NULL
Skriv ut sidan - Brev från drottning Lovisa Ulrika, 1757(franska)
Anbytarforum
Titel: Brev från drottning Lovisa Ulrika, 1757(franska)
Skrivet av: Per Thorsell skrivet 2010-11-29, 13:29
Det var inte så svårt när jag kom underfund om den ironiska stilen. Det är väl oklart hur nära sanningen anekdoten ligger. Det liknar mest ett operettscenario, men här är i alla fall texten:
Flodelius, en av de tre olyckliga som under den senaste Riksdagen försökte uppvigla provinsen Dalarna, dömd att sändas till Marstrand, var efter sina två medbrottslingars död fortfarande kvar i Smedgården. Den ryktbare prästen Ruthström fann medel att komma in till honom och förespegla, att man helt skulle kunna bespara honom resan till Marstrand om han var villig att spela den roll man tilldelade honom. Den olycklige Flodelius går med på detta och börjar från nästa dag tala om ett framträdande av Helberg, en av de två halshuggna medbrottslingarna, som uppmanade honom att avslöja flera hemligheter, särskilt gömstället för Herrar Wrangel och Hård, som hade undgått den statliga kommissionens eftersökningar. Ruthström talade om detta med Hans Excellens Herr Senator de P..., som, glad över underverket, personligen beger sig till den fängslade profeten. Efter detta börjar den tjänsvillige Ruthström att förespegla fångvaktarna att man gjorde staten en tjänst om man lät fången rymma, och bifogade ytterligare övertalning genom kontanta penningar. Detta sista uppväcker medkänslan hos en av fångvaktarna, som inlåter sig i att rädda Flodelius på villkor att han får följa med. Och för att ännu bättre dölja spelet tar man med en falskmyntare som skulle hängas om några dagar. När allt väl är förberett beger sig vår trio på väg, och fortsätter sin resa till Dalarna där man stannar för att vila.
Efter att ha väntat till morgonen slår vaktchefen larm och meddelar regeringen, som verkar överraskad, gör efterspaningar i staden, gör skyndsamma eftersökningar, anhåller vaktchefen och börjar förhöra honom inför en vanlig domstol, där denne svarar att det inte stod i hans makt att förebygga denna rymning, eller att den var önskad av personer med stort inflytande. Därefter, i tanke att därigenom göra staten en tjänst, avslöjar han slutligen hela intrigen. Domaren överväger om han bör skriva ner detta erkännande i protokollet eller inte och efter en rådplägning beslutar han sig för det senare och avstår från fortsatta förhör tills spanarna återkommit.
Avsändandet av dessa hade skett i så stor brådska, att man inte hade hunnit säga till dem att inte trötta ut hästarna alltför mycket. De kom snart till landshövdingen i Dalarna, som inte heller förstod finessen. Han fann snart de tre flyktingarna och sände tillbaka dem väl eskorterade. Vid återkomsten hit ställdes de tre fångarna inför stadens domare, inför vilken de samstämmigt förklarade att de hade sänts iväg av Hans Excellens Senator P... för att hämta Hård och Wrangel. Detta vittnesmål följdes av den allvarliga bekännelsen från Flodelius sida av hela sammansvärjningen med Hans Excellens genom Ruthströms förmedling. När domaren hade noterat detta i sitt protokoll beredde han sig att meddela det till Hans Excellens, då han fick ett meddelande från honom i en mycket arraogant ton, där Hans Excellens säger, att det berättats för honom att domaren haft djärvheten att i protokollet införa lögner och förtal beträffande Hans Excelens, utan att meddela honom i förväg, och slutligen begär Senatorn att få detta protokoll översänt. Men i stället får han från domaren frågan, om det passar Hans Excellens att först meddela honom hur och av vem Hans Excellens fått denna information. Och fram till i dag står saken så.