NULL Skriv ut sidan - Böcker om Resande och släktforskning om Resande.

Anbytarforum

Titel: Böcker om Resande och släktforskning om Resande.
Skrivet av: Arvid Bergman skrivet 2012-12-04, 20:31
Från Allan Etzlers Zigenarna i Sverige och deras avkomlingar
 
Släktsägner meddelade av B.
Min morfars farfar skulle på sin tid i Småland samt Halland varit
en bland di första som använde häst. Han var till yrket häradsvallackare
samt mästerman, han var en vida beryktad man. Han skulle vara född
i Haxhults församling i Jönköpings län och hans hustru från Torup i
Halland. Hon var blondin eller ljuslagd, men gubben var mycket mörk,
och det drog han stor fördel av, för han utspred ett rykte, att hon var
en prästadotter, som var dömd till döden för ett förgiftningsbrott, och
att han hade tagit upp henne från stupstocken och frälst henne från
döden.1 Var han kom fram med sin hälft, så fick han både mat och
pengar och levde på stor fot med henne, för alla folk ynkade sig över
henne, som hade blivit så förnedrad. Men sanningen var ej så. Hon
var av en släkt i Halland, som heter Allas, och var samma blod som
han.
Den gubben hade alltid 2 eller 3 hästar, som han använde till klövdhästar2
(klövjehästar), vagn användes ej utan i stället så kallade tvär1
Man erinras här om den åsikt, som förr stundom kommit till uttryck bland
allmogen, att en kvinna, som begått mord, t. ex. mördat sitt barn, kunde frälsa
sitt liv genom att gifta sig med rackaren. (Rackare, vallackare och nattmän voro
förr vanliga namn på tattarna, åtminstone bland allmogen i södra Sverige.) Jfr
H. P. Hansen, Natmaendsfolk og Kjseltringer 1, s. 110, och B. Wedberg, Till skarprättarens
historia, Svensk juristtidning 1943, häft 4, s. 337 f.
Vad det i verkligheten betydde, att gifta sig med en sådan man belyser Eva
Wigström i »Allmogeseder i Rönnebergs härad i Skåne på 1840-talet». (Nyare
bidrag till kännedomen om de svenska landsmålen i svenskt folklif, Stockholm
1891): »De manliga medlemmarna av nattmansfamiljen egde i den tiden förmåga
att framkalla kväljningar hos matfriska bonddrängar, som händelsevis kommo
att vidröra något af deras vanhederliga redskap, och de rödblommiga pigorna
blefvo hvita som nyblekt lärft vid blotta misstanken, att en sådan varelse tagit
sig en klunk svagdricka ur husfolkets gemensamma drickskanna.»
8 Ganander omtalar i sin skildring, att männen bruka rida på »en eländig klöfsadel
af träd utan stegböglar».
säckar på hästarnas rygg. Där skulle både barn och födoämnen förvaras.
Så gick färden från by till by. Sedan förstår man av det lilla
arbete som djuren gjorde, samt bra foder och passning, att di blev feta
och fina, vilket inbringade honom även en extra inkomst. Så började
hästhandelen.
Den gubben skulle varit en farlig person, när han blev arg. Han
skulle, som sagan går bland oss, haft många liv på sitt samvete och ej
krusat för någon bland sitt folk. Han tillverkade även ringar och
andra smycken av tenn och silver, även knivar/mycket fina. Av hans
slöjd sålde hans hustru. Även hade han ett bälte kring livet, som var
fullsatt med knivar. När han träffade en som ville slåss, så valde han
kniv efter person. Även var han skicklig att kasta sina knivar. Han
kunde träffa sin motståndare var han ville på dennes kropp.1
En gång träffade han ett annat sällskap som han kom i gräl med
och slutet blev att han segrade. Di skulle varit 6 stycken om honom
men kunde ej göra honom någon nämnvärd skada. Di som ej fått så
mycket, att di ej kunde klara sig, tog till benen. Så skicklig var han att
använda kniven.
Bland den äldre stammen var det en stor heder åt den som kunde
bäst använda nämnda vapen. Han fick ett stort namn om sig för sin
skicklighet. Även den som kunde tillverka finast knivar. Men den som
använde kniv mot en bonde, han räknades för en feg stackare. Även
den som hade en lång kniv räknades för feg. J u kortare kniven var,
dess bättre räknades karlen. Di använde en vers, som di sjöngo om
det: Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor, och en aln långt
var svärdet hos Frej. Det är nog, har du mod, gå din fiende när, och
för kort är din klinga då ej.2
Den gamla stammen kunde utan någon träta eller ovänskap ryka i
luven på varandra och, som di kallade det, fresta vad karlar di var.
Då utkämpades ofta hårda strider om herraväldet. Sedan var allt väl,
och sedan hjälpte di varandra att förbinda och läka såren. Någon anmälan
till myndighet förekom aldrig, för straff var en styggelse bland
1 Jfr slutraderna i Runebergs dikt Zigenaren, som bygger på en finländsk tradition:
Så han sade, och till förarns hjärta trängde med hans ord den slängda
kniven.
