NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 24 februari, 2011
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 24 februari, 2011
Skrivet av: Peder Andersson skrivet 2010-11-04, 23:40
I tidningen Östgötaposten 1901-09-27, s. 4, under rubriken Bygdekrönika. (Eftertryck förbjudes).
Märta i Marås. Ingen skulle väl kunna lefva lyckligare och mera sorgfritt än ung Märta i Marås. Vacker var hon, ung och frisk och dotter af rika och välaktade föräldrar. Framtiden låg klar och utstakad för henne. Aldrig kunde det väl bli fråga om, att hon skulle behöfva ge sig ut i verlden och tjäna andra, ty hvilken dag hon ville kunde hon bli välvuret gift. Det var nämligen stort frågsmål efter henne. Och om det rätt så inte varit, skulle hon i alla fall få så pass medel, när bror hennes en gång löste ut henne ur hemmet, att hon skulle bli bergad, utan att nödgas slita för sitt bröd hos andra. Ja, Märta hade goda utsikter. Men hon var ändå inte lycklig längre. När annan ungdom roade och fröjdade sig åt lifvet, satt hon blek och dyster i någon skogskant med händerna knäppta om knäna och drömde vilda drömmar. Och dock hade hon en gång varit hon som andra, munter och gladlynt, ända tills dess hon en dag på Vrålebo marknad råkade samman med hästbytare-Sven nere från Myrebo socken. Visst var det så, att Sven var en ståtlig pojk med mörka ögon, breda skuldror och krusigt hår. Men det var i alla fall en sämre person. Han gjorde aldrig annat året rundt än for omkring på marknader och bytte hästar och skojade folk och slogs och söp och pliktade och drogs med tattare. En vild sälle var han och han drog sig inte för att taga till knifven, när det gällde. Hur det nu var, så kommo Märta och Sven att råkas på marknaden i Vrålebo. Det var väl deras öde kan jag tro. De kommo i språk och följdes åt. Hon kunde inte ta sina blickar ifrån honom, se'n han fäst sina svarta ögon på henne. Hon blef liksom förlamad och viljelös. Far hennes, Johannes i Marås, såg nog i hvilket sällskap Märta kommit, men han fäste sig inte därvid. Det var ju marknad och, Herre Gu', en bondflicka kunde väl aldrig i verlden bry sig om ett sådant svin och kreatur eller fästa sig vid en hästbytare. Var det likt det ? Nej, hon pratade nog med honom bara för skojs skull, mente Johannes. Men ifrån den dagen vardt det i alla fall slut med Märta. Det var som om en smärtans storm gripit den stackars tösens själ. En annan flicka skulle inte tagit det på det viset. Hon skulle tänkt på hvem hon var och hvem Sven var samt grinat åt'et. En annan flicka skulle med ett ord tagit det med ro. Ja, lyckliga de, som kunna lefva i fredlig och hvardaglig ro. Men det är blott de grunda vatten, som icke uppröras af stormen. Där det finnes något till djup, där är äfven jäsning, oro, lidande, och ju djupare menniskohjärtat är, desto mera måste äfven det uppröras af kärleken och lidandet. Lyckliga de, som kunna lefva på ytan! Det var väl detta Märta icke kunde, och därför blef det en sådan storm och ett sådant svall inom henne allt ifrån den dag hon blef bekant med den långe, vilde och svartögde Sven. Hon var alltid hvit i synen, undantagandes vid de tillfällen, då Sven kom åkandes och gjorde sig ärende till Marås. Nå, Märtas mor begrep omsider hvar skon klämde och hvar det var, som hvitmenade Märtas kinder. Ifrån den stunden blef det sjufaldt värre för tösen. Allesammans i hemmet gjorde aldrig annat än hånade henne och kallade henne tattarfrua och hästbytaremora. Och hennes jämnåriga flickvänner gjorde sig löjliga öfver henne. - Ä' du inte vettig, som kan gå och va' gla' ve' en föllehunn och en svarter morian. Tvi för den dålie ! Dä kan du väl begripa, att dä' inte kan bli nåra böxer utå dä skinnet. Inte kan du gefta dej mä' en så'n ! förmande de. - Jo, dä' ä' just dä' ja' kan ! genmälde Märta med det djupaste allvar. Ifrån den stunden trodde alla, att hon var spritt