hon fått så många sår själv, att hon dog även. På den tiden var det ej noga med folket. Di blev begravda alla fyra i skogen, och sedan blev det tyst med den saken. Jag vet ungefär var platsen finns, där sägnen går, att dessa hjältar skall vila. Morfar har sagt det till mig en gång, när vi körde från Yrigstad marken. Han påstod säkert att di skulle vara begravda där. En hjälte fanns också, som di kallade för Samansläkten. Han skulle gått på kryckor och varit fördärvad i båda benen. Han hetade Svartekalle och var en frisk karl, som di säger, på sitt vis att använda väj stan (kniven). När han blev arg, så kunde han kasta sina kryckor och bliva vig som en yngling, men sedan när sinnet var över, då kunde han ej stå för sig själv. Han hade en hustru, som han var sträng mot. Hon fick ej ligga i samma bädd som han, för hon hade varit otrogen mot honom, och det kunde han ej förlåta henne. Hon måste följa honom som en hund följer sin herre. Hon tordes ej gå nära sin man utan måste hålla sig på behörigt avstånd från honom. Men mat till honom och hans två stycken hästar måste hon skaffa. Di hade var sin skjuts att åka på. Gubben var skicklig att göra fina silversaker. Min broder, som bor i N., har en lång silverkedja, som Svartekalle har gjort. Han skulle på sin tid varit förmögen. Hans mat bestod endast av salt kött, som han stekte på glöden. Det måste vara så salt det kunde bli, sedan doppade han det ytterligare i salt, när det var stekt. Någon annan mat förtärde han ej, bara salt kött och bröd. Jag sade till morfar, när han berättade om Svartekalle för mig: Han måste väl dricka förfärligt med vatten efter den salta maten. Men morfar påstod, att han högst sällan drack något vatten utan tycktes trivas gott efter sin salta mat. En hemsk strid ägde en gång rum i Halland. Namnet på platsen vet jag ej. Di stridande var en stam, som kallades för Daggarna och fick sitt namn av att di alltid använde blydaggar, när di kom i slagsmål. Den andra parten kallades för di röda Björkarna. Björkarna var ej av äkta stam. Sagan säger att di var avkomlingar av en bondhustru, som följde med dem. Hon skulle varit rödhårig, och släkten, di mesta av Björkarna, släktas på sin stammoder. Sanningen i detta stämmer nog. Nå ja, Daggarna träffade dessa Björkar. Det skulle ha varit gammal ovänskap mellan stammarna på grund av kvinnfolk. Di träffades på ett gärde, där stod striden. Daggarna var fyra stycken karlar, och Björkarna var två, nämligen gamle Björk och dennes son Karl. Den äldre Björk använde paraslo (sabel) och sonen använde väj stan (kniv). Det blev en het strid en stund, men Björkarna tycktes segïa. Då sprang en av Daggarna till sin skjuts och tog fram en dubbelbössa och sköt ett skott på den äldre Björk. Men skottet tog för högt och träffade på övre delen av huvudet och svedde av hår och skinn. Då skrek gubben Björk till den som hade bössan: »Du kan ej sikta rätt, din usling, men jag skall lära dig det!» och sprang närmare honom. Då riktade den andre bössmynningen mot bröstet på Björk och tryckte av. Björk föll men skrek på sin son Karl, att han skulle hämnas. Då sprang sonen Karl fram till den som hade bössan, och där blev en tvekamp på liv och död. Daggen slog med bössan och Björk skar med kniv. Första hugget fick Daggen i underlivet, och di andra i bröstet, så han föll och dog. När Karl Björk såg att denne var död, gick han bort till sin fader och sade till honom: »Jag har hämnats eder död nu, far.» Då sade den döende till sin son: »Bra gjort, min son! Var ligger han? Jag kan ej se honom!» Sonen gick då bort och släpade den döde till sin fader och sade: »Här är han, far!» Men gubben Björk kunde ej lyfta sitt huvud, så han kunde få se sonens offer. Då lyfte sonen upp faderns huvud, så han kunde se sin baneman död. Gubben Björk sade: »Bra gjort, min son, du är guld värd.» Sedan lade han igen ögonen och var död.