Titel: Det tysta H:et
Skrivet av: Anders Hellster skrivet 2015-12-13, 12:22
Förutom att förlänga vokaler och att vara allmänt dekorativ vittnar väl h:et om att vissa konsonanter är aspirerade, om man lyssnar noga. I namnet Thomas, som Maj-Len Ahlskog tog som exempel, hör man således ett kort utandningsljud efter t:et, något man inte gör i i exempelvis Sten. Sistnämnda namn finns i min släkt och det har stavats på många olika sätt men ändå i enlighet med en viss norm: Sten, Stén, Steen och Stehn. Varianten Sthen har jag bara sett någon enstaka gång och den tyder på att skrivaren hade en bristande språkkänsla, trots att stavningen inte var lika strängt normerad för 200 år sedan som idag.