galen, och alla menniskor drogo sig för henne. Därför satt hon så ensam borta vid skogskanten och drömde och led, när hon ville undfly hånet och begabbelsen och förmaningarna i hemmet. Ibland reste hon sig upp emot de sina och då var hon som en vulkan. - Dä tjänar ingenting till att ni håna och det hjälper inte att ni förmana. Jag vet att ni ha rätt; men det, som kommit in i mitt hjärta, går inte att rycka därur, utan att hela hjärtat följer med och slites ut bröstet. Tror ni inte att jag försökt ? De gamla runkade på sina hufvuden och voro bedröfvade. Det sades i orten, att man ibland under skumma kvällar hört hästar gnägga i skogen, och en och annan skymtat Sven, när denne kört in mellan träden i närheten af Marås. Det var tydligt, att han kom och träffade Märta allt ibland och att hon mötte honom. När detta kom ut blef hon än mera föraktad och beledd i grannhället, såsom ju naturligt var. En höstmorgon när de stego upp i Marås, var Märta försvunnen. Man letade efter henne öfver allt i husen, men hon stod ingenstädes att finna. - Ni ska' få si att hon gett sej i väg med den uslingen, med den svarte och lede föllehunnen ! grät modern och befallde karlarne att gifva sig ut och taga henne tillbaka mens det än vore tid. Men gubben blef alldeles ursinnig och svor på, att om hon gifvit sig i leken, finge hon leken tåla. - När hon börjar svälta och får stryk utå' det kreaturet, kommer hon nog igen och är beskedlig. Fast det kan då kvetta, för hon är då i alla fall utskämd för tid och evighet. Men kommer ho', ska' vi ta' emot henne, för ho' är ju i alla fall vårt barn, förklarade gubben. Och därvid blef det. Men Märta kom aldrig. Det gick vecka efter vecka och månad efter månad, år efter år, men någon Märta hördes aldrig af i Marås. - Lefver gör hon nok, ty äss hon vore död, skulle vi väl sport'et, suckade gumman, om talet någon gång föll på dottern i huset. Nåja, det fanns nog de, som trodde, att Maråsaboarne visste hvar Märta dvaldes, fast de inte ville låtsas om det, ty det kunde ju inte vara roligt för välaktade föräldrar att vidgå, att deras enda dotter dref landet rundt på alla marknader med en hästskojare och halftattare, som föll och föll allt djupare och djupare. -- -- -- Så en gång ett par eller tre år efteråt hade jag kommit ner till Vrigstads marknad och gick där och spankulerade och vänslades med töserna. Plötsligt fick jag höra ett förskräckligt lefverne från hästbytarebacken, som denna gång förhärligades af flera tattare än eljes. - Där hålls nok ett lifvadt slagsmål, tänkte jag och kilade dit. När jag kom fram fick jag se en hop folk i en röra, som alla skreko och väsnades och slogos, svuro och tjöto. Och somliga blödde ur båd' näsa och mun. Värst regerade en lång, halffull, svartögd räkel med en blydagg i näfven. Han var precis rasande och slog till höger och venster och styrde sig inte fast en gråtande, blek och dåligt klädd kvinna hade klamrat sig fast vid honom och tiggde och bad att han skulle styra sig. - Släpp mig, kona, röt han. Men hon släppte inte. Då drämde han till henne i ryggen med daggen, så att hon föll till marken, och fortsatte sedan med ledigare rörelser att slåss. Jag och en annan karl hjälpte kvinnan ut tumultet, och när vi tittade närmare på henne kände vi igen - Märta i Marås. - Hjälp mej te' vår vagn ! bad hon. Det gjorde vi, men vi försökte också öfvertala henne att följa med oss till hennes föräldrar och anropade henne både i deras och Guds namn att öfvergifva den ryslige karlen. - Be' mej inte ! Jag far illa, jag svälter ibland och fryser också. Jag ser, hur eländig han är, och han slår mig alltid när han är full, och det händer ofta. Men där han är, där vill jag vara. Jag älskar honom ändå. Mitt hjärta är hos honom, och där det klappande hjärtat är, där är lifvet. För resten bättrar han sig nog, log hon och klappade deras magra tattarluring, om mulen.