2 Denna strof ur Tegnérs Vikingabalk kan ju ej förrän tidigast under senare
hälft en av 1820-talet ha blivit känd av tattarna i landet. B:s morfars farfar
måste ha levat och verkat långt tidigare, Hans sista strid förlägges också
nedan till slutet av 1700-talet. : ... . . . : :
dem. Den som detta gjorde, han blev hatad av alla. Vilket följer än
i d a g .
Vi återgår till gubbens levnad. Nå, som sagt, när han träffade di
nämnda 6 personerna, som han slog, då tog han även från dem en
mycket fager kvinna. Således hade han två hustrur nu att skaffa mat
och foder till honom och hans hästar samt till hans barn, vilka bestod
av 3 pojkar och 4 flickor, som han hade tillsammans med den ljuslagda
frun. Och di båda skulle blifvit mycket goda vänner och trivts riktigt
väl med sin gemensamme man.1
Den ljuslagda skulle trott på Gud, men ej den mörklagda. Hon tog
sina supar tillsammans med sin halva karl. Så gick åren, tills straffet
kom för honom en dag, jag förnimmer att det var i slutet på 1700-talet,
då det hände.
Han skulle gå till en by som heter Hallaryd. Den byn är belägen
cirka 5 kilometer från Stockaryds station. Han var inhyses med sin
familj i en by, som heter Axaryd och är belägen ej långt från gamla
Hjälmseryd. Nå ja, han tog då sin senaste hustru med sig, nämligen
den han rövade ifrån sällskapet, samt gick över Axasmosse på väg till
nämnda by. Komna ungefär ut på halva mossen hörde han rop bakom
sig samt såg tre karlar komma efter sig. Han stannade då och blev
varse att karlarna tillhörde det släkte, som han rövat hustrun från,
två av dem, men den tredje var en som gick under namnet Järnbästlen
och var en beryktad slagskämpe.
Nå, framkomna till honom yttrade en: Nu får du välja antingen du
vill slåss med en i sänder eller oss alla tre på en gång. Hans svar blev
efter en funderare, att han hade lust att våga en dust med alla tre på
en gång.
Striden började, och han skar ner två på en gång, men di dog ej.
Sedan hade han den beryktade B. (Järnbästlen) kvàr, men till slut så
stöp Svartekalle blödande ur många sår och dog. Sedan sade hans
hustru, att hon ville fortsätta kampen med B., vilket han ingick på.
Men det blev hans död, för hustrun var snabb, och hon skar ihjäl honom.
Sedan begravdes di på Axas mosse båda två i samma grav.
Sedan tog di andra sin hustru och gick sin väg.
Då var den andra hustrun änka med sju små barn, nämligen tre pojkar
och fyra flickor. Pojkarna hette en Johan, en Ulrik, en Sven. Sven
1 Jfr Gananders uppgift om att tattarna i Finland på hans tid troddes ha flera
hustrur på en gång (s. 120).
han dog en tid efter faderns död, men Ulrik och Johan, di uppnådde
båda en mycket hög ålder. Johan dog 1903 och Ulrik 1900. Johan
var 99 år och Ulrik 93 år. Johan var min morfars far, så hjälten jag
skrivit om var min morfars farfar.
En blodig strid har jag hört berättas om, som hände på sjuttonhundratalet.
Den skulle ägt rum mellan Vrigstad och Komstad. Där skall
fyra stycken vara begravda, tre karlar och ett fruntimmer. Men i den
striden skulle fruntimret varit huvudpersonen. Hon skulle skurit två
till döds. Hon skulle hetat Stava och varit från Norge. Stor och grov
som en jätte var hon, en örnnäsa, ett svart hår, så långt så det räckte
till knäna på henne, svarta fläckar i ansiktet men svartast under
ögonen. Hon ragustade, trollade. Jag har hört om henne, att hon
var så kraftig i sitt hår, så två man fick hänga sig i hennes hårflätor,
och hon gick obehindrad med dem.
Jag har sett en afkomling av Stavas släkt, en som heter Fredrik.
De kallade honom för Svarta Fredrik eller Alerums Fredrik. Jag såg
honom en gång i Kristianstad. Han var nästan lika svart som en neger,
men såg mycket bra ut. För övrigt skulle han i sin ungdom varit en
farlig karl, och det sade nog ryktet sant också. Jag såg det på honom.
En sådan genomträngande blick har jag ej sett förr på någon människa,
stor örnnäsa, tjocka läppar, bred mun, som visade en rad friska tänder.
Jag ryste när jag såg honom.
Nå ja, vi återgår till vår Stava och hennes sällskap. Denna Stava var
försedd med två stycken karlar, en tyckte hon ej lönade sig att hava.
Även di svarta som sot, och friska slagskämpar, som var skickliga i att
sköta kniven och ej ryggade ett steg tillbaka för sin motståndare. Och
det var ej lönt, att di detta gjorde, för då fick di prygel av sin gemensamma
hustru.
