NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 24 februari, 2011
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 24 februari, 2011
Skrivet av: Peder Andersson skrivet 2010-11-04, 07:42
I tidningen Kalmar 1897-12-24, s. 3:
Om det blodiga dramat i Aspås, Jemtland, i torsdags afton, då torparen Edström af våda ihjelsköt en tattare Karlsson läses i Jemtlandsposten: Det var redan skumt, då på torsdags eftermiddag ett tattarefölje, bestående af en man, en qvinna och fyra små barn, kom körande förbi torpet under skrän och oväsen. På trappan stod då ställets innehafvare, Nils Erik Edström, en helt ung person på omkring 20 år. När Edströms hund började skälla på de resande, hoppade den åkande karlen ur kärran för att med piskan jaga bort hunden. Edströmuppmanade honom att låta bli detta, då hunden ej vore elak. Tattaren, 23-årige Karl Fredrik Karlsson från Kristiania amt, rusar nu i raseri mot Edström för att slå honom med piskan, men denne skyndar in i förstugan och lyckas knuffa ut den påträngande våldsmannen, hvarefter han stänger förstugudörren. Utifrån ljuda nu vilda hotelser och eder, blandade med revolverskotts aflossande, sannolikt i afsigt att skrämma det ensligt liggande torpets invånare, hvilket också lyckats mer än väl. Blandad med ederna och skotten höres tattarqvinnans röst; hon söker lugna sin upprörda man med goda ord, och slutligen lyckas detta henne, men blott för en stund. Edströms moder och systerdotter äro våldsamt upprörda och kunna knappast lugnas. Åter höras ljud från förstugudörren, denna gång en stilla knackning. Tattarqvinnan ber om herberge för sig och de sina öfver natten. Intet svar. Karlsson, nyss så vild, kommer också fram till dörren och ber höfligt om husrum. Edström är naturligtvis ej benägen att villfara denna begäran, utan svarar med ett häftigt: packa er genast härifrån, annars skjuter jag ! Tattarens heta blod råkar nu i svallning, och han lofvar ursinnig att slå in fönstret och komma in för att visa hur en norsk pojke smører op en svensker. Han skall inte ge sig förr än han sett Edströms hjerteblod, säger han och låter sina hotelser åtföljas af ytterligare revolverskott. Så kan jag väl också skjuta, svarar Edström och går att hemta en elgstudsare, medan de nästan vanmäktiga qvinnorna inne i stugan begifva sig ut till det med huset sammanbygda fähuset. Edström återvänder till förstugan. Utanför är det nu mörkt och tyst, och Edström kan ej veta hvar våldsverkaren håller till. Bäst emellertid att skrämma honom, tänker han och sticker ut bössmynningen genom en springa vid dörren. Skottet går af, elden lyser en sekund upp natten derute, och der faller en kropp med ett doft ljud till marken. Samtidigt ett genomträngande skrik: Herre Jesus, han sköt karlen min ! Edström störtar ut. Der ligger Karlsson orörlig; kulan har tagit vägen från hakan snedt uppåt genom hufvudet och ansigtet är svedt af elden. Döden hade inträdt ögonblickligen. Efter de första minuterna af stum förfäran går tattarqvinnan fram till liket och tar ur kläderna bort alla saker, som möjligen kunna ha något värde. Och i det hon stiger upp i åkdonet och piskar på hästen, ropar hon till Edström: Nu kan ni behålla honom, jag får så många andra jag vill ! Den ofrivillige dråparen skyndar ångestfullt, så fort häst kan springa, till länsman A. Staaff och berättar händelsen. Och då fredagen gått in, forslas han in till fängelset för att afbida ransakning och dom. Den ihjelskjutne Karlsson har tillhört ett större tattarsällskap som de senare dagarne farit omkring i trakterna och föröfvat ofog. Att man i rädsla för slikt laglöst packs tilltag griper till vapen är fullkomligt förklarligt. Vådadråparen anses i orten vara en hygglig och stillsam ung man, medan Karlsson ännu den sista qväll han var i lifvet hos en hemmansegare i socknen använde blypiskan mot fredligt folk.