Dessa ovannämnda personer träffade en stam som di kom i slagsmål
med. Det skulle varit tappert folk även di. När di började grälet sade
Stava till en av sina män, att han skulle börja, men hans motståndare
var honom överlägsen, så han fick dödsstöten. Då kommenderade Stava
fram sin andra man och sade till honom, att han skulle le glan siro
(taga för sig). Han stod sig en stund men fick sig fula sår, så han måste
draga sig ur striden.
Då var det Stavas tur att börja leken, men hon var säker att sköta
väj stan (kniven), tre stycken sårade hon lifsf ärligt och två skar hon till
döds. Men då hade hon fått så många sår själv, att hon dog även.
På den tiden var det ej noga med folket. Di blev begravda alla fyra
i skogen, och sedan blev det tyst med den saken. Jag vet ungefär var
platsen finns, där sägnen går, att dessa hjältar skall vila. Morfar har
sagt det till mig en gång, när vi körde från Yrigstad marken. Han
påstod säkert att di skulle vara begravda där.
En hjälte fanns också, som di kallade för Samansläkten. Han skulle
gått på kryckor och varit fördärvad i båda benen. Han hetade Svartekalle
och var en frisk karl, som di säger, på sitt vis att använda väj stan
(kniven). När han blev arg, så kunde han kasta sina kryckor och bliva
vig som en yngling, men sedan när sinnet var över, då kunde han ej
stå för sig själv. Han hade en hustru, som han var sträng mot. Hon
fick ej ligga i samma bädd som han, för hon hade varit otrogen mot
honom, och det kunde han ej förlåta henne. Hon måste följa honom
som en hund följer sin herre. Hon tordes ej gå nära sin man utan måste
hålla sig på behörigt avstånd från honom. Men mat till honom och
hans två stycken hästar måste hon skaffa. Di hade var sin skjuts att
åka på.
Gubben var skicklig att göra fina silversaker. Min broder, som bor
i N., har en lång silverkedja, som Svartekalle har gjort. Han skulle
på sin tid varit förmögen. Hans mat bestod endast av salt kött, som
han stekte på glöden. Det måste vara så salt det kunde bli, sedan doppade
han det ytterligare i salt, när det var stekt. Någon annan mat
förtärde han ej, bara salt kött och bröd. Jag sade till morfar, när han
berättade om Svartekalle för mig: Han måste väl dricka förfärligt med
vatten efter den salta maten. Men morfar påstod, att han högst sällan
drack något vatten utan tycktes trivas gott efter sin salta mat.
En hemsk strid ägde en gång rum i Halland. Namnet på platsen
vet jag ej. Di stridande var en stam, som kallades för Daggarna och
fick sitt namn av att di alltid använde blydaggar, när di kom i slagsmål.
Den andra parten kallades för di röda Björkarna. Björkarna var
ej av äkta stam. Sagan säger att di var avkomlingar av en bondhustru,
som följde med dem. Hon skulle varit rödhårig, och släkten, di mesta
av Björkarna, släktas på sin stammoder. Sanningen i detta stämmer nog.
Nå ja, Daggarna träffade dessa Björkar. Det skulle ha varit gammal
ovänskap mellan stammarna på grund av kvinnfolk. Di träffades på
ett gärde, där stod striden. Daggarna var fyra stycken karlar, och
Björkarna var två, nämligen gamle Björk och dennes son Karl.
Den äldre Björk använde paraslo (sabel) och sonen använde väj stan
(kniv).
Det blev en het strid en stund, men Björkarna tycktes segïa. Då
sprang en av Daggarna till sin skjuts och tog fram en dubbelbössa och
sköt ett skott på den äldre Björk. Men skottet tog för högt och träffade
på övre delen av huvudet och svedde av hår och skinn. Då skrek gubben
Björk till den som hade bössan: »Du kan ej sikta rätt, din usling, men
jag skall lära dig det!» och sprang närmare honom. Då riktade den andre
bössmynningen mot bröstet på Björk och tryckte av. Björk föll men
skrek på sin son Karl, att han skulle hämnas.
Då sprang sonen Karl fram till den som hade bössan, och där blev
en tvekamp på liv och död. Daggen slog med bössan och Björk skar
med kniv. Första hugget fick Daggen i underlivet, och di andra i bröstet,
så han föll och dog.
När Karl Björk såg att denne var död, gick han bort till sin fader
och sade till honom: »Jag har hämnats eder död nu, far.»
Då sade den döende till sin son: »Bra gjort, min son! Var ligger han?
Jag kan ej se honom!»
Sonen gick då bort och släpade den döde till sin fader och sade:
»Här är han, far!» Men gubben Björk kunde ej lyfta sitt huvud, så han
kunde få se sonens offer. Då lyfte sonen upp faderns huvud, så han kunde
se sin baneman död.
Gubben Björk sade: »Bra gjort, min son, du är guld värd.» Sedan
lade han igen ögonen och var död.